Det är klart att det inte är enkelt

Jag är inte så snabb. Det tar tid ibland. Men jag har ju läst samma saker som ni. Om våldet. Om dåden, om råden, de dyra. Tonårspojkarna som sparkade ihjäl och pappan som avfyrade hagelbössan. Om liven som släcktes. Om de som förstörde sig själva. I någon slags förlängning om fotbollshuliganerna jag aldrig tänker kalla supportrar och värdetransporterna som rånas. Men jag har läst annat också. Mellan raderna och på sidor som allt för sällan kopplas till det här. Där står det om fritidsgårdar som lagts ned och andra som hotas. Där står det om olika regler beroende på inkomst, utbildning, kön och bakgrund. Där står det om föräldrar som inte har tid, om avsaknad av positiva förebilder, om ett samhälle som gräver sin egen grav genom att tro att kortsiktig snålhet och rationalitet är samma sak. Ett samhälle som tror att det som inte just nu, nu och nu kan mätas i pengar inte är värt något.

Lekparken varje dag. Vi gungar och ser. Barn, barn, barn från olika dagis och fröknar, fröknar, fröknar av samma kön. Igår en jag inte sett förut. Han hade en skateboard. Några kanske skulle vara tveksamma till att kalla honom en manlig förebild men oj vad alla de där små killarna och tjejerna märkte att något var annorlunda.

För några år sedan var det tal om att parkleken eller biblioteket måste läggas ned i Hornstull. Lyckligtvis blev det inte så men bara att någon eller några kom på att det var de två verksamheterna som skulle spelas ut mot varandra säger en del. Alldeles för mycket.

Jag vet ju såklart att det inte är enkelt. Det går inte att räkna rakt av på ett par fritidsledarlöner och en lokalkostnad och sen på ett misshandelsoffer, en rättegång och ett fängelsestraff och säga att här skulle vi ha satsat så hade vi sparat i den här änden men jag vet också att det inte är så himla svårt att se att det vi sår också i någon mån är det vi skördar.

Det fanns, finns fortfarande, för er som tycker att det är för lite musik just nu, en låt som hette Staten & Kapitalet eller Den ena handen vet vad den andra gör. Orginalet gjordes av proggbandet Blå Tåget och covern av punkbandet Ebba Grön. Avståndet var inte alltid så långt. Det finns en rad i den där låten. En samhällskritisk rad där de sjunger Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften. Det är en kritik, var en kritik men nu är det något annat vi måste kritisera. Då var det fel att det var så noga med skaften men nu slarvas det med dem på annat sätt. Vi kommer att få sopa själva och som vi kommer att få sopa.

Inflygningen över Högalidskyrkan mot Bromma. Jag har ju själv gjort den för många gånger. Det är ett klent dövande av samvete men jag ska betala utsläppsrätter i efterhand. Det kanske är litet, futtigt och inte betyder något i det långa loppet men i så fall vad gör det? Vad gör det? De där inflygningarna. De där raderna av små hus. Vart jag såg, såg jag såg vid såg eller något liknande skaldade någon en gång i en annan tid. Nu ser jag studsmattor. En utanför varje hus. Allmänningarna gapar tomma. Var och en är sig själv närmast. Så är det ju men det behöver inte stå i motsats till gemenskap och solidarietet. Ibland känns det som att vi glömt bort det.

Orden ringer i öronen. Det är den unge Dylan. Det är klart att det inte bara handlar om ledarna som ljuger i Washington DC i låten Masters of War. Det handlar om oss också. All that money you made will never buy back your soul. På baksidan av skivkonvolutet till The Freewheelin' skriver han att han inte skriver låtar som önskar att männsikor ska dö, but I couldn't help it in this one. Han var ung, bara 21 år och han var förstås redan smartare än så.

En liten pojke har gungan bredvid oss i parken. Jag ger honom fart också. Han berättar om sina huggormar. Han har en hemma. Jag frågar om det inte är farligt. Han säger att den är i tyg. På landet finns det riktiga under ett träd. Det hörs att det är självklart för honom att det finns ett land. Det hörs att det inte är självklart att vuxna lyssnar och är intresserade när han pratar. Eller så övertolkar jag.

Två flickor ger K skjuts i en skrinda. De kör så försiktigt de bara kan. Jag går bakom. K håller i sig i en hand och vinkar. Jag undrar var det går snett? Var ligger brytpunkten? När slutar vi vara så försiktiga? På bussen låtsas ett par mammor inte se att vi vill på med vagnen. De sitter kvar istället för att fälla upp sätet så en till får plats. Vi har inte bråttom, vi kan vänta på nästa, men jag undrar var det går snett? Var ligger brytpunkten? Varför slutar vi vara försiktiga?

När jag var liten fanns det skolbibliotek, kurator och skolsköterska. Det fanns skolvärdar, vaktmästare och lite senare fritidsledare som hade tid att sitta ned och prata. Det bara slog mig att det inte är så länge sen. Det bara slog mig att det kanske är där vi borde satsa pengarna? Samhällsnära tjänster? Hur känns det? Är det värt att betala för? Att avstå en egen studsmatta för? En hushållsnära tjänst? Är det värt att sopa framför egen dörr för och sen bjuda in någon för att vi ska få ett samhälle som lite grann skiljer sig? Jag vet inte. Ni får bestämma själva. Men jag vet att vi kan välja det. Valfriheten fungerar åt det hållet också. Än så länge. Om vi vill.

Jag tar bort bottnen på plåtburkarna och trycker ihop dem innan sopsorteringen för att spara plats. För att spara transport. Jag vet, det är fåfängt. Ett fåfängt försök att göra något bra av det lilla i vardagen. K sitter bredvid på golvet. Hon tittar upp på mig. Ser vad jag gör. Kanske, kanske, kanske kan det betyda något i ett längre perspektiv, i det långa loppet. Att jag är hemma, att jag sorterar burkarna, att jag tänker på transporterna, att jag försöker. Det finns sämre sorters fåfänga. Jag tröstar mig med det. Små, små steg leder också någonstans. Precis som när jag går bakom henne med böjd rygg och håller henne i händerna.