Torsdag i Hornstull

Jag skulle förstås kunna dra trådar från förmiddagens läsning av Arena på ett folktomt Dello Sport till Svenska Dagbladet och Galago och vidare till ett gammalt nummer av RIP men jag satt i skuggan på Lasse i Parken på lunchen med en god gazpacho framför mig och sen tiokronorsfyndade jag Tom Paxtons How Come The Sun också på Mickes Skivor och den har snurrat klart sin första sida nu och bör vändas på så jag kan återgå till soffan och läsa för P medan resten av familjen svalkar sig vid strandbadet så jag tror vi slutar här. Eller åtminstone så fort jag lagt upp baksidesbilden från den där plattan. Jag gillar den.

Dopparedagen

Tänkte bara att ni kanske ville skriva in i anteckningsböckerna att Herr Alarik tagit årets premiärdopp. Uppiffade strandbadet här nere i Tanto var skådeplatsen och det var skitkallt. Men skönt efteråt förstås. Jag har dessutom börjat läsa Lemmybiografin White Line Fever som inhandlades på Stadsmissionen i förmiddags. Jag köpte en promosingel med Steve Mason också. Det står på den att den "remains the property of Double Six & must be surrendered upon request". Jag hoppas nästan att någon från bolaget ska ringa på dörren och kräva att få den. Den upplevelesen skulle vara värd fem spänn. Jag vandrade tillbaka längs Hornsgatan sen med en sovande P i vagnen. Hornsgatan som förövrigt var tokvarm. Tveksamt om promenaden längs den var skön efteråt. Mycket tveksamt. Så där ja. Nu är ni up to date.

Herr Alarik tar rapporteringsansvaret

Det kan ju förstås vara så att jag bara missat att läsa men det känns som att rapporteringen kring den här utgåvan varit en smula begränsad i svensk press. Ja även på det där nätet som hela tiden ligger i framkant. När brevbäraren väl gjort sitt hoppas Herr Alarik i viss mån kunna råda bot på det.

Söndag i Hornstull

Jag skulle förstås kunna sammanfatta de senaste dagarna lite utförligt men en blogg jag följer ganska regelbundet har just fått för sig att lägga ut allt Billy Bragg spelade in för legendariske brittiske radiomannen John Peel så jag måste smälta det en stund innan jag kan gå vidare. Så länge får ni nöja er med att veta att jag såg en bidrottning i Årsta havsbad på midsommarafton. Den var större en jag hade trott. Ganska mycket större.

Trevlig midsommar (Låttips #124)

Det kanske känns lite väl förutsägbart med Midsummer Night's Scene på midsommarafton men risken finns ju att någon läsare missat bandet som även gjorde The Legendary Orgasm Album så jag tycker att vi kör på med John's Children ändå, de hade ju trots allt dessutom ett tag en ung Marc Bolan som medlem. Wow, lång mening. Trevlig midsommar och ta det lugnt i trafiken när ni är på väg till någon av alla de där röda stugorna med vita knutar. Själva tänker vi hålla oss i stan. 

Blöt, blöt, blöt (Popskyltarna #41)

Regnet vräker ned över Hornstull igen. Det var sol en stund men annars har det varit ihållande. Det är dagen före midsommarafton och i går gick P stödd mot gåvagnen. Hon reste sig med den som stöd och gick skrattande genom hela vardagsrummet och just där och då fanns ingen oro. Bara delad glädje.

Wet Wet Wet. Det är inte mitt band även om jag har en låt med dem på en splitsingel med Billy Bragg. Hans enda etta på Englandslistan för övrigt. Den där singeln är plockad från en Beatles-tribute. Jag har inget minne av vilken sång Wet Wet Wet sjunger men Billy gör en fin She's Leaving Home.

