måndag 30 maj 2011
Det kommer nya dagar
Ni får ursäkta. Jag har inte något mer att komma med här. Inte just nu. Jag har fullt upp med att sitta i soffan och lyssna på samma gamla låtar med Van Morrison. Jag har filten på mig.
söndag 29 maj 2011
Söndag i Hornstull
Dagen dominerades av den stora årliga loppmarknaden i Hornstull. Herr Alarik hade ett regnoväder och två barn att ta hänsyn till men hann ändå sätta sprätt på en hundralapp. Ni ser resultatet av den investeringen nedan. Ja ok då. Herr Alarik satte sprätt på trehundra till så nu har hushållet en ny mixer också. Varianten som står mellan skivspelare istället för i ett köksskåp. Hej då sprak och knaster.
lördag 28 maj 2011
Lördag i Hornstull
Sirius vann med 3-0, vi såg Clownen Manne uppträda vid kyrkan, åt våfflor med farmoderns hemgjorda sylt, gick på fyraårskalas, upplevde att huliganer försökte ta över Draken för ett av sina patetiska slagsmål och såg lite Håkan Hellström på TV. Mestadels en bra födelsedag att dela med Prince Buster. Bäst var att få veta att någon svarar på behandling.
fredag 27 maj 2011
Ursprungliga prejudikat (Låttips #122)
När K får välja musik vid stereon blir det i 99,9% av fallen antingen Abba som sjunger Mamma Mia på spanska eller Povel Ramel-klassikern nedan. Fast precis nu när jag skrev det så önskade hon faktiskt "den där Mumin" så nu bär det rakt in i singelskåpet för att leta efter Lilla Mys visa.
Återkommer
Bara så att ingen blir orolig. Vi har det bra. Förskolan har stängt för planering. Annat än skriveri måste prioriteras. Det leks, det äts glass och jag har desutom läst ut en svensk deckare i tämligen raskt tempo. Bloggfrekvensen kommer att öka. Snart.
tisdag 24 maj 2011
Scattered (Låttips #121)
Senast jag försökte fick den inte bäddas in men nu är det visst helt ok för er att kolla videon till Kinks fina Scattered från 1993. Jag tycker föga förvånnande att ni ska göra det. Jag såg Kinks i just den vevan och hela förbandet Blur kunde ses digga våldsamt i publikhavet. Anledningen till att låten dök upp här just nu är att jag kollade låtlistan till ett blandband över hos This is Pop?. Precis så där som det ska funka. En annans låtval, i det här fallet Did Ya, inspirerar till lyssnande på ännu en låt och kanske går jag med tanke på minnet ovan vidare till Blurs Popscene sen och så vidare till ännu en och ännu en och...
Scattered tog sig faktiskt in på min personliga Tio i Topp med Kinks för ett antal år sedan och jag tror banne mig att den ligger kvar där även i dag.
Scattered tog sig faktiskt in på min personliga Tio i Topp med Kinks för ett antal år sedan och jag tror banne mig att den ligger kvar där även i dag.
Hit skickar ni ungarna i sommar
Jag vet ju inte om det finns någon därute i läsekretsen, denna fina lilla krets, som har barn i lämplig ålder, 12-17 eller så, men om och om det är så att ni undrar vad de ska göra de där sommarveckorna när skollov och semesterveckor inte möts så ska ni låta dem åka till Hamregården. Om ni har en kör som behöver ett rimligt boende för repetitioner och så ska ni åka till Hamregården. Om ni har ett företag vars medarbetare behöver svetsas samman ska ni åka till Hamregården. Om ni har en lägerskola, ett idrottslag, en förening eller annat tar ni med er den till Hamregården. Om ni har en tia över som ni inte vet vad ni ska göra med ska ni skicka den till Hamregården.
Nedan en text som jag skrev till ett nummer av Hamregårdstidningen för några år sedan, innan P fanns inser jag nu för det är ju två små tjejer jag vill ge chansen. Jag måste höja autogirobidraget, jag måste bada i Kulltjärn. Vissa av orden kommer inte att betyda ett smack för er men jag hoppas att en del av känslan går fram. Jag hade aldrig varit den jag är i dag om det inte hade varit för Hamregården. Jag vet inte men jag tror att jag hade varit en mindre hel människa. Om ni kan, stöd den där fantastiska lägerverksamheten i Hornberga norr om Orsa. Gör det. Det behövs. Den behövs.
HAMREGÅRDEN
Hamregården. Pojk & Flickbyn. 300 ord. "Sommarminnen", "spökerier", "minnesvärda händelser" som ledord från Klas. Vad har jag gett mig in på? Hur ska det låta sig utsorteras? Jag har tillbringat en bra bit över ett år av mitt liv på Hamregården. Närmare 100 läger. Jag har varit ordförande i Uppsala Hamregårdare, jag är döpt i bäcken uppe vid Hornberga kapell och konfirmerad därinne. Jag har rest till London med Hampan och träffat flickvänner och bästa vänner genom Hamregården. Den har varit en tillflyktsort, ett andra hem.
Minnen. Jag har hur många som helst. Ibland roar jag mig fortfarande med att rabbla namnen på alla stugor och rum i huvudet. Tackåskammaren, Konkursboet, Arstugan. Jag sov aldrig i gamla Kontoret. Annars nästan överallt inklusive ett läger ovanpå akvariet i Lisastugan. Mitt första läger var i Andersstugan vintern 81/82. Vi bodde i Västra som i närmast vägen. Det var kallt ute. En sådan där riktig vinter som bara finns i ens barndom.
Minnen. Jag minns hur vi blandade spyhink för skurövning till medarbeterlägret, en funkjakt gömd längst in under Gäsmyr, en säck med 25 kilo lök att hacka, en promenad från Orsa till Hamregården, att jag faktiskt aldrig badat i Kulltjärn, ett väl bra spökeri med gråtande lägerkillar som resultat, hålor och kompletorier, ett evighetsprojekt med att ordna böckerna i biblioteket, trappspikande vid Staffansgården, cementblandande, anmälningslapparna i hamregårdstidningen som alltid lästes från första til sista ord hemma på Källarbäcksvägen. Jag minns hamreolympiader, schackpartier, bridge, tekopparna med blå rand, pulkafärderna utför skolbacken, slyrensande, insamlande och utförande av AG-jobb. Stod det för allmänna göromål?
Jag minns avancerande jobbscheman inför komfirmationshelgerna och Hampans
högar med likadana vinröda skjortor, jag minns konflikter och skrattkramp, matklockorna och stugkollen, loggböckerna och kartotekskorten. Jag minns lukten av fenom, musiken, rastplatsen i Hedemora, blåbärssoppa med klimp, hawaiikräm, köksgäng och festmåltider vid jubileer.
Jag minns kylan i omklädningsrummen vid badet på vintern, första gången jag träffade Hampan i Gottsundakyrkan och sista gången jag av en slump mötte honom på en krog vid Fridhemsplan. Jag önskar att vi hade pratat mer då. Jag minns begravningsmarchen till kyrkan i Orsa och jag betalar varje månad, för lite, pengar via autogiro för att en liten tjej hemma kanske en dag ska kunna få ett förhållande till Hamregården. Och för att alla de som idag är lägertjejer och -killar ska få fortsätta att samla sina minnen. Bland allt jag minns är nog det viktigaste ansikten, ansikten och namn. Människor, möten. Jag skulle kunna berätta så många minnen om så många men vi är visst redan över 400 ord. Hoppas det är ok Klas? Det är ändå för lite.
Nedan en text som jag skrev till ett nummer av Hamregårdstidningen för några år sedan, innan P fanns inser jag nu för det är ju två små tjejer jag vill ge chansen. Jag måste höja autogirobidraget, jag måste bada i Kulltjärn. Vissa av orden kommer inte att betyda ett smack för er men jag hoppas att en del av känslan går fram. Jag hade aldrig varit den jag är i dag om det inte hade varit för Hamregården. Jag vet inte men jag tror att jag hade varit en mindre hel människa. Om ni kan, stöd den där fantastiska lägerverksamheten i Hornberga norr om Orsa. Gör det. Det behövs. Den behövs.
HAMREGÅRDEN
Hamregården. Pojk & Flickbyn. 300 ord. "Sommarminnen", "spökerier", "minnesvärda händelser" som ledord från Klas. Vad har jag gett mig in på? Hur ska det låta sig utsorteras? Jag har tillbringat en bra bit över ett år av mitt liv på Hamregården. Närmare 100 läger. Jag har varit ordförande i Uppsala Hamregårdare, jag är döpt i bäcken uppe vid Hornberga kapell och konfirmerad därinne. Jag har rest till London med Hampan och träffat flickvänner och bästa vänner genom Hamregården. Den har varit en tillflyktsort, ett andra hem.
Minnen. Jag har hur många som helst. Ibland roar jag mig fortfarande med att rabbla namnen på alla stugor och rum i huvudet. Tackåskammaren, Konkursboet, Arstugan. Jag sov aldrig i gamla Kontoret. Annars nästan överallt inklusive ett läger ovanpå akvariet i Lisastugan. Mitt första läger var i Andersstugan vintern 81/82. Vi bodde i Västra som i närmast vägen. Det var kallt ute. En sådan där riktig vinter som bara finns i ens barndom.
Minnen. Jag minns hur vi blandade spyhink för skurövning till medarbeterlägret, en funkjakt gömd längst in under Gäsmyr, en säck med 25 kilo lök att hacka, en promenad från Orsa till Hamregården, att jag faktiskt aldrig badat i Kulltjärn, ett väl bra spökeri med gråtande lägerkillar som resultat, hålor och kompletorier, ett evighetsprojekt med att ordna böckerna i biblioteket, trappspikande vid Staffansgården, cementblandande, anmälningslapparna i hamregårdstidningen som alltid lästes från första til sista ord hemma på Källarbäcksvägen. Jag minns hamreolympiader, schackpartier, bridge, tekopparna med blå rand, pulkafärderna utför skolbacken, slyrensande, insamlande och utförande av AG-jobb. Stod det för allmänna göromål?
Jag minns avancerande jobbscheman inför komfirmationshelgerna och Hampans
högar med likadana vinröda skjortor, jag minns konflikter och skrattkramp, matklockorna och stugkollen, loggböckerna och kartotekskorten. Jag minns lukten av fenom, musiken, rastplatsen i Hedemora, blåbärssoppa med klimp, hawaiikräm, köksgäng och festmåltider vid jubileer.
