För att få dansa (för tre veckor sedan)

Det känns helt osannolikt men jag sov nästan hela natten. Vaknade bara några gånger. Lyckades somna om. Bilströmmen in mot Stockholm har redan glesats ut. Den mot Uppsala också. Det är förmiddag. Vi såg på Mästarnas Mästare i går kväll. Jag tror vi skrattade ett par gånger. Det går inte att glömma henne där nere på rum 2 men för några minuter går det att tänka på annat. De ska göra röntgen efter lunch. Om några timmar. Mormor och moster är hos henne nu. Jag var där i morse. Sen jag och L en gång till.

Hon ska ha öppnat ett öga, lungorna låter bra, när jag höll i hennes fot rörde hon på den. Det är bra tecken men ingen vet. Ingen vet. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag andats ut djupt, hur många gånger jag spritat händerna. Hur många gånger det känts som att benen inte ska orka bära mig. Jag vet att jag gråtit hejdlöst minst fyra gånger.

Jag hör två korta snuttar från svenska låtar i mitt huvud om och om igen. En är Mikael Wiehe och han sjunger att han inte vet hur han ska klara det här, att han inte vet hur han ska kunna klara av det här. Den andra är Ulf Lundell och han sjunger att det står en hund och gråter nere på isen och att han inte vet men att han tror att den hunden heter Chans.

I går kväll när vi sa god natt till henne, till P, till lilla älskade, älskade P. Innan allt brast inombords igen och L höll mig i det där lilla väntrummet. Jag hade gett vad som helt för att få lyfta P, för att få dansa vaggande med henne, för att få sjunga: sov så gott, lilla P, sov så gott nu P. För att få känna hennes huvud komma till ro mot min hals. För att få vakna några timmar senare, gå in i barnrummet, lyfta över henne från spjälsängen till storsängen och somna om intill henne. För att få vakna intill henne. För att allt skulle vara som vanligt. Det är det inte.

Vi gick en promenad i Hagaparken precis som i går. Det ringde hos L, i hennes mobil. En försiktigt positiv läkare. Kort därefter bröt solen fram bakom de där koppartälten som Skönhetsrådet aldrig hade låtit Gustav III uppföra.



Vi åt havregrynsgröt till lunch. Jag lagade den i mikron i det gemensamma köket och tårarna var nära. Som hon älskar havregrynsgröt den där lilla tjejen som just nu när jag skriver det här orden på eftermiddagen kanske ligger i en magnetröntgen. Tiden har flyttats fram ett par gånger men vi har också fått lite positiva indikationer. Det är galna ord att skriva om sitt barn, om hennes liv. Om våra liv. Positiva indikationer. Det finns ingen rim och reson i det här. Det är ett ingenmansland, ett undantagstillstånd, ett vakuum. Allt handlar om att tro och hoppas. Om att inte sugas ned i det där bottenlösa hålet av förtvivlan.

Om det och den största skatteåterbäringen som går att få. P ligger på BIVA. Jag hade aldrig hört ordet innan. Det betyder barnintensivvårdsavdelning. Det är där våra skattepengar jobbar just nu.

Mormor och moster var här. Läkarna. Doktorerna. De där som jag aldrig haft i släkten men som L har och som jag vant mig vid. De var lugnade efter att ha sett P. De var lättade. Ingen vet men det var deras reaktioner.

Vi har ätit middag. Spagetti och sojakorv för andra kvällen i rad. Det handlar verkligen bara om ork här. P är tillbaka från magnetröntgen. Vi har pratat med en läkare. Fler ska se bilderna. Ingen vet. Ingen vet men det finns hopp. Hopp. Ordet har aldrig sett så vackert ut innan. Jag är rädd för att skriva det men det ser vackert ut. Fler ska se på bilderna. Ingen vet säkert. Ingen vet men så är det ju alltid. Ingen vet. Men hopp. Det tar den tid det tar. Det får ta den tid det tar. De ska förmodligen försöka väcka henne i morgon. P. Vår lilla, lilla P. Hon andas själv igen. Respiratorn är bara där som stöd. De ska försöka väcka henne. Ingen vet säkert hur hon påverkats men de ska försöka väcka henne. Det finns inga garantier. Men det finns hopp. Det finns hopp.

Till nästa PAL