Boktips i Hornstull

Om ni har vägarna förbi biblioteket i Hornstull har de, hade åtminstone så sent som i eftermiddags, en lite trave med Lennart Hellsings ABC-bok för bortskänkning. Det är förmodligen den bok jag läst flest gånger de senaste åren. Åtminstone en av de böcker jag läst mest. Det är den där boken som är perfekt att ta till när K är så där trött men ändå inte kan somna. Det finns något hemtamt med de där rytmiska och lite skruvade ramsorna kring bokstäverna som funkar nästan varje gång. Oftast sover hon innan vi kommit till Ö och om inte så är hon så trött att hon inte protesterar när jag vänder och läser boken tillbaka mot A. Dit har hon aldrig lyckats hålla sig vaken. Som en extra bonus är det dessutom en bok som är väldigt kul att läsa högt som vuxen också. Jag har faktiskt inte tröttnat än. Passa på att låna lite böcker också när ni ändå är på bibblan. Det är bra för deras anslag. Själv bar jag idag utöver en trave barnböcker hem såväl Tony Judts Illa far landet som Hans Keppels Kommer aldrig mer igen. Återstår att finna tid till att läsa dem.

Det var ett tag sedan

Kommer ni ihåg att det fanns en tid när den här bloggen till icke obetydlig del ägnade sig åt balkonger?

Söndag i Hornstull

Regnet gräset längtat öser ned över Tanto. Vi hålls här inne. Slår in paket, ritar, sover på balkongen och lyssnar på musik från ett allt avlägsnare 1971.

Vi hade SJFG här i fredags. Inget märkvärdigt men väldigt trevligt. Pasta med tomatsås, marängsvisch, ett glas rött. Barnen lekte och alla målade vattenfärg.

I går turistade vi en smula här hemma på Söder. Tog med oss två kassar urväxt och en gammal kaffemaskin till Stadsmissionen, hängde på Mariatorget, fönstershoppade och åt en pizza/kebab-lunch på Björngårdsgatan.

L kom tillbaka från Moderna museet och vi åt varsin hem- och nybakt muffins innan kosan styrdes mot Svedmyra (kolla på tal om bak detta). Regnet föll men ersättningsbussarna gick som de skulle. På plats hade SpengoMagnus dukat upp för sitt fyrtioårsfirande. Vi återsåg lite vänner, vi åt gott, vi for hem igen.

Utsikten in mot Södermalm från Gullmarsplans T-banestation i regnet är bra mycket mäktigare än man kan tro och vad ett enkelt digitalfoto kan förmedla. Som K skrattade när L lyfte och busade med henne.

Torsdag i Hornstull

Vi tog oss till Telefonplan efter lämning. Annars tar det mesta emot just nu. Tröttheten och orkeslösheten skulle tävla mot varandra om det bara fanns energi till det. Jag läste ett av de sista numren av City på vägen dit. Vad är det som gör att Bonniers så fort de får till något ska lägga ned? Ja jag tänker till exempel på Pop och Feber men också den där kvarten Berner fick försöka göra kvaloid av Expressen. Ja men visst det är klart att jag förstår att det är annonspengarna som styr men det gör mig inte piggare. Jag läste att Stephen Duffys gamla band spelar i Tjockhult i kväll (det hade mycket hellre fått vara han) och att Simon Le Bon har problem med rösten. Senare såg jag Duran Durans andra platta Rio i en tiokronorsback på Mickes.

P gick ungefär 15 steg i dag fast hon bara höll mig i en hand. Det kanske är svårt att helt förstå vilken stor liten stund det var. Robert Brobergs Tolv Sånger På Amerikanska stod i en annan reaback. Jag skulle kalla ett inköp ett fynd men lät bli att skaffa en dublett. Ni hör hur läget är. Chic kommer också vilken dag som helst och i augusti Martha & The Vandellas. Visst borde det väcka något? Visst borde det? P sover på balkongen. Jag lyssnar på Bap Kennedy och missbrukar Marie-kex. Jag orkar inte föra över bilder från telefon eller kamera till datorn. Inte göra de där tänkta blandskivorna heller. Det kunde varit värre. Det kunde också varit bättre. Om 45 minuter ska vi hämta igen på förskolan. Tur att det finns rester i kylen. En av de där dagarna. En av de här dagarna.