Jag minns kylan i omklädningsrummen vid badet på vintern, första gången jag träffade Hampan i Gottsundakyrkan och sista gången jag av en slump mötte honom på en krog vid Fridhemsplan. Jag önskar att vi hade pratat mer då. Jag minns begravningsmarchen till kyrkan i Orsa och jag betalar varje månad, för lite, pengar via autogiro för att en liten tjej hemma kanske en dag ska kunna få ett förhållande till Hamregården. Och för att alla de som idag är lägertjejer och -killar ska få fortsätta att samla sina minnen. Bland allt jag minns är nog det viktigaste ansikten, ansikten och namn. Människor, möten. Jag skulle kunna berätta så många minnen om så många men vi är visst redan över 400 ord. Hoppas det är ok Klas? Det är ändå för lite.
måndag 23 maj 2011
Skriet från barnsängen
Jag vaknade av ett skrik mitt i natten. Det var P som skrek. Vi hade varit hemma från sjukhuset i någon vecka. Klockradions gröna siffror visade 02.32. Jag var snabbt uppe ur sängen. L kan ha varit snabbare. Jag minns inte vem som lyfte henne men att jag höll henne. Hon skrek, mitt hjärta slog som om jag sprungit maraton i 100-meterstempo. Jag höll henne och hon lugnade sig. Precis som då. Mitt hjärta slog lika snabbt. Jag lade ner henne på skötbordet. Hon skrek igen. Precis som då. Jag gick rationellt igenom det i huvudet. Två procents risk för ny blödning under första året räknat på hela statistikunderlaget. Barn och vuxna. En tolftedel av två procent för oss sade min hjärna. Spring fortare skrek mitt hjärta. Tänk om det är den tolftedelen av två procent vrålade paniken i mitt huvud. Lugn, lugn, lugn manade förnuftet. Jag bytte blöjan, jag tog upp henne, jag höll henne, hon lugnade sig. Inte jag. Jag försökte se hennes ögon, känna om hon kändes annorlunda. Jag gick med henne genom den mörka lägenheten och undrade om vi borde åka in, ringa in. Alternativen, riskerna, scenario efter scenario, snabbspolades framåt i min hjärna. Jag räknade igen, jag försökte tänka, jag intalade mig och jag reviderade. Sekunder långa som. Tankar om. Hon gjorde sätt-ned-mig-på-golvet rörelser. Jag satte ned henne på golvet. Hon rumphasade iväg. Det var vad hon behövde, det var vad jag behövde. Det var falskt alarm. Jag lyfte henne igen. Gav henne välling. Hon somnade om. Mitt hjärta gick långsamt ned i varv men jag låg vaken en timme och en halv och lyssnade på hennes andetag. Såg natten ute i Tanto bli ljusare genom persiennspringorna.
Till nästa PAL
Till nästa PAL
söndag 22 maj 2011
Söndag i Hornstull
Allt behöver faktiskt inte dokumenteras. Det har varit fina dagar. Här hemma i betongen. Vi nöjer oss med det.
torsdag 19 maj 2011
Vem troru ru e? (Låttips #120)
Vi gick en sväng. Jag och P. Ned förbi Strand där Saint Etienne spelar i kväll. Jag vet att jag såg dem någon gång. Tror mig veta. Lollipop? Vattenfestivalen? Hultsfred? Allihop? Jag stannar hemma i kväll. Kanske bläddrar lite i plattvändaren Andres Lokkos 1989-2009 istället. När vi kom upp vid Bio Rio tog det emot. Vi hade punkterat vänster bak på barnvagnen. Andra gången på 4,5 år så jag kanske inte ska klaga fär mycket men det var tungt och varmt att köra vagn och bära P samtidigt. Sluta slå sönder era flaskor när ni druckit ur dem så är ni snälla. Dessutom vet man aldrig vad som kan hända. En hund kan få glaskross i tassen. en barnvagn kan få punktering. En tillsynes balanserad medelålders man kan gå Falling Down on your ass och vira barnvagnen runt halsen på dig och då blir det svårt att dricka mer i sommarvärmen.
Jag var inne på Papercut och köpte filmen Big Wednesday i går. Jag ser fram emot att se den. De hade även nya Modernista-upplagan av Lars Gustafssons Tennisspelarna. Ni kan se det som ett bra lästips nu när Franska mästerskapen i tennis står för dörren. I år ska jag banne mig lyckas se en 3D-sändning.
Jag spelar Wild Swans på stereon nu istället för i datorn. Ni har något att se fram emot.
Jag var inne på Papercut och köpte filmen Big Wednesday i går. Jag ser fram emot att se den. De hade även nya Modernista-upplagan av Lars Gustafssons Tennisspelarna. Ni kan se det som ett bra lästips nu när Franska mästerskapen i tennis står för dörren. I år ska jag banne mig lyckas se en 3D-sändning.
Jag spelar Wild Swans på stereon nu istället för i datorn. Ni har något att se fram emot.
Are you with me
Lampan i hörnet darrar. Jag sitter i soffan. Familjen har somnat. Jag spelar musiken så högt som jag vågar. Så högt som öronen tål. Jag har nya Wild Swans i hörlurarna. Jag beställde den för en knapp halvtimme sedan. Det dröjer ett par veckor till innan den fysiska skivan landar på hallmattan men jag har använt nedladdningslänken och har mp3-versionen av The Coldest Winter A Hundred Years i datorn. Det låter förstås fantastiskt. Jag har gåshud på låren när jag skriver det här och lyssnar på tredje låten Chloroform. Rubriken där ovan är från första låten Falling to bits. Det hade gått att plocka andra fraser. Många. Du beställer förstås ditt exemplar direkt från Occultation. Se till att få med en bonus-EP också.
BAD (Popskyltarna #40)
Popskylt nummer 40. Ett litet jubileum. Vi firar med en dubbel. Minst. BAD. Det kan förstås vara Michael Jacksons storsäljande platta men jag lutar åt förkortningsvarianten. BAD. Big Audio Dynamite. Bandet Mick Jones bildade när han inte längre var medlem i The Clash. När jag började med Popskyltarna fanns det förstås en hel del som jag visste skulle kännas bättre än andra att hitta. En av dem, TSC, har jag sett tre gånger utan att lyckas foto men BAD tänkte jag faktiskt aldrig på. Jag tror till och med att jag gått förbi den någon gång och struntat i den. Men nu känns det väldigt bra att ha den på plats.
onsdag 18 maj 2011
Vad lyssnar du på nu för tiden?
Kajsa Grytt - En kvinna under påverkan (cd)
Waterboys - A pagan place (cd)
Dave Hamilton's Detroit Dancers (cd)
Meet The Supremes (cd)
General Johnson - The Best of the Arista Years (cd)
Kasey Chambers - Little Girl (cd)
Bettye Swann - The Money Recordings (cd)
Eldkvarn - Stans bästa band (cd)
Prefab Sprout - When love breaks down (12)
Lee Dorsey - Night People (låt)
Esther Phillips - Into the Mystic (låt)
Gladys Knight & The Pips - Claudine (lp)
Göran Söllscher - Augustin Barrios, John Dowland, Mañuel Ponce (lp)
Waterboys - A pagan place (cd)
Dave Hamilton's Detroit Dancers (cd)
Meet The Supremes (cd)
General Johnson - The Best of the Arista Years (cd)
Kasey Chambers - Little Girl (cd)
Bettye Swann - The Money Recordings (cd)
Eldkvarn - Stans bästa band (cd)
Prefab Sprout - When love breaks down (12)
Lee Dorsey - Night People (låt)
Esther Phillips - Into the Mystic (låt)
Gladys Knight & The Pips - Claudine (lp)
Göran Söllscher - Augustin Barrios, John Dowland, Mañuel Ponce (lp)
tisdag 17 maj 2011
Vården, transporterna, pengarna
Jag läser om ambulanserna som inte kom i min morgontidning. Det är bra att det utreds. Absolut. Det betyder att något fungerar. Det måste vara ett väldigt svårt jobb att sitta där och avgöra vem som ska få en ambulans eller inte. Man kan förstås tycka att om en sjuksköterska ringer in och begär ambulans ska den skickas, man kan förstås också tänka att få har så stor möjlighet att på ett säkert sätt ta sig till sjukhuset själv som den som har en sjuksköterska med sig. Det är svårt. Vill vi ha fler ambulanser, bättre garantier? Kan det lösas enbert genom bättre rutiner och effektivisering? Eller måste vi avstå en smula från jobbskatteavdraget? Jag vet inte. Men det tål att tänkas på. Personligen skulle jag gladeligen slänga in hela slanten om Reinfeldt, Borg och de andra vill omfördela lite.
Vi åkte ambulans för 45 dagar sedan. Eller vi och vi, P. Från SÖS till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Med en intrakraniell blödning i basala ganglierna vänster. Läs gärna den meningen en gång till. Så ser det ut helt kliniskt på ett papper. Så här var det. Jag är oerhört tacksam för att det fanns en ambulans just då. Jag vet inte om någon ute på stan hade nekats för det skulle finnas en kvar om någon som P behövde åka. Jag hoppas inte det men om så är det ett beslut som jag kan se rimligheten i. Det är inte enkelt.
Även när vården är skattefinansierad och ersättning finns att få kostar det med sjukdom. Vi väntar fortfarande på att vårt ärende ska behandlas av Försäkringskassan. Att jag och L ska få besked om att vi får den där ersättningen, tillfällig föräldrapenning för ett allvarligt sjukt barn som inte fyllt 18 år, som läkarna tycker att vi ska ha. Upp till 30 dagar kan ärendet ta att behandla. Det kunde varit värre. Det kunde ha drabbat någon fattig, eller någon rik utan buffert. Vi har sparpengar att ta av så länge. Vi klarar oss. Vi tappar bara några räntekronor. De pengar de vid beskattning hade kunnat ge statskassan är verkligen försumbara. Men hur fungerar det om man inte har sparpengar? Det är också värt att fundera på. Det och om vi vill ha det så.
Det är delvis en helt annan sak men jag undrar verkligen över hastigheten när SvD skriver att soldaten körts i ilfart. Hur snabbt är egentligen ilfart?
Till nästa PAL
Vi åkte ambulans för 45 dagar sedan. Eller vi och vi, P. Från SÖS till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Med en intrakraniell blödning i basala ganglierna vänster. Läs gärna den meningen en gång till. Så ser det ut helt kliniskt på ett papper. Så här var det. Jag är oerhört tacksam för att det fanns en ambulans just då. Jag vet inte om någon ute på stan hade nekats för det skulle finnas en kvar om någon som P behövde åka. Jag hoppas inte det men om så är det ett beslut som jag kan se rimligheten i. Det är inte enkelt.
Även när vården är skattefinansierad och ersättning finns att få kostar det med sjukdom. Vi väntar fortfarande på att vårt ärende ska behandlas av Försäkringskassan. Att jag och L ska få besked om att vi får den där ersättningen, tillfällig föräldrapenning för ett allvarligt sjukt barn som inte fyllt 18 år, som läkarna tycker att vi ska ha. Upp till 30 dagar kan ärendet ta att behandla. Det kunde varit värre. Det kunde ha drabbat någon fattig, eller någon rik utan buffert. Vi har sparpengar att ta av så länge. Vi klarar oss. Vi tappar bara några räntekronor. De pengar de vid beskattning hade kunnat ge statskassan är verkligen försumbara. Men hur fungerar det om man inte har sparpengar? Det är också värt att fundera på. Det och om vi vill ha det så.
