Fredag förmiddag i Hornstull

Jag satt ensam på kafé i morse. Såg ut på gråheten genom fönstret. Läste eventuellt dubbla aprilskämt i morgontidningen. I jackfickan vilade Last train to Memphis. P var med sin farmor, K på förskolan, L på jobbet. Bara jag en timme. Jag och bordsgrannarna. Det talades bildäck. Inga genvägar fanns. Inget billigt och bra. Ska det vara bra kostar det. Det talades deklaration. Det talades skattefiffel. Att om man inget ändrar går avdragen igenom även om omständigheterna ändrats. Jag tänkte på vad som bekostat deras skolgång, vägarna de kör på och åldringsvården de kommer att behöva. På skatten mina far- och morföräldrar betalat, på den mina föräldrar betalat, på den jag betalar. Men jag sa inget. Lät bara jaget tryckas lite hårdare mot stolsitsen av gråheten där ute, av småheten runt omkring. Jag tänkte på genvägarna som inte finns men som så många vill köra på. På att bra inte kan köpas billigt. På andras far- och morföräldrar. På kollektivet och individen. På raksträckor och krökta ryggar. På drömmarna som bygger ett samhälle och de som långsamt bryter ned det. På vägen hem såg jag barn som hoppade i vattenpölar. Deras skratt steg mot himlen. Det borde gjort mig gladare. Hoppfullare.