Horror i Hornstull

Skräcken är aldrig så skräckinjagande som när den är vardaglig. P sover i spjälsängen. Hon hostar till. Hon gnyr oroligt. Jag tittar till henne och ser att kudden är blöt runt munnen. Kanske två kvadratdecimeter fläck. Det är svårt att se vad huvudet täcker. Kroppen. Hon rör sig oroligt. Jag tänker på att hon föll en gång i förmiddags. Visst landade hon så mjukt som jag tyckte? Visst gjorde hon? Eller? Inte slog hon i huvudet? Inte gjorde hon? Jag ser inte hennes mun bakom nappen.

Hon vaknar till. Hon slänger nappen. Hon ställer sig upp. Jag luktar på kudden. Ingenting. Saliv förmodligen. Kanske lite snor. Tänder på väg. Hon åt just upp pannkakan som fanns kvar. Toppade med pasta som egentligen skulle i salladen till förskoleavslutningen. Den där K ska vara cirkuselefant. Det är vardag igen. Lugn.

Onsdag förmiddag i Hornstull

Vi gick en sväng till Hemköp efter lämning. Jag och P. Eftersom blöjorna är billigast där. På väg tillbaka väntade vi på att Myrorna på Hornsgatan skulle öppna. Anläggningsarbetarna utanför ondgjorde sig över moderna cykelställ och och något en av dem kallade lasercyklar. Vi köpte en röd liten Ferrari till P och två James Ellroy till mig för 45 spänn.

Förra veckan köpte jag fyra musiktidningar. Mojo, Uncut, Word och Novell. Alla hade män på omslaget, Mauro Scocco var väl den senast födda. Word var framme vid nummer 100. De hade bilder på alla sina nummer och färre än en tiondel hade kvinnliga cover stars. Däremot hade många av de cd som följt med tidningen tecknade tjejer på omslagen. Gärna lättklädda. Word brukar ibland anses vara lite intelligentare än sina gubbrockiga kumpaner men vissa saker är som det är. Jag gick för övrigt mest igång på att det ska komma en stor Small Faces box och att det släppts en BBC variant till med Beautiful South. Och så blev jag förstås lite upprörd över att Reg King inte var med i uppräkningen av stora brittiska r'n'b-röster också. Vissa saker är verkligen alldeles precis som de är.

Öppningen på Håkan Hellströms live från Way Out West i deluxe versionen av 2 steg från Paradise är för övrigt helt fantastisk men det visste ni förstås redan. Jag tror för övrigt att jag upptäckt Arab Strap. Ett drygt decenium senare eller så. Fast ska ni investera era surt förvärvade skivhandlingsslantar maximalt den här veckan är det hit ni ska.

Wild Swans har för övrigt kommit i brevlådan och den låter förstås bra men jag spelar faktiskt minst lika mycket låt sex och sju från cd:n med Susan Pillsbury och förstås Rickie Lee Jones Firewalker. Fast det är åt Håkan som händerna klappas av P.

Lite bilder på det där så har vi nog faktiskt nästan en vintage Herr Alarik-postning.

Samtidigt över på Spengo

Se där vad som kan hända när barnen för första gången på vad som känns som en evighet somnar i vettig tid.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Göteborgskravallerna. Tio år sedan. Jag minns morgonen innan. Antagligen hade jag sovit hos F. Besparat mig en tur och retur till det Uppsala jag för ett år var tillbaka i. Jag gick gatan fram mot Odenplan på morgonen. H stack plötsligt fram ansiktet vid en buss. De skulle ned till Göteborg för en fredlig demonstration. Visa att de ville en annan värld. Han undrade om jag inte skulle hänga med. Det skulle jag inte. Jag skulle till jobbet. Skottlossningen sen. Rapporterna. Reaktionen. Ett Sverige som på gott och ont kommit ännu lite närmare den där stora världen.