Det är delvis en helt annan sak men jag undrar verkligen över hastigheten när SvD skriver att soldaten körts i ilfart. Hur snabbt är egentligen ilfart?
Till nästa PAL
måndag 16 maj 2011
Över Kilsbergen (Låttips #119)
Några av er kanske tycker att det har varit lite väl mycket tjat om Parker Lewis och låten Över Kilsbergen men det är berättigat. Kolla bara på inspelningen nedan för PSL om ni tvivlar på att killen som gjorde förra (eller var det förrförra?) årets bästa svenska EP också kommer att göra en av årets bästa fullängdare.
Tack Billy för tipset.
Tack Billy för tipset.
söndag 15 maj 2011
Söndag i Hornstull
Man ligger i sin säng. Gjorde i går kväll. Det är sent. Man har lyssnat på Göran Söllscher trakterandes en 10-strängad altgitarr stämd som en renässansluta istället för att ryckas med i Melodifestivalandet. Man känner fortfarande doften av grill nerifrån parken. Hör rösternas sorl. Man tänker att det får man bjuda på.
Man sitter i soffan dagen efter. Driver en smula med man-sjukan. På morgonen i parken. Flaskor plockades, burkar plockades, engångsgrillar plockades, skräp plockades, lades i papperskorgar. Det var jag och K som gjorde det. Ett stilla duggren föll, P grävde i sanden. Tröttheten som kom över mig. Den var inget mot när jag såg det sönderbrutna staketet. Insåg att det var det tryckimpregnerade virket barnen ska hålla sig i när de går uppför den branta asfaltsbacken idioterna eldat i natt.
Det är målgång uppför i dag. Vi har bytt ämne. Giro d'Italia. Målgång uppe på Etna. Denna mäktiga vulkan. Först 159 km från Messina som innehåller en klättring till uppför berget. Textrapporteringen är redan i gång. Jag ska se i dag. Jag ska se i dag.
Sirius vann i går. Tack för det.
Lindisfarnes tredje platta Dingly Dell på stereon. Ett så kallat 10-kronorsfynd från veckan som snart är all. Den var värd det. Jag har för övrigt återinstallerat Spotify. Omslaget ser annorlunda ut där än här hemma på soffbordet.
Man sitter i soffan dagen efter. Driver en smula med man-sjukan. På morgonen i parken. Flaskor plockades, burkar plockades, engångsgrillar plockades, skräp plockades, lades i papperskorgar. Det var jag och K som gjorde det. Ett stilla duggren föll, P grävde i sanden. Tröttheten som kom över mig. Den var inget mot när jag såg det sönderbrutna staketet. Insåg att det var det tryckimpregnerade virket barnen ska hålla sig i när de går uppför den branta asfaltsbacken idioterna eldat i natt.
Det är målgång uppför i dag. Vi har bytt ämne. Giro d'Italia. Målgång uppe på Etna. Denna mäktiga vulkan. Först 159 km från Messina som innehåller en klättring till uppför berget. Textrapporteringen är redan i gång. Jag ska se i dag. Jag ska se i dag.
Sirius vann i går. Tack för det.
Lindisfarnes tredje platta Dingly Dell på stereon. Ett så kallat 10-kronorsfynd från veckan som snart är all. Den var värd det. Jag har för övrigt återinstallerat Spotify. Omslaget ser annorlunda ut där än här hemma på soffbordet.
lördag 14 maj 2011
Lördag i Hornstull
Kvällen i går slutade på Snottys. Vi hade firat att kollega P ska gifta sig. Det började med att jag för första gången tog ett dopp på Liljeholmsbadet. Efter närmare tio års boende i Hornstull. Vi fortsatte med middag på Moldau. Den där stora schnizeln och snaps kryddad med alpörter. Det blev en bra kväll. Trots att regnet och humöret föll strax innan.
Dagen i dag. Jag stod i rabatten. En grep i handen och brännässlor att bekämpa. Solen tittade fram. Det var en helt annan stund men bra den med. Människor som arbetade sida vid sida för något gemensamt om än något så banalt som en bostadsrättsförenings gemensamma gård.
Blogger tog pausen några dagar och därför gjorde bloggen samma sak. Ni missade poster om att Wild Swans fullängdare äntligen är på gång, om hur jag vaknade tidigt en morgon, väcktes tidigt en morgon, läste för P i biblioteket och sen när hon somnat om tack vare en geting som flera dagar tidigare motats ut genom vädringsfyndet hittade några bra texter i det gammla nummer av Perfect Pitch som då användes som påtryckningsmedel.
Sirius har just nu tappat ledningen borta mot Dalkurd. 1-1 med halvtimmen kvar.
Vi spelar Vegas version av She just nu. Den låter väldigt bra. Spotify försvann när jag blåste om datorn. Jag saknar det knappt men det kommer nog att få till följd att jag köper min första låt på iTunes. Det blir förstås Över Kilsbergen med Parker Lewis. Vi har spelat Babylon Blues platta I labyrintens hjärta en hel del också och jag har till slut insett att Van Morrisons Redwood Tree som jag trodde var en bortglömd albumpärla i själva verket var en mindre singelhit (med Jackie Wilson Said (I'm in Heaven when you smile) på andra sidan).
General Johnson dog ju i vintras och nu finns Arista-plattan han själv ogillade äntligen på CD. Bland bonusspåren hittar ni discomixen på Let's fool around som jag för ungefär tio år sedan köpte på tolva på numer nedlagda Dance Tracks i New York. Då var dollarn dyrare än pundet är nu och den kostade mer än dubbelt så mycket som den cd jag i går beställde begagnat från Amazon. Då har jag inte räknat med flygbiljetten.
Medan jag stod i rabatten med grepen och brännässlorna fyndade familjen hos den fina lilla loppiskvinnan. Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin och Farbror Blå till K, ett kakfat till oss vuxna och en så fin räkneleksak till P. Lilla P. Hon svansar omäxlande vid mormors och mina fötter just nu.
Tiden går fortare än jag skriver tecknen. Vi spelar Let's fool around nu. Gör det.
Dagen i dag. Jag stod i rabatten. En grep i handen och brännässlor att bekämpa. Solen tittade fram. Det var en helt annan stund men bra den med. Människor som arbetade sida vid sida för något gemensamt om än något så banalt som en bostadsrättsförenings gemensamma gård.
Blogger tog pausen några dagar och därför gjorde bloggen samma sak. Ni missade poster om att Wild Swans fullängdare äntligen är på gång, om hur jag vaknade tidigt en morgon, väcktes tidigt en morgon, läste för P i biblioteket och sen när hon somnat om tack vare en geting som flera dagar tidigare motats ut genom vädringsfyndet hittade några bra texter i det gammla nummer av Perfect Pitch som då användes som påtryckningsmedel.
Sirius har just nu tappat ledningen borta mot Dalkurd. 1-1 med halvtimmen kvar.
Vi spelar Vegas version av She just nu. Den låter väldigt bra. Spotify försvann när jag blåste om datorn. Jag saknar det knappt men det kommer nog att få till följd att jag köper min första låt på iTunes. Det blir förstås Över Kilsbergen med Parker Lewis. Vi har spelat Babylon Blues platta I labyrintens hjärta en hel del också och jag har till slut insett att Van Morrisons Redwood Tree som jag trodde var en bortglömd albumpärla i själva verket var en mindre singelhit (med Jackie Wilson Said (I'm in Heaven when you smile) på andra sidan).
General Johnson dog ju i vintras och nu finns Arista-plattan han själv ogillade äntligen på CD. Bland bonusspåren hittar ni discomixen på Let's fool around som jag för ungefär tio år sedan köpte på tolva på numer nedlagda Dance Tracks i New York. Då var dollarn dyrare än pundet är nu och den kostade mer än dubbelt så mycket som den cd jag i går beställde begagnat från Amazon. Då har jag inte räknat med flygbiljetten.
Medan jag stod i rabatten med grepen och brännässlorna fyndade familjen hos den fina lilla loppiskvinnan. Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin och Farbror Blå till K, ett kakfat till oss vuxna och en så fin räkneleksak till P. Lilla P. Hon svansar omäxlande vid mormors och mina fötter just nu.
Tiden går fortare än jag skriver tecknen. Vi spelar Let's fool around nu. Gör det.
torsdag 12 maj 2011
Follow that Van
Det kanske är för mycket att begära av läsekretsen men om någon känner till om det finns någon samling med soulcovers på Van Morrison-låtar kan den väl säga till. Det är så förtvivlat stökigt att googla fram när karln själv gjort så många covers på soullåtar och dessutom haft ett kompband som heter The Caledonia Soul Orchestra. Om ni inte har koll på det men bara så där kommer på fler covers än Esther Philipps version på Into the mystic, Martha Reeves Wild Night och, och, och visst har jag någon mer sjungandes Wild Night? Ni ser, hjälp behövs.
onsdag 11 maj 2011
Another day, another marabout
Mr. Sofian damp ner på hallmattan tidigare i dag. För den som undrar över bildkvaliteten kan meddelas att datorn må vara räddad men att digitalkameran brutit samman. Bilden nedan har jag så gott det går överfört med telepatisk kraft. Ni får ursäkta att den blev suddig men det är jobbigt nu när det är så varmt.
tisdag 10 maj 2011
Strandad i bokfloden och annat
Är det bara jag eller har den person som en gång i tiden skrev baksidestexter på videoactionfilmer så att allt framstod som skit, även de som inte var det, fått jobb på samtliga bokförlags deckaravdelningar? Jag går in på biblioteket, jag tittar i bokhandeln och jag letar på nätet men så fort jag vänt på en deckare och läst texten som står där försvinner läslusten som ett felsänt e-mail i cyberrymden. Och det är verkligen inte det att jag förlorat lusten att läsa. Jag missade att gå av 3:ans buss både vid St:Eriksplan och Fridhemsplan i dag för att jag satt med näsan i Elvis-biografin.
Jag och P var precis nere på Konsum Zinken och häpnade över det tillfälliga blåvita sortimentet. Jag fattade aldrig varför Konsum gjorde sig av med blåvitt och nu gör det ett gästspel som nostalgisk kitsch. I just wasn't made for these times. Vi häpnade över hettan på Hornsgatan också och just i detta nu häpnar vi över att vi lyssnar på den relativt nya bibliotekslånade Eldkvarn-samlingen som marknadsförs med den barmagade matlagaren Plura på omslaget och att jag nog till slut i stort sett har förlikat mig med hans röst.
Grillpremiären klarade vi ju av medan snön ännu låg men jag misstänker att det blir korv i Drakenparken till middag i dag. Sojavarianten är billigare på lilla Ica än stora Konsum.
