Onsdag i Hornstull

Två dagar på jobbet för första gången på ett år. Halvtid visserligen men inskolning/parkhäng på den andra halvan. Mycket trött. Kul dock att det går så bra för Fredrik Kessiakoff i Vuelta Espana. Fyra totalt nu och bara 14 sekunder efter. Mycket imponerande. Mer orkar jag inte. Nu blir det Matthews Southern Comfort – Second Spring, Sven Lindqvists En gift mans dagbok och US Open i tennis resten av kvällen. Ja och det där lilla företaget med läggning förstås. Fast jag måste nog tipsa om att en kompis som vi för enkelhetens skull kan kalla jorma2010 gallrar ur skivsamlingen en smula på Tradera också. Finns några galet snygga, bra och billiga Motown-boxar där. Done.

Lord Uptown Top Ranking (Låttips #127)

Lärdomsstadsdub. När vi nu ändå är inne på trumslagare vars tidigare stolar vi kan sluta prata om. Eller har man trummat på Watermelon Mens Past, Present and Future måste vi nog nämna det en sista gång förresten. Så nu var det gjort. Över till duben som knappast har något med de en gång sextiotalsinfluerade killarna i Uppsalabandet The Dubs att göra. Och nog inte så mycket med Natural Way eller Flogsta Danshall heller trots att vi här rent geografiskt befinner oss betydligt närmare kungshögarna än Kingston. Fast vad vet jag. Jag vet bara att jag verkligen gillar vad Lord Uptown gör här.

Lord Uptown – Revolt Into Style by Lord Uptown
Lord Uptown – Strength Of A Lion by Lord Uptown

40 veckor (Låttips #126)

Vi kan sluta referera till vilka trumstolar han suttit på nu. Vilka klubbar han bokat band till också förresten. Snygg kostym också.

Måndag i Hornstull

US Open börjar i dag. Jag börjar i morgon. Det här är den sista helt föräldralediga dagen. Ett år är över. Från i morgon och två veckor framåt blir det halvtid och sen får vi se. Dom försöker få oss att tro att det är ett livspussel som ska lösas. Men vi vet att det är något annat. Helt annat. Liv som ska levas.

Vi var på bröllopsfest i lördags. I samma lokal på Långholmen som vi använde. Solen sken, bröllopsparet strålade, vi talade om livet. Något lite. Rörde vid. Hur också vi gifte oss, skaffade barn, belånade oss långt mer än våra förmödrar hade kunnat mardrömma om, längtade ledighet, sommarstugor, resor, annat och mer. Alltid mer. Hur lätt det var att bara halka in i de där hjulspåren och fortsätta framåt.

Jag läste i tidningen i morse. Om vilka som tjänar minst och mest. Här i Sverige. Av dem som är med i statistiken. Jag var glad att förskolepedagogerna inte var med i den första kategorin, jag önskar att de närmar sig den andra. Det är så ofantligt mycket vi måste ändra på bara här inom våra förlegade gränser. Så många hjulspår vi måste ta oss ur. Lyfter jag huvudet och vrider blicken åt höger ser jag en aldrig sinande ström av bilar på Essingeleden.

Går jag genom lägenheten och tittar åt andra hållet ser jag K och P på förskolans gård. Inte just nu för det är vila men det är där de finns. Framtiden. Där den finns. Framtiden. Allt som ska bli bättre måste börja där. Allt som ska få fortsätta att vara bra måste börja där. Hos dem. Barnen. Mina och andras ungar. Och därmed också hos oss. Hos er och alla andra.

Solen därute i Hornstull skiner så där som den bara gör i slutet av augusti och träden på Tantoberget rör sig följsamt i vinden. Ovanför oss flyger planen ständigt till och från Arlanda och Bromma. Om jag någon gång kunde förstå var den här känslan kommer ifrån. Hur förgänglighetens uppgivna damm så lätt lyckas lägga sig på fönsterbräden och över dörrposter när jag sitter själv här.

Mjölken tog slut nu när jag åt havregrynsgröt med hemgjort äppelmos. Jag får ta och gå upp till Ica. Handla lite. Hämta barnen. Fylla lungorna. Njuta av den här sista eftermiddagen. Av detta avundsvärda här är och nu.