Ordningsfråga

Jag har bytt till den kanske inte längre så nya editorn och försökt aktivera delningsknapparna under varje post men de dyker inte upp. Vad göra? Hjälp mig till självhjälp.

Barnkanalen och barnreklamen

Så sitter K där framför vår tjock-TV en måndagsmorgon. Medan solen skiner över Hornstull. Vi har stått emot i fyra och ett halvt år. Ingen TV på morgonen. Vi har lekt istället, ibland bråkat, gått ut och gungat. Nu sitter hon där. Ser på något som i min barndom hade kallats Sommarmorgon. P dras förstås också dit. Det hade eventuellt gått att stå emot några år till om de inte vore för reklamen. Den som inte får rikta sig till barn.

Fast det är ju inte reklam förstås. Det är tips och information. Det där eviga tipsandet och informerandet som programledarna i Bolibompa håller på med. Kolla det och det då och då. Kolla det i morgon bitti. Kolla det i morgon kväll. Kolla, kolla. Gå in på bolibompawebben. Rösta på bolibompawebben. Skriv ut från bolibompawebben. Klart att det inte är reklam. Lika lite som när TV-sporten i Sportnytt efter Sportspegel informerar om vilka stora idrottsevenemang som inom kort går att se på TV. Klart att det inte heller är reklam även om det alltid råkar vara idrottsevenemang som sänds i SVTs egna kanaler. Nej det är information och Public Service.

Tittarsiffror. Besöksstatistik. Hetsjakt. Icke.

Klart att det i sista hand är mitt beslut och ansvar. Att jag avgör vad barnen ser och när. Men jag hatar att ni gör det så svårt för mig SVT. Verkligen hatar att ni utnyttjar den idolststatus programledarna i Bolibompa får för en fyraåring till att jaga tittarsiffror och sidklick. Hatar att ni så tidigt lär dem att reagera positivt på reklam. Förlåt, information och tips. Det är ju Public Service. Reklamfritt.

Jag tänker vägra (för tre dagar sedan)

Vi sov bra. Jag, K och farmor här hemma, L och P på sjukhuset. Jag följde K till förskolan och stannade en stund extra på gården. Gick trappan upp till Hornsgatan, tog fyran, bytte till trean, läste Elvis-boken. Tiden för angion var satt till halv tolv ungefär så det var ingen brådska.

Vi lekte sen, läste böckerna. P var lite trött. Tiden flyttades fram en timme ungefär. Vi åt hämtlunch av det halvtrista slaget. P fastade. Jag läste något i City om för få kvinnliga DJ:s. Vi väntade. P fick sitt lugnande. P duschades av. Till slut somnade hon i famnen på L. De satt i soffan och det såg så rofyllt ut.

Hon fick åka i den gula sängen. Vi tog hissen ned. Passerade Biva och jag tänkte på om den där lilla killen fått komma hem. Vi gick i kulverterna. Bort mot KS. I de många långa kilometrarna under jord. Jag mindes när jag städade på Ackis medan jag läste vägskyltar i tacket. Den med Gammakniven stannade kvar.



Vi kom fram. Jag lyfte över henne från sängen till undersökningsbordet. Hon sov vidare. De gav de sprutar de ska och sen sov hon en annan sömn. En kemiskare. Vi fick gå ut därifrån då. Det kunde ta ett par timmar kanske tre. De ringer när hon är på väg till BUVA. Uppvakningsavdelningen.

Vi gick ut. L köpte en kaffe och vi satte oss på kyrkogården. Pratade om tiden utifrån ett nästan hundraårigt liv på en gravsten. 1882-1979. Vi pratade om världskrigen om fördelningspolitiken om saker som går framåt och sådant som vrids tillbaka. Det var en bra stund. Vi gick min sväng sen. En del av den var avspärrad men annars var det fint. Fint och väldigt varmt.