Mauro Socco-intervjun i senaste Situation Stockholm är ett försäljningargument så gott som något.
Jag och P var precis nere på Konsum Zinken och häpnade över det tillfälliga blåvita sortimentet. Jag fattade aldrig varför Konsum gjorde sig av med blåvitt och nu gör det ett gästspel som nostalgisk kitsch. I just wasn't made for these times. Vi häpnade över hettan på Hornsgatan också och just i detta nu häpnar vi över att vi lyssnar på den relativt nya bibliotekslånade Eldkvarn-samlingen som marknadsförs med den barmagade matlagaren Plura på omslaget och att jag nog till slut i stort sett har förlikat mig med hans röst.
Grillpremiären klarade vi ju av medan snön ännu låg men jag misstänker att det blir korv i Drakenparken till middag i dag. Sojavarianten är billigare på lilla Ica än stora Konsum.
Mauro Socco-intervjun i senaste Situation Stockholm är ett försäljningargument så gott som något.
måndag 9 maj 2011
Måndag i Hornstull
Det är för tillfället slut på serien om P på Astrid Lindgren nu. Hon är hemma. Har varit i tre veckor. Vi ska på kontroller och återbesök, sjukgymnastik och annat men postningsserien är slut för stunden. Det känns bra. Det har varit konstigt att leva om de där veckorna här samtidigt som så mycket gått framåt. Men det har känts bra att dela med sig av känslorna och upplevelserna från när det som inte händer plötsligt händer.
Dagen i dag. Vi gick upp. Vi gungade i Draken när K såg att cirkusen höll på att komma på plats nere i Tanto. Vi gick dit. Spanade kameler, lamor och andra djur. Jag kan tycka synd om dem men det var kul för barnen att se även om två ponnies som mätte krafterna skrämde P. K tyckte att lamorna var finast och undrade vad det var som luktade.
Sen förskolelämning, öppna förskolan, lunch på Dellon och en stund på Mickes. En sån där bra stund. Det blev nitton LP för 160 kronor. Mest 70-talssoul och jag kan efter att ha spisat Curtis Mayfield, Mark IV, People's Choice, Gladys Knight & The Pips och Chambers Brothers cover på Bob Marleys Stop the train säga att det var prisvärt. Mycket.
Jag har inte hunnit se ens en minut på årets Giro d'Italia på Eurosport men såg tyvärr några minuter från tävlingen på Sportnytt alldeles nyss. Det känns så tragiskt med Wouter Weylandt.
Dagen i dag. Vi gick upp. Vi gungade i Draken när K såg att cirkusen höll på att komma på plats nere i Tanto. Vi gick dit. Spanade kameler, lamor och andra djur. Jag kan tycka synd om dem men det var kul för barnen att se även om två ponnies som mätte krafterna skrämde P. K tyckte att lamorna var finast och undrade vad det var som luktade.
Sen förskolelämning, öppna förskolan, lunch på Dellon och en stund på Mickes. En sån där bra stund. Det blev nitton LP för 160 kronor. Mest 70-talssoul och jag kan efter att ha spisat Curtis Mayfield, Mark IV, People's Choice, Gladys Knight & The Pips och Chambers Brothers cover på Bob Marleys Stop the train säga att det var prisvärt. Mycket.
Jag har inte hunnit se ens en minut på årets Giro d'Italia på Eurosport men såg tyvärr några minuter från tävlingen på Sportnytt alldeles nyss. Det känns så tragiskt med Wouter Weylandt.
Jag hade det på känn redan när nästan alla tränare i norrettan tippade att Sirius skulle vinna serien. På känn att det här inte är bra. Efter fyra omgångar står vi på fyra poäng.
Galleriabygget i Hornstull drog igång i dag. Eller förlåt. Startskottet gick av stapeln. Jo det står så i foldern vi fått hem. Ett sjösatt startskott alltså. Förhoppningsvis är de bättre på att bygga.
Till nästa PAL
Till nästa PAL
P är utskriven (för tre veckor sedan)
Klockan är halv nio på kvällen. K sover, morfar har gått hem efter att ha bjudit på middag, L kollar på P som hasar runt på golvet och låter ljuden strömma ur munnen. Det började efter grötlunchen i dag. Helt plötsligt var ljuden tillbaka. Inte alla och inte lika som innan men de finns där. För en stund sedan när vi läste Max kaka försökte hon säga bil och boll. Jag tror aldrig att hon gjort det innan. Och hon säger pa pa som i pappa. Pappa.
Vi var tillbaka på Astrid Lindgren efter lunch. Träffade en ögonläkare, hämtade våra saker, skrevs ut. Vi ska dit i morgon igen på sjukgymnastik men P är utskriven. Det är inte över än men hon är hemma. Jag kan sitta i soffan och skriva och lyssna på Parker Lewis Över Kilsbergen och se på snooker-VM på Eurosport. P kan hasa omkring på golven som är hennes. K kan äntligen få vara så liten som hon är. Tappra, tappra K som kämpat för att hantera de här veckorna när mamma och pappa många gånger varit borta bägge två och aldrig varit hemma samtidigt. Vi är samlade. Återsamlade.
Till nästa PAL
Vi var tillbaka på Astrid Lindgren efter lunch. Träffade en ögonläkare, hämtade våra saker, skrevs ut. Vi ska dit i morgon igen på sjukgymnastik men P är utskriven. Det är inte över än men hon är hemma. Jag kan sitta i soffan och skriva och lyssna på Parker Lewis Över Kilsbergen och se på snooker-VM på Eurosport. P kan hasa omkring på golven som är hennes. K kan äntligen få vara så liten som hon är. Tappra, tappra K som kämpat för att hantera de här veckorna när mamma och pappa många gånger varit borta bägge två och aldrig varit hemma samtidigt. Vi är samlade. Återsamlade.
Till nästa PAL
söndag 8 maj 2011
Inte vardag än (för tre veckor sedan)
Oron är som ett hav. Sträcker sig bortom horisonten. Oron höjer sig som flod. Drar sig tillbaka som ebb. Den stormar med vitt skum och ligger spegelblank. Slår hela tiden mot stranden.
Mamma frågade mig om jag kommer ihåg vad jag drömmer. Det var i morse. Jag kom inte ihåg den här upphackade natten med en orolig K men i går. Ett fönster på fjärde, femte, kanske sjätte våningen. Ett par vid ett bord vid det öppna fönstret. Hon tappar något som fastnar på en avsats. Han försöker nå det med foten genom fönstret men det går inte. Han ger upp. Hon lägger sig på mage och sträcker sig. En arm som är utsträckt, en hand som är nära, en balans som tappas. Jag ser det från min plats på trottoaren utan att kunna göra något och sen faller hon. Faller medan ett förvånat nej lämnar läpparna.
Vi hängde i Drakenparken efter frukost. Fram till lunch. Jag och K. Gungade, grävde, träffade kompisar. Nästan som vanligt. Fast P ligger där på AL. På rum 18, fortsatt på Q82s. Vi väntar på läkarbesked, på permission eller ett dygn till. Jag vet inte vilket besked jag bävar mest inför.
Klockan är halv två. L ringde precis. P har permis, hon får komma hem. Hon är inte utskriven men hon får komma hem. Jag känner mig nog mer nervös än glad men det är ett steg vi måste ta. Vi måste framåt. Vi måste tillbaka. Tillbaka till livet. Vårt liv.
Klockan är halv fem. P har varit hemma på permis i ett par timmar. Hon har suttit i sin stol i köket och låtit sig matas med yoghurt. Hon har hållit skedar i både vänster och höger hand och fört dem till munnen. Låtit mormors hemgjorda marsipantårta smaka. Hon har fortfarande svårt att få med höger lillfinger i greppet men vilken utveckling. Hon har inte precis skrattat men lett när hon sett K. Nu sover hon i sin säng, L och K är ute i vårvärmen. Jag och farmor sitter i vardagsrummet. Det är inte vardag än men det känns som att ett lugn är här.
Till nästa PAL
Mamma frågade mig om jag kommer ihåg vad jag drömmer. Det var i morse. Jag kom inte ihåg den här upphackade natten med en orolig K men i går. Ett fönster på fjärde, femte, kanske sjätte våningen. Ett par vid ett bord vid det öppna fönstret. Hon tappar något som fastnar på en avsats. Han försöker nå det med foten genom fönstret men det går inte. Han ger upp. Hon lägger sig på mage och sträcker sig. En arm som är utsträckt, en hand som är nära, en balans som tappas. Jag ser det från min plats på trottoaren utan att kunna göra något och sen faller hon. Faller medan ett förvånat nej lämnar läpparna.
Vi hängde i Drakenparken efter frukost. Fram till lunch. Jag och K. Gungade, grävde, träffade kompisar. Nästan som vanligt. Fast P ligger där på AL. På rum 18, fortsatt på Q82s. Vi väntar på läkarbesked, på permission eller ett dygn till. Jag vet inte vilket besked jag bävar mest inför.
Klockan är halv två. L ringde precis. P har permis, hon får komma hem. Hon är inte utskriven men hon får komma hem. Jag känner mig nog mer nervös än glad men det är ett steg vi måste ta. Vi måste framåt. Vi måste tillbaka. Tillbaka till livet. Vårt liv.
Klockan är halv fem. P har varit hemma på permis i ett par timmar. Hon har suttit i sin stol i köket och låtit sig matas med yoghurt. Hon har hållit skedar i både vänster och höger hand och fört dem till munnen. Låtit mormors hemgjorda marsipantårta smaka. Hon har fortfarande svårt att få med höger lillfinger i greppet men vilken utveckling. Hon har inte precis skrattat men lett när hon sett K. Nu sover hon i sin säng, L och K är ute i vårvärmen. Jag och farmor sitter i vardagsrummet. Det är inte vardag än men det känns som att ett lugn är här.
Till nästa PAL
Herr Alarik slår tillbaka
Tro det eller ej men vi fungerar igen. Datorn gör det den ska. The wonders of den moderna tekniken. Det innebär att ni kan scrolla er tillbaka ett par dagar för att läsa PAL-texterna som skulle ha publicerats i fredags och lördags. Det och att det kommer en tre veckor gammal senare i kväll också. Om nu inte datorn bryter ihop igen förstås. Det är trots allt delvis jag som fått igång den.
Till nästa PAL
Till nästa PAL
lördag 7 maj 2011
Min fantasi (för tre veckor sedan)
Vi sov ut. Jag och K. Vi hade ätit middag hos VFEM. K hade lekt sig trött. En bra kväll efter en lite gnällig eftermiddag som följt på en bra förmiddag i Drakenparken. Vi var på AL på eftermiddagen. L skulle sova där en natt till och K var besviken, ledsen och retlig. Förståeligt men jobbigt.