Har ni sett!

Har ni sett, kanal ett! Kom nu då, vadå, barnprogram i TV2! Ni minns förstås det som var före Bolibompa. Den tid då barn-TV bara var en timme om dagen och inte fanns på webben. På många sätt en enklare tid kan tyckas. Men nu är det alltså Bolibompa och ibland så mycket bättre. I onsdags. Jag och K slog oss ned på madrassen på golvet. En ny programledare rullade in i studion. K undrade varför hon hade en sån. En rullstol alltså. Jag sa att det nog var för att hon inte kan gå. En rullstolsburen programledare i TV. Jag blev sådär väldigt glad och varm som man kan bli om man någon gång intervjuat människor för ett specialarbete om handikappidrott. Sen blev jag lite ledsen. Över att jag blev så glad. Över att det tagit så lång tid. Över att det bara är en enda. Sen blev jag glad igen. Över att det här kanske kan få bli en självklarhet för K och P. Precis som det varit en självklarhet att E med Downs Syndrome gått på förskolan med K innan hon den här terminen började skolan.

Det var bara det. Nu ska jag läsa En gift mans dagbok av Sven Lindqvist. Jag läste just ut En älskares dagbok. Den rekommenderas. Varmt. Kanske går jag en sväng till Mickes eller Dellon också. Jag skulle kunna vänja mig vid det här livet som stand by om förskolan skulle behöva ringa för att inskolningen krånglar. Alltför lätt.

Torsdag i Hornstull

Klockan i Högalidskyrkan slår tolv. Jag sitter här i soffan. Har just ätit lunch. Fisksoppa och en pannkaka som fanns kvar. Sylten från blåbären L och K plockade på Fårö. Jag lämnade P på förskolan i morse. Fjärde dagen och hon satt bara helt lugnt där och lekte. Det kommer värre dagar, svårare lämningar, när jag inte kommer att förstå reaktionen men jag blev nästan gråtfärdig av hur lätt det gick.

K tog mig i handen. Vi gick ut genom grinden och ned till Hornsbruksgatan. Hennes andra tandläkarbesök. Jag minns hur rädd hon var vid det första för några år sedan. Minns gråten och paniken. Nu satte hon sig helt lugnt i stolen. Hissades upp. Lystes i munnen. Hon kommer snart att tappa sin första tand. Det är tidigt men helt normalt. Jag minns när den kom. När den trängde igenom tandköttet. Det känns som i går. Hur klyschigt det än må vara känns det som i går. Det var snabbt avklarat. Hon fick en platsgroda och en tandborste. Vi gick tillbaka till förskolan och hon sprang till kompisarna efter en snabb kram. Jag gick hem hit, gick och pantade burkar, köpte tetror med mejeriprodukter, gick hem igen. Värmde maten jag ätit. Sitter här. Med all den tid jag skulle kunna använda till mig själv. Längtar efter att få gå ned till dem.

VM-parken och terrassaftonen

Jag ville bara skriva att jag älskar att Minigolf-VM just nu pågår på bangolfbanorna i Tanto. Vi stod en stund i värmen utanför staketet vid eternitbanorna och kollade i eftermiddags. K och hennes förskolekompis F blev ombedda att backa lite för att inte störa en av svenskorna som skulle spela på det där skitsvåra hålet nere i hörnet närmast badet men det förhöjde bara upplevelsen.

Sen vill jag snudda vid gårdagskvällen också. Jag åt gott och njöt av utsikten från den Ersta Terrass jag aldrig hittade till under det halvår jag bodde en bangolfputt bort och sen drack jag en öl på Södra Teatern medan han som jag ibland köper skivor av på skivbörsen en trappa ned på St:Eriksgatan och Daddy Boastin bjöd fin baktakt. Jag hann till och med prata musik med en kollega och från Södrans terrass se Mosebackes dito där Weeping Willows bjöd in Ebbott för en duett i Lou Reeds Perfect Day. Det var nästan som att falla genom en tidslucka. 15 år eller så.