Vi satt i allrummet i väntan på uppvak. Beskedet kom och vi gick ned. Mötte henne precis när hon rullades ur hissen. Hon hade slagit upp ögonen. Vi satt hos henne sen. L hade henne i knät. Jag läste de älskade böckerna om Max respektive Molly, Knacka På och flera andra. De hade fått gå in genom bägge ljumskarna. Hon blödde lite från den där de gått in i den större ådern men sen lugnade det sig.



Jag tittade ut genom fönstret. Det satt ett par på en bänk. Han höll om henne och hon grät. De satt säkert där en haltimme. Vi bläddrade i inredningstidningar från i julas och väntade. Två timmar från avslutad blödning ungefär ska man vara kvar på uppvaket. Jag gick och köpte en skinkmacka och en pucko. Åt den utanför bibblan. Bläddrade i Slas Sov du så diskar jag som stod på en snurrställning.

När jag kom tillbaka stod röntgenläkaren bredvid L och P. Han hade tittat på bilderna. Det finns inga enkla svar. Ingen snabb väg. Inte utifrån vad han sett. Fler måste se bilderna, det måste diskuteras, det kan ta några veckor, det måste vägas möjlig behandling mot risker. Det finns inga garantier. Det handlar om att tro och hoppas igen.

Så här är det. Först känns allt så hopplöst. Det känns som att vara tillbaka på ruta ett. Som att allt som investerats i förhoppning pyser ut i en enda lång punkteringspust. Som att alla framsteg bara var en marsch på stället. Ingen vet. Hon kan få en ny blödning. Inga garantier. Ingen snabb fix. Det känns som att vara tillbaka på noll. Som att falla genom det där svarta hålet med blytyngden som sänke.



Vi var tillbaka på avdelningen sen. L åkte hem till K. Jag åt en sallad. P åt yoghurt. Vår rumsgranne hade ont och hennes mamma var orolig. Hon ringde gång på gång på sköterskorna. P blev piggare. Vi satt i allrummet. Klockan nio fick vi permis. Vi tog bussarna hem. Njöt av sommarvärmen vid bytet. När vi for över Västerbron somnade hon helt lugnt. Vi är hemma igen.

Jag har gått tillbaka igen. Läst texterna från de där första dagarna. Vi är inte tillbaka på ruta ett. Vi kan hamna där men vi är inte där. Hon ligger inte nedsövd på BIVA. Hon är inte förlamad i högersidan. Hon är längre fram i utvecklingen än hon var innan. Innan hjärnblödningen. Det finns inga garantier men så är ju livet. Jag kan vara borta i morgon, L kan vara det, K kan vara det, du som läser kan vara det. P lever med en förhöjd risk och än så länge vet ingen vad som eventuellt kan göras åt det men hon lever och just nu mår hon bra. Jag tänker vägra att fokusera på något annat så mycket jag någonsin förmår.

Till nästa PAL

Och gjorda av bly (för tre dagar sedan)

Jag hade tänkt att hon skulle få gunga innan men det föll ett stilla sommarregn på förmiddagen och Hornstull. Vi åt en tidig grötlunch och bytte från fyrans buss till treans. Två månader senare och vi var tillbaka på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Inte på återbesök utan inskrivna. Angiografi. Angio som those in the know säger. Det jag fram till för någon dag sedan hade fått för mig heter angliografi.

De ska gå in via ljumsken. Spruta kontrastvätska i hjärnan. Röntga på blodkärlsnivå. Jag tänker på den där filmen som visades på TV (på den tiden det bara fanns Sveriges Television) på nyårsafton förr i tiden. Den där en liten ubåt placceras i blodomloppet. Det finns ingen ubåt här men det är science fiction det känns som.