När jag kom in på det nya rum som P slipper dela och där en förälder kan sova med hade K och farmor precis gått ut. En läkare och sköterska stod där. Jag trodde de skulle tvätta slangen eftersom hättan var av. De skulle ta bort dränet. Det var lika plötsligt som när vi skulle lämna BIVA, när de stängde av dränet. Vår skräck för det okända. Även när vi vet att det är ett bra steg.
De ville inte bedöva. Bättre för hjärnan utan. Jag och L höll en gråtande P medan de drog ut slangen, medan de sydde två stygn. Det kom tydligen mer vätska än det brukar. Jag och min fantasi hade kunnat avstå från den informationen. Lilla P. Lilla tappra P. Hon lugnade sig snabbt när hon fick komma upp i famnen. Sköterskan bytte lakanet. Inget drän. Inget drän.
Till nästa PAL
När jag kom in på det nya rum som P slipper dela och där en förälder kan sova med hade K och farmor precis gått ut. En läkare och sköterska stod där. Jag trodde de skulle tvätta slangen eftersom hättan var av. De skulle ta bort dränet. Det var lika plötsligt som när vi skulle lämna BIVA, när de stängde av dränet. Vår skräck för det okända. Även när vi vet att det är ett bra steg.
De ville inte bedöva. Bättre för hjärnan utan. Jag och L höll en gråtande P medan de drog ut slangen, medan de sydde två stygn. Det kom tydligen mer vätska än det brukar. Jag och min fantasi hade kunnat avstå från den informationen. Lilla P. Lilla tappra P. Hon lugnade sig snabbt när hon fick komma upp i famnen. Sköterskan bytte lakanet. Inget drän. Inget drän.
Till nästa PAL
fredag 6 maj 2011
Tröstas till ro (för tre veckor sedan)
Jag var här till 23 i går och tillbaka 06 i morse. Middagen bestod av yoghurt och müsli vid tiotiden. Det är långa dagar men nu när klockan snart är kvart i åtta och solen försiktigt smyger sig in i rummet känns det helt ok. P sover igen. Hon öppnade ögonen, de där stora blå ögonen, för en timme sedan och lyckades se ut som att gasbindelindning under näthätta med hakband är The Fashion Statement Of April 2011.
Hon har dränet kvar men det är också allt. In och utgången i höger ljumske fastnade i sänggallret eller mellan det och mig och slets loss när jag skulle lyfta i henne i går kväll. Hon skrek och grät förstås men jag lyckades trots viss panik larma på rätt sätt och två kompetenta sjuksköterskor fixade omplåstringen på några minuter. Jag hann knappt tänka pulsåder innan P lät sig tröstas till ro i min famn.
Klockan är tio i elva och doktor B har varit här. De har stängt av dränet. Det är fantastiskt men det kom lite som en chock. Jag var så inställd på att det skulle höjas minst en gång till först. Om allt går fortsatt bra tar de bort dränet på söndag. Om allt. Går bra. Doktor B talade om att åka hem men jag kan inte riktigt tänka så långt än. Åka hem.
Om ungefär två månader väntar nästa stora undersökning. Då får de se vad som eventuellt kan göras för att minska risken för att det händer igen. Att P får en ny hjärnblödning. De får se hur de ska göra det de eventuellt kan göra. Klistra. Stråla. Operera. Det är nästan omöjligt att tänka på. Magen blir ett svart hål att falla fritt igenom samtidigt som den drar ihop sig till den allra hårdaste lilla boll som kan tänkas och lite till. Tänk på dränet. Kanske på söndag. Tänk på dränet. Kanske bort. Vänta med om två månader. Gläds. Andas. In. Ut. In. Ut. Andas. Djupt.
Jag försöker koncentrera mig på Elvis-boken. Det går inte. Jag försöker låta bli att tänka. Det går inte. Jag har aldrig tidigare varit med om att glädje och skräck legat så nära varandra. Vad händer om? Om inte? Alla dessa förlamande frågor och fåfänga förhoppningar om svar. Om visshet. Ingen vet. Allt är så mycket bättre än för en vecka sedan men ändå handlar det bara om hopp. Om avgrunden som kan öppna sig igen och hoppet. Om att våga hoppas.
I andra halvan av rummet vi delar sitter en tonårsflicka och gråter så tyst hon kan medan hennes mamma viskar intill. Jag vet inte vad det är för fel. Hon har varit här ett par dygn och i går hade hon kompisar på besök. Jag vet inte. Kanske hann oron ikapp? Kanske har hon ont? Kanske släppte chocken? Hon gråter och snörvlar så tyst och försiktigt hon kan. Nu kommer bokvagnen. Hon tar sig samman. Nu kommer läkarna in. Hon tar sig samman.
Till nästa PAL
Hon har dränet kvar men det är också allt. In och utgången i höger ljumske fastnade i sänggallret eller mellan det och mig och slets loss när jag skulle lyfta i henne i går kväll. Hon skrek och grät förstås men jag lyckades trots viss panik larma på rätt sätt och två kompetenta sjuksköterskor fixade omplåstringen på några minuter. Jag hann knappt tänka pulsåder innan P lät sig tröstas till ro i min famn.
Klockan är tio i elva och doktor B har varit här. De har stängt av dränet. Det är fantastiskt men det kom lite som en chock. Jag var så inställd på att det skulle höjas minst en gång till först. Om allt går fortsatt bra tar de bort dränet på söndag. Om allt. Går bra. Doktor B talade om att åka hem men jag kan inte riktigt tänka så långt än. Åka hem.
Om ungefär två månader väntar nästa stora undersökning. Då får de se vad som eventuellt kan göras för att minska risken för att det händer igen. Att P får en ny hjärnblödning. De får se hur de ska göra det de eventuellt kan göra. Klistra. Stråla. Operera. Det är nästan omöjligt att tänka på. Magen blir ett svart hål att falla fritt igenom samtidigt som den drar ihop sig till den allra hårdaste lilla boll som kan tänkas och lite till. Tänk på dränet. Kanske på söndag. Tänk på dränet. Kanske bort. Vänta med om två månader. Gläds. Andas. In. Ut. In. Ut. Andas. Djupt.
Jag försöker koncentrera mig på Elvis-boken. Det går inte. Jag försöker låta bli att tänka. Det går inte. Jag har aldrig tidigare varit med om att glädje och skräck legat så nära varandra. Vad händer om? Om inte? Alla dessa förlamande frågor och fåfänga förhoppningar om svar. Om visshet. Ingen vet. Allt är så mycket bättre än för en vecka sedan men ändå handlar det bara om hopp. Om avgrunden som kan öppna sig igen och hoppet. Om att våga hoppas.
I andra halvan av rummet vi delar sitter en tonårsflicka och gråter så tyst hon kan medan hennes mamma viskar intill. Jag vet inte vad det är för fel. Hon har varit här ett par dygn och i går hade hon kompisar på besök. Jag vet inte. Kanske hann oron ikapp? Kanske har hon ont? Kanske släppte chocken? Hon gråter och snörvlar så tyst och försiktigt hon kan. Nu kommer bokvagnen. Hon tar sig samman. Nu kommer läkarna in. Hon tar sig samman.
Till nästa PAL
torsdag 5 maj 2011
Beautiful Mess (Låttips #118)
Ok för att videon kanske lämnar en del i övrigt att önska men jag tycker nog ändå att vi lite måste fira att jag äntligen har beställt Kasey Chambers platta från förra året. Att det tagit tid beror förstås på att Little Bird skamligt nog verkar sakna distribution i Europa men nu ska den vara på väg från down under. Jag minns fortfarande väldigt tydligt rysningarna längs ryggraden när låtar som Barricades & Brickwalls eller Not Pretty Enough drogs igång på konserten på Södra Teatern.
Gick min sväng (för tre veckor sedan)
P tar sovmorgon. Klockan är åtta och hon låter lite i sängen och rör sig men sover. Jag har suttit här i två timmar. Glömde Elvis-boken på sjätte våningen. Korsord och nian i gammal SvD. Surfade in på Hemnet och den där lägenheten vi drömde om i Uppsala för bara några månader sedan är ute. Vi hade väl redan innan det här hände, innan hjärnblödningen, mer eller mindre bestämt oss för att stanna i Stockholm men det känns lite konstigt. Hade den varit ute i vintras hade vi förmodligen köpt den och kanske haft en flyttkarusell ovanpå det här.
Jag drömde att jag var i Uppsala i natt. Uteserveringarna på Svartbäcksgatan och gågatan lämnade bara någon decimeter för passage i mitten. Jag var irriterad och skulle fram med min cykel. På ett ställe var det helt stopp till följd av krukor med växter och några som satt sig i vägen. En servitris hjälpte mig genom att be två tjejer flytta sig. Det gjorde de men den ena sa något snorkigt. Jag vet inte var det kom ifrån men jag hällde ett glas mjölk över henne. Konstigt nog märkte hon det först när jag lämnat dem bakom mig på baren inne i det gamla stationshuset vid järnvägen och satte mig upp på cykeln intill Bror Hjorts statyfontän. Det hördes ett vrål. Jag vet inte om det betyder något.
Klockan är tio. Jag äter en sen frukost. L är på väg hemifrån. P vilar i sängen. Hon satt i stolen nästan en timme och höll mesta tiden upp huvudet själv, lutade sig bara ibland mot nackstödet. Satt lugnt medan sköterskorna tog prover och kliade sig flera gånger på näsan med höger hand. Hon rör den och armen idag. Verkligen rör den. Det här är inget önsketänkande. Hon lyfter armen och handen från knät, upp till näsan och hon kliar sig. Det känns som ett mirakel och jag ryser längs ryggen nu när jag skriver det. Nu kom L in genom dörren. Det känns som att lite av våren följde med henne.
Jag gick min sväng på kyrkogården efter lunch. Jag har en sväng. Jag gick den med rakare rygg och lättare ben. Jag inser nu hur mycket oro jag tryckt undan kring den där orörliga högerhanden. Hur mycket lättare jag blivit nu när P rör den. De vårstädar på kyrkogården. Gamla löv och kvistar ska bort. Solen var framme och vinden snäll. Jag gick förbi stenar med namn som jag känner, tillräckligt ovanliga för att de med ganska stor säkerhet ska vara släktingar till mina vänner. Jag gick tillbaka och jag höll blicken högre, såg de som är där vi var för en dryg vecka sedan. Paren med tomma ögon och krampaktiga tag om varandra. Jag tänker på hur vi måste ha sett ut i Hagaparken i söndags. Jag tänker på P:s höjda högernäve.
Kanske borde jag oroa mig lika mycket över talet men jag intalar mig att kroppen tar en sak i taget. Att hjärnan tar en sak i taget och att det rent evolutionärt är smartare med ben och armar som funkar. Att flykt och försvar går före kommunikation och att det kommer att dröja långt efter vår uppkopplade tid innan det eventuellt ändras. Det kanske inte har någonting med verkligheten att göra, allt kanske handlar om blodmängd, placering och tryck, men så länge det lugnar tänker jag inte kolla.