Mina drömmars natt VII

Jag drömde att de stod uppställda framför mig. Jag drömde att jag svingade mitt basebollträ. Jag drömde att det träffade deras skallar. När de splittrades var de vitkålshuvuden. Bitarna spreds över landskapet. Bara stolparna de legat på var kvar.

I väntan på (för en vecka sedan)

Astrid. Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens Barnsjukhus. ALB. Vi säger nog oftast Astrid. Numer. Vi sitter i biblioteket. P ligger i en magnetkamera. De röntgar hennes lilla huvud. Hon var så ledsen när de på tredje försöket satte ingången att jag inte visste vart hjärtat i min kropp skulle ta vägen. De fick sticka henne i bägge fötterna och ena handen och hon var så förtvivlad. De sövde henne sen. Helt snabbt i famnen på L. Nu ligger hon där. Röntgas. Nu sitter vi här. Våndas. I väntan på uppvaket. I väntan på uppvaknandet.

De ringde för en dryg vecka sedan. Vi var på Fårö. I Ava. Vid stensträndernas stenstrand. En plupp på mobilen men samtalet gick fram mitt i semestern. Fransmannen är förhoppningsfull. Han som är bäst i Europa och kommer hit i oktober. Han är förhoppningsfull om att kunna behandla P. Det finns inga garantier men det är vad han är. Förhoppningsfull om att kunna stänga kärlet. Helt eller delvis. Kärlet som brast. Hjärnblödningskärlet. Det som är hotet som hela tiden hänger över oss. Jag vet inte om jag vågar hoppas än. Jag önskar bara att de snart ska ringa och säga att hon är förd till uppvaket. Att vi kan få träffa henne. Att jag ska kunna få lyfta henne. Att jag ska kunna få vila mitt ansikte mot hennes nacke.

Till nästa PAL

Dream Baby (Låttips #125)

En ny låt med Parker Lewis den här morgonen då P ska börja förskolan och vardagen är på väg ned i startblocken.

Söndag i Hornstull

Det är alls inget att skämmas för. Alla har rätt att längta en rubrik. Jag sitter i soffan. P sover på balkongen. L och K leker i parken. Senaste Lucinda Williams snurrar. Den låter bra både i den mer producerade versionen och den som är hemifrån köksbordet. Vi ska låna ut en stödpinne till en pappa och dotter från parken om en timme. K cyklar ju obehindrat på plan mark nu och alla behöver inte äga allt.

Börsen? Kursen? Jag antar att det är som vanligt. Ha bara pengar ni har råd att förlora där. Tyvärr är en stor del av de där pengarna våra kommande pensioner. Jag vet inte riktigt vad det säger om de tider vi lever i. Kanske att alla så gärna vill vinna att bara ett fåtal tänker på vad som finns att förlora.

Vi såg en deckare som var sådär på TV i går jag och L. Alan Banks. Jag tror att jag läst en bok där han var med. Den var nog också sådär. Kan det ha varit Peter Robinson? Jag ids inte googla.

I morgon börjar P på förskolan. I går kväll tog hon ett steg utan att hålla i sig. Våra stora lilla tjej. Det innebär också att föräldraledigheten snart tar slut. Det här underbara, omtumlande, året.

Vuelta Espana började i går. Jag har inget sett men hoppas kunna göra. Kanske redan i dag.

Sirius kryssade mot Frej och det håller förstås inte i längden. Det är ett getingbo där i toppen av division 1 norra och jag undrar om vi mäktar ta den där direktplatsen till Superettan.

Jag började just läsa Sven Lindqvists En älskares dagbok. Jag vet inte varför jag dröjt.

Kulturskymning i busskuren

Jag stod där i måndags kväll. Jag, K och P stod där. Vi hade just läst i tidningen att månadskortet på SL höjts till 790 kronor och nu stod vi där utanför Karolinska Sjukhuset och väntade på bussen. Buss nummer 3. En av de blå stamlinjerna som binder ihop Sveriges huvudstad ovan jord. Klockan var sex på kvällen en vanlig måndag och det var 23 minuter tills nästa skulle avgå och jag tänkte inte då på den här texten, bara på att jag ville hem till K, men jag gör det nu.