Hon sov på bussen och vaknade förtvivlad i ett undersökningsrum. Vägdes och mättes gråtande. Hon har verkligen fått nog av sjukhus. P. Lilla älskade P. Det är bra att vi är här men det är jobbigt också. Fast alla är så snälla och så glada över att hon återhämtat sig så bra. Hon var gladare sen i allrummet. Lekte, läste och tittade på fiskarna.



Vi satt länge i väntrummet i väntan på att få prata om morgondagen med en röntgendoktor innan L insåg att något var fel. Hon ringde upp till Q82s och sen fick vi komma in. Vårt papper hade hamnat i fel inkorg. P är nummer två i morgon. Hon ska fasta sex timmar innan, hon kommer att få lugnande för att inte bli så upprörd när de ska söva henne.

Jag försöker vara positiv och att inte tänka för långt. Men det där alltid en risk finns där i bakhuvudet. Det finns alltid en risk när man söver små barn. Blodkärlen? De inne i hennes huvud. De bredvid det som brast. Jag försöker att inte tänka på dem. Jag skjuter dem framför mig. Det känns som att de är fastskruvade i marken och gjorda av bly.

Vi åt mikromat till middag och jag åkte hem. Bara en förälder får plats på rummet och K behöver dessutom den andra. Fast farmor är hos henne. P somnade redan kvart över sju. Somnade trött efter dagen i famnen på L. Hon hade fått lugnande och märkte knappt ens när de satte in infarten i handen. Fast då var jag redan hemma. Hade en bra kväll med K som sen hade svårare att somna. Hon kämpade emot till klockan var över tio och en framviskad improviserad saga om tre hundar på väg mot sjön gjorde jobbet. Jag hade inte lättare. Värmen som hänger i Hornstull i kombination med oron. Det är inte den bästa av huvudkuddar. I morgon är det dags.

Till nästa PAL

Hej politikjournalistikmatematik!

Det framgår inte riktigt i den här artikeln på nätet men jag har retat mig på det hela dagen så ni får slå upp sid elva i dagens SvD eller läsa på om siffrorna i den andra artikeln på nätet. Jag har ju inget att invända mot att de rödgröna gått om borgarna. Det är ju självklart att 47,4% är mer än 45,4%. Det jag undrar en smula över är formuleringen: "Men Sverigedemokraterna är fortfarande tungan på vågen". Som om inte KD på 3,8% skulle åka ur riksdagen om de här siffrorna var ett valresultat. Och med deras procent borta får borgarna och SD tillsammans 47,3% vilket hur jag än vrider och vänder på det är mindre än 47,4%. Förhoppningsvis är det jag som är för trög och har missat något utjämningsmandat som ligger och skvalpar eller något annat väsentligt. Kan någon vänlig själ förklara i så fall så jag slipper tro att det handlar om falsk matematik. "Utmäta en vinnare" förresten. Jag retar mig på det med.

Det är som det är

Ibland vill man bara stänga av en stund. Sitta på balkongen och se förmiddagsregnet stilla falla eller njuta av den där sena junikvällens eftervärme.

Tisdag i Hornstull

Det tas studenten. Det åks lastbilsflak. Det stimmas. Värmen ligger över Hornstull och jag hör ljuden från Hornsgatan. Jag äter en sen lunch. Yoghurt, lingonsylt, knäckebrödsbitar. P sover i sin vagn. Jag läste precis texterna igen. En tår rann nedför min vänstra kind. Det är så långt bort och så nära. Vi grillade med vänner i går, det var trevligy. Jag hälsade på på jobbet i dag också. Efter ett besök hos ett ortopediskt företag. Det doftade nyklippt gräs i Huvudsta. Miljonprogrammet på Jungfrudansen var lite nyare än här men såg fint ut. Tonåringarna vid tunnelbanan var mycket måna om att det skulle gå att se vad de använder för kalsongmärke. Nu spelar lastbilarna Ooa hela natten. Jag ska snart gå och hämta på förskolan. Det är längre sen jag tog studenten än vad det är till att K och P eventuellt gör det.