Till nästa PAL
Jag drömde att jag var i Uppsala i natt. Uteserveringarna på Svartbäcksgatan och gågatan lämnade bara någon decimeter för passage i mitten. Jag var irriterad och skulle fram med min cykel. På ett ställe var det helt stopp till följd av krukor med växter och några som satt sig i vägen. En servitris hjälpte mig genom att be två tjejer flytta sig. Det gjorde de men den ena sa något snorkigt. Jag vet inte var det kom ifrån men jag hällde ett glas mjölk över henne. Konstigt nog märkte hon det först när jag lämnat dem bakom mig på baren inne i det gamla stationshuset vid järnvägen och satte mig upp på cykeln intill Bror Hjorts statyfontän. Det hördes ett vrål. Jag vet inte om det betyder något.
Klockan är tio. Jag äter en sen frukost. L är på väg hemifrån. P vilar i sängen. Hon satt i stolen nästan en timme och höll mesta tiden upp huvudet själv, lutade sig bara ibland mot nackstödet. Satt lugnt medan sköterskorna tog prover och kliade sig flera gånger på näsan med höger hand. Hon rör den och armen idag. Verkligen rör den. Det här är inget önsketänkande. Hon lyfter armen och handen från knät, upp till näsan och hon kliar sig. Det känns som ett mirakel och jag ryser längs ryggen nu när jag skriver det. Nu kom L in genom dörren. Det känns som att lite av våren följde med henne.
Jag gick min sväng på kyrkogården efter lunch. Jag har en sväng. Jag gick den med rakare rygg och lättare ben. Jag inser nu hur mycket oro jag tryckt undan kring den där orörliga högerhanden. Hur mycket lättare jag blivit nu när P rör den. De vårstädar på kyrkogården. Gamla löv och kvistar ska bort. Solen var framme och vinden snäll. Jag gick förbi stenar med namn som jag känner, tillräckligt ovanliga för att de med ganska stor säkerhet ska vara släktingar till mina vänner. Jag gick tillbaka och jag höll blicken högre, såg de som är där vi var för en dryg vecka sedan. Paren med tomma ögon och krampaktiga tag om varandra. Jag tänker på hur vi måste ha sett ut i Hagaparken i söndags. Jag tänker på P:s höjda högernäve.
Kanske borde jag oroa mig lika mycket över talet men jag intalar mig att kroppen tar en sak i taget. Att hjärnan tar en sak i taget och att det rent evolutionärt är smartare med ben och armar som funkar. Att flykt och försvar går före kommunikation och att det kommer att dröja långt efter vår uppkopplade tid innan det eventuellt ändras. Det kanske inte har någonting med verkligheten att göra, allt kanske handlar om blodmängd, placering och tryck, men så länge det lugnar tänker jag inte kolla.
Till nästa PAL
onsdag 4 maj 2011
En skrikande P (för tre veckor sedan)
Jag tog bussen hem till K. Lämnade en skrikande P i armarna på L. På bussen högg det till i något som kanske kan kallas för själen. P. Jag lämnade henne skrikande. Tänk om det händer något, om hon känner något, om något är på gång. Jag fick ett lugnande sms-svar från L. Satt sen i överslafen på våningssängen med K och sjöng hennes sånger. Hon hade svårt att komma till ro men somnade till slut på golvet i vardagsrummet medan jag berättade en saga. Då hade hon redan bakat tårta med mormor och haft en bra kväll. I morse ville hon inte att jag skulle borsta hennes hår men hon höll mig i handen när vi gick till förskolan.
P hade haft en jobbig kväll och morgon men hon satt lugnt i mitt knä i tre kvart medan vi läste pekböcker och hon åt en pannkaka till lunch och hade en bra eftermiddag och kväll trots att det var mycket folk i rörelse på avdelningen och rummet. Hon provade pasta med köttfärssås till middag, det var gott men det blev för mycket och lite kom upp igen. Jag kände paniken ligga nära då och igen när hon plötsligt gjorde ett ljud jag aldrig hört och inte kan beskriva bakom nappen i sängen men hon lugnade sig, jag lugnade mig, vi lugnade oss. Alla de där små avvikelserna som vi aldrig reagerar på till vardags men som blir så stora en gång som den här.
Hon åt havregrynsgröt sen och vände sig från sidliggande till mage helt själv flera gånger. Hon är svag i höger sida men hon är också otroligt stark. Hon somnade lugnt och jag gick upp hit till sjätte våningen och såg reprisen på Mästarnas Mästare på SVT24 i min ensamhet. Morgondagen börjar 05.40 och 06.00 är jag nere hos henne igen om natten är lugn. Annars tidigare. Nu är klockan 23.35 och jag borde ha släckt för en timme sedan men det är svårt att varva ned, att stänga av tankarna, när jag inte är helt slut.
Till nästa PAL
P hade haft en jobbig kväll och morgon men hon satt lugnt i mitt knä i tre kvart medan vi läste pekböcker och hon åt en pannkaka till lunch och hade en bra eftermiddag och kväll trots att det var mycket folk i rörelse på avdelningen och rummet. Hon provade pasta med köttfärssås till middag, det var gott men det blev för mycket och lite kom upp igen. Jag kände paniken ligga nära då och igen när hon plötsligt gjorde ett ljud jag aldrig hört och inte kan beskriva bakom nappen i sängen men hon lugnade sig, jag lugnade mig, vi lugnade oss. Alla de där små avvikelserna som vi aldrig reagerar på till vardags men som blir så stora en gång som den här.
Hon åt havregrynsgröt sen och vände sig från sidliggande till mage helt själv flera gånger. Hon är svag i höger sida men hon är också otroligt stark. Hon somnade lugnt och jag gick upp hit till sjätte våningen och såg reprisen på Mästarnas Mästare på SVT24 i min ensamhet. Morgondagen börjar 05.40 och 06.00 är jag nere hos henne igen om natten är lugn. Annars tidigare. Nu är klockan 23.35 och jag borde ha släckt för en timme sedan men det är svårt att varva ned, att stänga av tankarna, när jag inte är helt slut.
Till nästa PAL
LKJ (Popskyltarna #39)
Snön föll över Hornstull i går och idag när jag och P väntade på bussar blåste det snålare än vad som borde vara möjligt i Stockholm i maj. Jag tycker att vi värmer oss med en popskylt. LKJ står förstås för Linton Kwesi Johnson. Om ni kollar reggaedokumentärtipset för någon vecka sedan så är han med där. Om ni inte har plattan LKJ In Dub går ni ut och köper den. Om ni inte har Poet and the roots Dread Beat and Blood, Bass Culture eller Forces of Victory tycker jag nog att det är lika bra att ni slår till på dem med.
tisdag 3 maj 2011
Våra vardagar (för tre veckor sedan)
P har sovit bra. På morgonen åt hon först upp nattvällingen och sen en vaniljyoghurt. Nu sitter hon i stolen vid fönstret och knaprar på ett kex. Det verkar vara skönt för tänderna som irriterar. Hon har hunnit bada, tvätta håret och ta bort alla stygn utom det som håller fast det kvarvarande dränet fast klockan inte ens är halv tio. Sovit en timme har hon gjort också och fått en rumskompis. Det känns alltid lite bökigt att dela, särskilt när det är äldre barn som vill se på TV, men det funkar. Det är ju trots allt lite lugnare här än på ett fältsjukhus i Libyen.
Jag, jag, jag, Vi, vi, vi. P har varit här i tio dagar och jag tror inte att jag med ett ord har nämnt personalen. Personalen. Så proffsig, så omtänksam, så kunnig, så vänlig, så vårdande och omvårdande. De går skift som känns galet långa, de är en person kort ibland, de måste ha hemmaliv som påverkar och de ser så många sjuka små barn att jag inte förstår hur de står ut men ändå orkar de hela tiden med oss, med P.
Jag tänker i första hand på undersköterskorna, barnsköterskorna och sjuksköterskorna. De är dem vi träffar mest men det gäller naturligtvis läkarna också som tar sig tid att förklara, som gjort ingreppet så otroligt fint, som lyssnar en extra stund när en orolig förälder pratar på för att få prata, för att få en uppmuntrande nick, ett lugnande leende. Det gäller städpersonalen som är så försiktig så det knappt märks att de är i rummet och han i köket som plockar fram frukostmackor åt oss och är så där lagom bullrig att vi påminns om att det finns ett liv här utanför också. Han och clownerna som kommer fram med ballonger i korridorerna och musikerna som sitter i timmar och sjunger för barn som bara kan dregla, stöna och röra ett finger.
Det gäller biblioteket som just var här med sin bokvagn och lånade ut fem pekböcker åt P, det gäller lekterapin som ännu nyligare var här och gav P massage och frågade om det är några speciella leksaker hon vill låna, kuratorn som tog hand om alla våra kontakter med försäkringskassan och läkarintygen och säkert ännu fler som jag glömmer eller inte mött än. Jag önskar att jag kunde minnas alla deras namn. Jag önskar att alla deras namn stod huggna i sten ovanför sponsorernas där nere i entrén.
Klockan är tre och P sover igen. Hon är piggare när hon är vaken men blir snabbt trött av att vara piggare. Hon åt en pannkaka till lunch och har druckit en halv äppeldricka. Eventuellt ska de höja dränet igen i eftermiddag eller kväll. När hon vaknade senast var det som att hon vinkade lite med högerarmen. Jag tar alla tecken på något gott som något gott. Jag skjuter obehagliga frågor framför mig. Jag har nog med nuet. Om någon timme ska jag ge mig av hemåt igen. Hem till K. Hem till något som inte är vardag men som lite grann liknar. Jag saknar våra vardagar.
Till nästa PAL
Jag, jag, jag, Vi, vi, vi. P har varit här i tio dagar och jag tror inte att jag med ett ord har nämnt personalen. Personalen. Så proffsig, så omtänksam, så kunnig, så vänlig, så vårdande och omvårdande. De går skift som känns galet långa, de är en person kort ibland, de måste ha hemmaliv som påverkar och de ser så många sjuka små barn att jag inte förstår hur de står ut men ändå orkar de hela tiden med oss, med P.
Jag tänker i första hand på undersköterskorna, barnsköterskorna och sjuksköterskorna. De är dem vi träffar mest men det gäller naturligtvis läkarna också som tar sig tid att förklara, som gjort ingreppet så otroligt fint, som lyssnar en extra stund när en orolig förälder pratar på för att få prata, för att få en uppmuntrande nick, ett lugnande leende. Det gäller städpersonalen som är så försiktig så det knappt märks att de är i rummet och han i köket som plockar fram frukostmackor åt oss och är så där lagom bullrig att vi påminns om att det finns ett liv här utanför också. Han och clownerna som kommer fram med ballonger i korridorerna och musikerna som sitter i timmar och sjunger för barn som bara kan dregla, stöna och röra ett finger.