Jag stod där i tisdags kväll. Jag och den större Magnus från stod där. På Gustav Adolfs Torg. Kulturfestival i huvudstaden. Martha Reeves & The Vandellas stod på scen. Jag tänkte på hyllningsorden efter hennes konsert på Berns för ett halvår sedan. Jag tänkte på om tyckarna gått på tunga droger eller om det var så mycket bättre då. Vi skakade våra huvuden men jag framhärdade i att vi skulle höra en låt till. Jag gjorde det fem gånger. Framhärdade. Minst. Till slut bara skakade vi på våra huvuden igen och gick. Varför wailandet? Varför The Girl From Ipanema? Varför så stelt? Varför sånt som rösten inte höll för istället för att bara göra låtarna så rakt som möjligt? Vi gladdes åt att hon kan få åka runt och tjäna lite pengar men det var också allt.

Kungens tal, stackars barn

Vi lånade den på biblioteket. Här i ombyggnationernas Hornstull. The King's Speech. Fyra tunga Oscar och Colin Firth i huvudrollen. Den var förstås bra. Gradvall har för länge sedan skrivit om att stamma så och vad som går att göra för att inte fastna på orden. Jag fastnade på något annat. Något jag inte tror uppmärksammats eftersom det så sällan uppmärksammas. Eftersom vi inte vill.

För tre veckor sedan satt jag i en hyrd stuga vid världens vackraste stenstrand på Fårö. Jag läste åter om Sven Lindqvists Utrota varenda jävel som jag hittat i en hylla. Lite senare läste jag för första gången Bänkpress också. Hittad på loppisen vid affären. Lindqvist åker till sin älskade öken i den förstnämnda. Resan han förbereder sig fysiskt för i den andra. Han funderar som han gör. Det finns så mycket tänkvärt i de där böckerna.

Kungens tal i filmen. George VI av Storbritannien. Han får ihop sina meningar framför mikrofonen. Radiotalet går ut över det brittiska imperiet. Till en stor del av världen. Vi får se sändarna som når Asien och Afrika skymta förbi. Det är ett triumfens ögonblick. Han talar om att stå upp, om att kämpa mot dem som bygger sitt rike på den starkes rätt. Jag minns inte exakt hur orden föll och filmen är återlämnad men ni kan säkert tänka er. Det skall odlas patriotiska känslor av rättfärdighet och moralisk överlägsenhet. Det är klart att det ska. Hitlers nazism är motståndet. Jag är lika tacksam som någon annan för alla de britter som gick i döden för demokratin även om den hade något så föråldrat som en kung som statsöverhuvud. Till råga på allt en som var Emperor of India.

Det var förstås under det där talet jag hakade upp mig. Gick till den egna bokhyllan. Bläddrade i Utrota varenda jävel igen. På sid 22 skriver Lindqvist: "Den 22 juni 1897, samma år som begreppet "livsrum" föddes i Tyskland, nådde den brittiska expansionspolitiken sin kulmen. Världshistoriens största imperium firade sig självt i ett övermod utan like. Representanter för alla de av britterna underkuvade folken och territorierna, nära en fjärdedel av jorden och dess invånare samlades i London för att fira drottning Victoria på 60-årsdagen av hennes trontillträde." George var lika ung då som P som ligger och sover på balkongen är nu. I en annan tid och på en annan plats skulle han börja skolas in på förskolan på måndag.

Det är förstås fantastiskt att han, stamaren, kunde säga det han gjorde. Det är förstås lätt att förstå varför han sade det han sade. Han skulle övertyga ett lands arbetarpojkar om att gå i döden för att bekämpa ett annat lands arbetarpojkar. Han behövde ingjuta moralisk resning. Känslan av rättfärdighet. Den vilade på en lögn eller åtminstone en allvarligt störd självbild. Lindqvist igen på sid 19: "Satsen "Utrota varenda jävel" ligger inte längre från humanismens hjärta än Buchenwald ligger från Goethehaus i Weimar. Denna insikt har blivit nästan fullständigt förträngd - även av tyskarna som ensamma fått bära hundhuvudet för den förintelse som i själva verket är gemensam europeisk egendom."

Där stod han som högsta hönset för det största imperium historien skådat och talade som om inte det stod på en skakig grund av våld och hot om våld. Som om inte geväret och kulsprutan var den rätt hans rike stödde sig på i den del av världen vi kallar den tredje. Som om synen på lägre stående människor var främmande där han kom ifrån. Det var det jag fastnade på.

Jag slog över till text-TV när filmen var slut. De toppade med att den svenska tronföljden är på väg att säkras. Min första tanke var att det var kul för dem. Dagen efter när jag läste tidningarna. Det enda jag kunde tänka. Stackars barn. Att födas in i allt det där. I den historiska rest som borde vara historia. Min favoritroll bland alla Colin Firths är förresten fortfarande Tommy i Another Country. Earth on earth, a just earth.

Vad människor gör (för nio veckor sedan)

Jag satt på en bänk i skuggan i den lilla inhängnade delen av Drakenparken. Det var för varmt i solen men lite ruggigt i skuggan. Jag tog upp mobilen för att kolla om L hört av sig. Den hade slagit av sig så jag slog på den. Det fanns ett sms. Hon var på tåget hem. De hade ringt från Astrid Lindgren. Från barnsjukhuset. De ska skicka bilderna till en expert i Frankrike. Bilderna inifrån hennes hjärna. Bilderna på hennes blodkärl. P. Lilla älskade P som satt där i skuggan och åt upp ett päron med kärnhus och allt.

Det är förstås bra att all expertis som går att få finns där för oss. Det är klart att det är. Ändå var det lite som att något hade träffat mig i magen. Lite som när jag var liten och föll från ett träd och all luft pressades ur lungorna. Det som är som det är med hennes blodkärl i huvudet är så svårt, så komplicerat, så infernaliskt och ovanligt att de bästa som finns i Sverige behöver stöd utifrån.

Jag hade nog förträngt. Jag hade hoppats att han som pratade med L när jag var och fikade inte var tillräckligt bra. Inte hade den där totala kompetensen. Inte såg hela bilden. Jag hade helt enkelt önskat att det inte var som det var. Inte var som det är. Inte är som är.

Hon är så bra som hon rimligtvis kan vara från den där hjärnblödningen. P. Hon är så frisk som vi kunde ha hoppats då. Friskare. Hon gick 15 steg i dag och höll mig bara i en hand. Hon har ett kärl i huvudet som kan hålla, som när som helst kan brista. Vad händer då? Var är vi då? Jag frös i värmen. L kom in genom grinden. Vi höll om varandra. Jag och L. K lekte med en kompis. P satt där med sitt päron. Världen krympte och blev förskräckande stor på samma gång.

Vi gick hem sen. Vi värmde maten från i tisdags och bägge barnen åt. De leker i vardagsrummet nu. Folk undrade hur vi orkade med hjärnblödningen, tiden på sjukhuset, all oro. Svaret är att det gick så fort, att så mycket gick framåt, att vi inte hade något val. Hur vi ska orka med det här? Hotet som hela tiden pulserar genom blodådrorna på P? Hur vi ska orka med att det där som kan hålla också när som helst kan brista. Nu eller om 10 år, om en månad eller 40 år. Hur vi ska orka med den vetskapen? Den ovissheten? Jag antar att vi inte har något val nu heller. Jag antar att det är vad människor gör. Orkar med. Lever.

Till nästa PAL

Svårklarad återkomst

Jaha. Sitter jag i soffan. Routern dog. Modemet. Uppkopplingen den kÄra. Skriver jag pÅ lÅnad telefon. Smart. Joho. Helt sÄkert. Jag och K tog oss till SÖderstadion och andra halvlek. Tog oss in ocksÅ med mycken mÖda. Sirius tog tre poÄng. Serieledning. Smaka pÅ det tills den utlovade routern kommer i veckan. Det var sex dagar kvar pÅ garantin. Trot den som vill. HÖsten hÄnger i luften i Hornstull.