Det gäller biblioteket som just var här med sin bokvagn och lånade ut fem pekböcker åt P, det gäller lekterapin som ännu nyligare var här och gav P massage och frågade om det är några speciella leksaker hon vill låna, kuratorn som tog hand om alla våra kontakter med försäkringskassan och läkarintygen och säkert ännu fler som jag glömmer eller inte mött än. Jag önskar att jag kunde minnas alla deras namn. Jag önskar att alla deras namn stod huggna i sten ovanför sponsorernas där nere i entrén.
Klockan är tre och P sover igen. Hon är piggare när hon är vaken men blir snabbt trött av att vara piggare. Hon åt en pannkaka till lunch och har druckit en halv äppeldricka. Eventuellt ska de höja dränet igen i eftermiddag eller kväll. När hon vaknade senast var det som att hon vinkade lite med högerarmen. Jag tar alla tecken på något gott som något gott. Jag skjuter obehagliga frågor framför mig. Jag har nog med nuet. Om någon timme ska jag ge mig av hemåt igen. Hem till K. Hem till något som inte är vardag men som lite grann liknar. Jag saknar våra vardagar.
Till nästa PAL
måndag 2 maj 2011
En promenad (för tre veckor sedan)
Vi fick en bra kväll. Den började med att vi glömde nyckeln hem men vi kom på det och hoppade av bussen innan den rullat från Karolinska. K åt uppvärmda pannkakor och jag pytt i panna. Vi lekte lite, vi kollade Bolibompa, vi hoppade över söndagsbadet och vi läste på madrassen i vardagsrummet tills hon somnade. Jag höll mig inte vaken så mycket längre.
Vi mötte ESA när vi gick av bussen. Det var mindre jobbigt att prata om P, om hjärnblödningen, om vad som hänt och vad som kanske händer än jag hade trott. Därmed inte sagt att det inte var jobbigt.
På morgonen i dag medan jag borstade tänderna försökte jag komma ihåg vad P säger när hon vill ha något och höll på att börja gråta när det inte gick. Senare på dagen sa L att det var la. Hur kan jag glömma något sådant?
Hon blir starkare P. Nacken bär huvudet korta stunder, hon har suttit upp med stöd och hon har börjat äta fastare föda. Först ut var havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk som hon älskar och det märktes att hon njöt. Senare idag har hon fyllt på med vaniljyoghurt och crepes. Även högerhanden känns starkare, fast det är långt kvar till hon kan använda den, och en gång när hon vaknade i dag var det som att hon sjöng ett försiktigt da-da-da. Ett som inte har något med ett gammalt tyskt band som hette Trio att göra.
Jag gick en promenad på Haga Norra Kyrkogård. Den är stor, den är vacker, den lämpar sig för tankar. Jag tänkte på att de som ligger här har varit med och byggt ett samhälle där människor tillsammans betalar för den vård någon som P behöver. Jag vet ännu inte vad hon kostat skattebetalarna men jag gissar att det är en slant. Kanske hade vi kunnat skaka fram den själva, förmodligen hade vi utan välfärden haft en privat sjukförsäkring som täckt det mesta, men jag är väldigt glad att det är som det är. Att vi betalar skatt. Att vi får tillbaka när det behövs. Att andra får tillbaka när de behöver. Att vi är ett samhälle och inte bara individer. Att det finns en ekonomisk kraft som inte sitter i den egna plånboken.
Jag hör nog till dem som tyckt att det finns musik för alla tillfällen. Jag har väldigt sällan tyst omkring mig. Det finns inte musik för alla tillfällen. Det finns ingen musik för när din ett och ett halv åriga dotter ligger på barnintensiven med dubbla drän från huvudet som leder bort blod från hjärnan och en respirator som håller andningen igång. Ingen musik alls.
När jag kom hem i går kväll var det av någon anledning Don McLeans American Pie jag ville höra. Jag spelade den högt under matlagningen och jag spelade den så många gånger att K bad mig byta. Det blev på hennes inrådan Abbas Mamma Mia på spanska och Povel Ramels Ta av dig skorna istället. Det är möjligt att hennes musiksmak inte är helt up to date.
P sover nu. Klockan är halv sju och det är fortsatt ljust ute. Även här från rum 08 på avdelning Q82s ser man bilarnas ständiga rörelse in mot och ut från staden. Jag ska laga lite mat, jag ska läsa några sidor i Peter Guralnicks Elvis-biografi Last Train to Memphis.
P sover igen. Klockan är kvart över nio och hon har haft en jobbig timme eller kanske rent av två. Det känns nästan lite löjligt men jag tror att det är nya tänder som är på väg fram som är boven i dramat. Som om det inte skulle räcka med en hjärnblödning…
Till nästa PAL
Vi mötte ESA när vi gick av bussen. Det var mindre jobbigt att prata om P, om hjärnblödningen, om vad som hänt och vad som kanske händer än jag hade trott. Därmed inte sagt att det inte var jobbigt.
På morgonen i dag medan jag borstade tänderna försökte jag komma ihåg vad P säger när hon vill ha något och höll på att börja gråta när det inte gick. Senare på dagen sa L att det var la. Hur kan jag glömma något sådant?
Hon blir starkare P. Nacken bär huvudet korta stunder, hon har suttit upp med stöd och hon har börjat äta fastare föda. Först ut var havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk som hon älskar och det märktes att hon njöt. Senare idag har hon fyllt på med vaniljyoghurt och crepes. Även högerhanden känns starkare, fast det är långt kvar till hon kan använda den, och en gång när hon vaknade i dag var det som att hon sjöng ett försiktigt da-da-da. Ett som inte har något med ett gammalt tyskt band som hette Trio att göra.
Jag gick en promenad på Haga Norra Kyrkogård. Den är stor, den är vacker, den lämpar sig för tankar. Jag tänkte på att de som ligger här har varit med och byggt ett samhälle där människor tillsammans betalar för den vård någon som P behöver. Jag vet ännu inte vad hon kostat skattebetalarna men jag gissar att det är en slant. Kanske hade vi kunnat skaka fram den själva, förmodligen hade vi utan välfärden haft en privat sjukförsäkring som täckt det mesta, men jag är väldigt glad att det är som det är. Att vi betalar skatt. Att vi får tillbaka när det behövs. Att andra får tillbaka när de behöver. Att vi är ett samhälle och inte bara individer. Att det finns en ekonomisk kraft som inte sitter i den egna plånboken.
Jag hör nog till dem som tyckt att det finns musik för alla tillfällen. Jag har väldigt sällan tyst omkring mig. Det finns inte musik för alla tillfällen. Det finns ingen musik för när din ett och ett halv åriga dotter ligger på barnintensiven med dubbla drän från huvudet som leder bort blod från hjärnan och en respirator som håller andningen igång. Ingen musik alls.
När jag kom hem i går kväll var det av någon anledning Don McLeans American Pie jag ville höra. Jag spelade den högt under matlagningen och jag spelade den så många gånger att K bad mig byta. Det blev på hennes inrådan Abbas Mamma Mia på spanska och Povel Ramels Ta av dig skorna istället. Det är möjligt att hennes musiksmak inte är helt up to date.
P sover nu. Klockan är halv sju och det är fortsatt ljust ute. Även här från rum 08 på avdelning Q82s ser man bilarnas ständiga rörelse in mot och ut från staden. Jag ska laga lite mat, jag ska läsa några sidor i Peter Guralnicks Elvis-biografi Last Train to Memphis.
P sover igen. Klockan är kvart över nio och hon har haft en jobbig timme eller kanske rent av två. Det känns nästan lite löjligt men jag tror att det är nya tänder som är på väg fram som är boven i dramat. Som om det inte skulle räcka med en hjärnblödning…
Till nästa PAL
Religion (låttips #117)
Jag skrev något annat här först men så kom jag att tänka på alla sidors missuppfattningspotential och att jag i värsta fall skulle ha hela bigottfabriken råmandes här till varenda eko gått hem och att det här inte riktigt är tiden när jag orkar med något sådant. Lydon. När han vill.
Trafikinformation och väder i Hornstull
Ett sorgligt hagel träffade barnvagnen. Det kunde varit värre. Vi väntade på att komma över Långholmsgatan. De bygger och fixar så trafikljusen är avstängda. Någon skulle kunna tycka att bilisterna skulle vara extra uppmärksamma i sådana lägen. Att de inte skulle ta det som en ursäkt för att bara gasa på. Att de skulle stanna för en barnvagn på väg över. Det gör de inte. Ok några gör det men de flesta gasar för att barnvagnen ska backa tillbaka till säkerheten på trottoaren. Kanske intalar de sig att de bara ska hinna före, säkert tänker de att den bakom kommer att stanna, självklart har de väldigt bråttom.
Herr Alarik har nu lite synnerligen relevant trafikinformation att komma med. Det tar jävligt lång tid att komma dit man ska om man måste stanna bilen för att motorhuven blivit inslagen med en rörtång. Tro mig. Jag gör det. Lätt. Jag har pengar till böterna och reparationerna och om du är nästa som gasar istället för att stanna har du en osannolik tur om jag bara går Robban Aschberg på din bildörr eller som av en händelse står där med min skruvmejel i handen, för att jag ska fixa något på barnvagnen i farten, så att din billack repar spetsen på den.
Då kanske du inte ens hinner reagera på det förrän du är uppe på Västerbron eller Liljeholmsbron eller gasar på Hornsgatan och då kan jag inte ens skälla på dig för att du färgat spetsen på min skruvmejsel. Det vore verkligen osannolikt tursamt. Ta chansen vet jag. Jag kanske är så upptagen med att skruva på barnvagnen att jag inte hinner plocka fram rörtången ur backfickan och i så fall tappar du inget alls av den tydligen dyrbara tid du sparat in genom att inte sakta ned för en barnvagn på väg över ett övergångsställe med avstängda trafikljus.
Herr Alarik har nu lite synnerligen relevant trafikinformation att komma med. Det tar jävligt lång tid att komma dit man ska om man måste stanna bilen för att motorhuven blivit inslagen med en rörtång. Tro mig. Jag gör det. Lätt. Jag har pengar till böterna och reparationerna och om du är nästa som gasar istället för att stanna har du en osannolik tur om jag bara går Robban Aschberg på din bildörr eller som av en händelse står där med min skruvmejel i handen, för att jag ska fixa något på barnvagnen i farten, så att din billack repar spetsen på den.
Då kanske du inte ens hinner reagera på det förrän du är uppe på Västerbron eller Liljeholmsbron eller gasar på Hornsgatan och då kan jag inte ens skälla på dig för att du färgat spetsen på min skruvmejsel. Det vore verkligen osannolikt tursamt. Ta chansen vet jag. Jag kanske är så upptagen med att skruva på barnvagnen att jag inte hinner plocka fram rörtången ur backfickan och i så fall tappar du inget alls av den tydligen dyrbara tid du sparat in genom att inte sakta ned för en barnvagn på väg över ett övergångsställe med avstängda trafikljus.
söndag 1 maj 2011
Vad tänker hon (för tre veckor sedan)
Jag lämnade P vid elva i går kväll och var här igen vid sex i morse. Hon hade sovit bra i stort sett hela natten och det gjorde väl jag med efter lite försök till zappande nedvarvning mellan Sopranos och något oroligt som nog klassificeras som komedi.
P är nu väldigt intresserad av slangen till dränet så när hon ligger platt på rygg eller på vänster sida gäller det att hela tiden ha koll på hennes snabba vänsterhand annars är den där och drar. Efter medicin, blodtryck, vägning och allmän ompyssling vände vi henne på höger sida och när vänsterhanden inte hade så mycket att pyssla och fippla med kom hon snabbt till ro och somnade igen vid niotiden.
Lilla P-skruttan. Jag undrar vad hon tänker om att hon inte kan röra på högerarmen, om att hon inte kan vända sig på mage eller sätta sig upp. Om att hon bara ligger i en säng mest hela tiden istället för att rumphasa omkring, resa sig upp och ta försiktiga steg hållandes sig i möblerna. Jag undrar vad hon tänker om alla främmande människor som kommer in i rummet, tar på henne, pratar om henne och sen försvinner igen för att kanske återkomma om några dagar. Jag undrar vad hon tänker om att vi inte går till förskolan och lämnar K på morgnarna, om att vi inte fortsätter till affären, Dellon, öppna förskolan eller gungorna. Jag undrar hur hon har det, vad hon förstår av allt som hänt, av allt som händer.
Vi satt en stund i fåtöljen. P drack sin välling och pillade med sin vänsterhand. Jag gav henne mobilen att hålla i och är ganska säker på att hon tog tag i den med höger hand för att hjälpa till. Hon kan förstås ha rört den mot högern med vänstern men i så fall lade hon åtminstone fingrarna runt. Mobiltelefonerna och deras lockelse.
Lunchtid och eftermiddag har förflutit ganska rofyllt. P är trött, P är piggare, P är irriterad, P äter, P får medicin, P sover. Så där går det runt. Jag läser Elvis-biografi och kollar Paris-Roubaix på datorn medan P sover. Snart kommer L och K och sen ska jag och K åka hem. Det ser ut att vara vår därute idag.
Till nästa PAL
P är nu väldigt intresserad av slangen till dränet så när hon ligger platt på rygg eller på vänster sida gäller det att hela tiden ha koll på hennes snabba vänsterhand annars är den där och drar. Efter medicin, blodtryck, vägning och allmän ompyssling vände vi henne på höger sida och när vänsterhanden inte hade så mycket att pyssla och fippla med kom hon snabbt till ro och somnade igen vid niotiden.
Lilla P-skruttan. Jag undrar vad hon tänker om att hon inte kan röra på högerarmen, om att hon inte kan vända sig på mage eller sätta sig upp. Om att hon bara ligger i en säng mest hela tiden istället för att rumphasa omkring, resa sig upp och ta försiktiga steg hållandes sig i möblerna. Jag undrar vad hon tänker om alla främmande människor som kommer in i rummet, tar på henne, pratar om henne och sen försvinner igen för att kanske återkomma om några dagar. Jag undrar vad hon tänker om att vi inte går till förskolan och lämnar K på morgnarna, om att vi inte fortsätter till affären, Dellon, öppna förskolan eller gungorna. Jag undrar hur hon har det, vad hon förstår av allt som hänt, av allt som händer.
Vi satt en stund i fåtöljen. P drack sin välling och pillade med sin vänsterhand. Jag gav henne mobilen att hålla i och är ganska säker på att hon tog tag i den med höger hand för att hjälpa till. Hon kan förstås ha rört den mot högern med vänstern men i så fall lade hon åtminstone fingrarna runt. Mobiltelefonerna och deras lockelse.
Lunchtid och eftermiddag har förflutit ganska rofyllt. P är trött, P är piggare, P är irriterad, P äter, P får medicin, P sover. Så där går det runt. Jag läser Elvis-biografi och kollar Paris-Roubaix på datorn medan P sover. Snart kommer L och K och sen ska jag och K åka hem. Det ser ut att vara vår därute idag.
Till nästa PAL
Söndag i Hornstull
Jag tittar på de senaste dagarnas PAL-texter och jag tänker att det borde fått plats mer glädje där. Över framstegen. De öppnade ögonen. Den svarande handen. Jag antar att orken inte fanns. Att modet i viss mån saknades. Att det kändes som att glädje fäst på papper eller i ett dokument på en skärm var en risk. Hopp, ja visst, men inte hoppas för mycket.
Det är annat som saknas också. Det eviga ringandet på sköterskorna för att dränet skulle justeras så fort P rört sig. För att dropparna skulle droppa med lagom hastighet. Det och slangarna på sina ställningar som det gällde att akta när vi lyfte henne. Det och oron, oron, oron.
Vi bestämde oss tidigt för att vi hade gjort vad vi kunnat. Att vi hade gjort rätt som åkt till sjukhuset när vi gjorde. Att vi inte hade kunnat göra annorlunda för då hade vi gjort annorlunda. Att vi inte skulle tänka på de där timmarna det tog. Ändå i svaga stunder. Jag satt med henne i famnen och löste Melodikrysset. Hon låg på K:s säng och vilade, på vår säng och vilade, jag höll henne i famnen och telefonpratade med J om att vi skulle få komma en annan dag. Tänk om varje minut var viktig.
Ändå gjorde vi ju rätt. Vi ringde mormor läkaren som sa att vi skulle åka till SÖS eftersom slappheten kunde vara vätskebrist, L åkte dit med P och de röntgade först magen innan de bestämde sig för huvudet och ambulansen for till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Om inte de kunde se direkt, hur skulle vi ha kunnat göra det? Vi gjorde allt rätt, vi visste det och vi hade bestämt oss för att inte tänka på de där timmarna som gick innan P låg på ett operationsbord, på vad de eventuellt kunde ha betytt. Ändå. Oron, oron, oron.
Jag ser den mellan raderna i de där texterna från de första dagarna på rum 8 på avdelning Q82s. Vi var fortfarande tvungna att hålla en hand bakom hennes nacke som på ett spädbarn när vi lyfte henne. Hon luktade mer sjukhussprit än P när jag lade näsan mot hennes nacke. Det fanns portar i ljumskarna att se upp med vid blöjbytena. Vi hade sett bilderna från magnetröntgen på skärmar i ett litet rum precis utanför vårt BIVA-rum men vi visste nästan ingenting.
Bara att det just där och då gick framåt. Det och att hon hade goda chanser, att hon var i en bra ålder, att det vara bra att fontanellerna inte helt hade stängt sig, att det hade gjort att trycket mot hjärnan inte hade blivit så stort. Att blödningen inte hade tryckt så mycket. På hjärnan. Hjärnan. Hjärnan. Det är inte så konstigt att det inte är glädjen som finns där mellan raderna. Att det är oron. Vi hade ingen aning om då att vi nu skulle befinna oss här. P ligger och sover i sin vagn i tamburen. Vi gick en sväng nyss, handlade. Det är kallt i Hornstull, trots att våren tveklöst är här, så det ska bli fisksoppa till middag. L och K är i Aspudden och kollar djur. Jag hoppas att de inte fryser. Det är skönt att hoppas en sån sak.
Vattenkokaren låter. Jag tänker dricka en kopp te. Jag tänker se ikapp lite snooker på Eurosport Player. Det är första maj där ute men jag märker inte mer av det än vad jag gjorde av att det var sista april i går. Oron kommer aldrig helt att försvinna. Hur skulle den kunna göra det. Den fanns ju där redan innan.
Till nästa PAL
Det är annat som saknas också. Det eviga ringandet på sköterskorna för att dränet skulle justeras så fort P rört sig. För att dropparna skulle droppa med lagom hastighet. Det och slangarna på sina ställningar som det gällde att akta när vi lyfte henne. Det och oron, oron, oron.
Vi bestämde oss tidigt för att vi hade gjort vad vi kunnat. Att vi hade gjort rätt som åkt till sjukhuset när vi gjorde. Att vi inte hade kunnat göra annorlunda för då hade vi gjort annorlunda. Att vi inte skulle tänka på de där timmarna det tog. Ändå i svaga stunder. Jag satt med henne i famnen och löste Melodikrysset. Hon låg på K:s säng och vilade, på vår säng och vilade, jag höll henne i famnen och telefonpratade med J om att vi skulle få komma en annan dag. Tänk om varje minut var viktig.
Ändå gjorde vi ju rätt. Vi ringde mormor läkaren som sa att vi skulle åka till SÖS eftersom slappheten kunde vara vätskebrist, L åkte dit med P och de röntgade först magen innan de bestämde sig för huvudet och ambulansen for till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Om inte de kunde se direkt, hur skulle vi ha kunnat göra det? Vi gjorde allt rätt, vi visste det och vi hade bestämt oss för att inte tänka på de där timmarna som gick innan P låg på ett operationsbord, på vad de eventuellt kunde ha betytt. Ändå. Oron, oron, oron.
Jag ser den mellan raderna i de där texterna från de första dagarna på rum 8 på avdelning Q82s. Vi var fortfarande tvungna att hålla en hand bakom hennes nacke som på ett spädbarn när vi lyfte henne. Hon luktade mer sjukhussprit än P när jag lade näsan mot hennes nacke. Det fanns portar i ljumskarna att se upp med vid blöjbytena. Vi hade sett bilderna från magnetröntgen på skärmar i ett litet rum precis utanför vårt BIVA-rum men vi visste nästan ingenting.
Bara att det just där och då gick framåt. Det och att hon hade goda chanser, att hon var i en bra ålder, att det vara bra att fontanellerna inte helt hade stängt sig, att det hade gjort att trycket mot hjärnan inte hade blivit så stort. Att blödningen inte hade tryckt så mycket. På hjärnan. Hjärnan. Hjärnan. Det är inte så konstigt att det inte är glädjen som finns där mellan raderna. Att det är oron. Vi hade ingen aning om då att vi nu skulle befinna oss här. P ligger och sover i sin vagn i tamburen. Vi gick en sväng nyss, handlade. Det är kallt i Hornstull, trots att våren tveklöst är här, så det ska bli fisksoppa till middag. L och K är i Aspudden och kollar djur. Jag hoppas att de inte fryser. Det är skönt att hoppas en sån sak.
Vattenkokaren låter. Jag tänker dricka en kopp te. Jag tänker se ikapp lite snooker på Eurosport Player. Det är första maj där ute men jag märker inte mer av det än vad jag gjorde av att det var sista april i går. Oron kommer aldrig helt att försvinna. Hur skulle den kunna göra det. Den fanns ju där redan innan.
Till nästa PAL
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)