Internationalists (Låttips #123)

Söndag i Hornstull

Dagarna flyter ihop just nu. De senaste. Det är en skön känsla. Jag och F var på Skansen en av dem. Vi gick dit från Kungsträdgården eftersom kollektivtrafiken och vädret i kombination inte riktigt var gjort för två pappor, fyra tjejer och två vagnar med ståbrädor. Det gick bra ändå. Vi hade en fin dag och L och M mötte upp och vi tog båten K kallade färja tillbaka till Slussen sen.

Jag var ute en sväng med mannen vi för enkelhets skull kan kalla Spengomagnus också. Vi bläddrade och fyndade en smula på Mickes Skivor först. Följde upp med två öl på Moldau. Skildes åt vid tiotiden. Vuxet liv och vackert så. Han ska köra klubb på Pet Sounds Bar till hösten. Återkommer med fakta om det.

Vi har hängt mycket i parken också. Drakenparken. Samt spelat minigolf och varit nere och testat den nya snällare sanden vid badet här i Tanto. Jag är verkligen oändligt tacksam över att kunna bo just här. Ett litet stycke himmelrike på jorden även om skräpet ibland ligger tätt över marken och festnätterna på gräsmattorna hörs in i lägenheten.

Vi var tillbaka på Astrid Lindgren i dag. Hela familjen i rehabbassängen. P som blev lätt panikslagen sist vågade sig i till slut när hon såg hur kul K tyckte att det var i vattnet. Vi hängde lite i Vasaparken sen. K sprang på det konstiga underlaget och hoppade på studsgrejerna. P sov i sin vagn och jag kastade ett snabbt öga i skyltfönstret till Runt Runt när vi passerade.

Bland skivfynden måste nog samlings-cd:n med Quiet Elegance, Love Unlimiteds High Steppin', Hip Dressin' Fella, Gladys Knights It's Better Than Good Time och Cornershops Born Disco; Died Heavy Metal (The Andy Green Big on Cheese Mix) särskilt lyftas fram. Ni har några spår på Skivfynd vecka 22 2011. Sen kan vi fundera på varför Cornelis-boxen från 1993 återutgavs i stympad form tio år senare.

Sirius kryssade i dag och jag har fortfarande inte sett en match men jag har haft så många bra stunder de här senaste dagarna att det kan kvitta. Jag kan inte riktigt släppa K i går kväll efter badet när hon angånde nattningsrutinerna sa: "Så här har jag tänkt i min hjärna" innan hon lade fram sina synpunkter på hur det hela skulle genomföras.

Till nästa PAL

Snart i en brevlåda nära mig

Gula små skrivböcker

Jag mindes plötsligt. Åren 1976, 1977, 1978. Där någonstans. Vi flyttade från ett nytt radhusområde till ett äldre. Kungen som ännu var ung gifte sig och fick en förstfödd. Borgarna vann ett val och ombildade regeringar i takt med att de föll. Punken exploderade och brann ut utan att det angick någon som fortfarande levde på gränsen mellan å ena sidan barnvisor och å andra sidan Beatles, Simon & Garfunkel, Lill Lindfors och Svensktoppen. Björn Borg vann sina tre första titlar i Wimbledon. Nastase, Connors, Connors. En tidig morgon på landet utanför Östhammar lyssnade jag på radion. Von Rosen hade störtat till döds i Etiopien och New York hade släckts av ett strömavbrott.



Det var inte det jag mindes. Jag mindes gula små skrivböcker med vita bubblor på. En ruta att skriva sitt namn i. Blanka sidor att fylla på fria stunder de där första skolåren i Uppsävjaskolans gula barack, den som senare blev Nåntunaskolans matsal. Flickor som ritade hästhuvuden, hästhuvuden, hästhuvuden. Alltid i högerprofil. Någon enstacka gång en hel hästkropp. Fast det var inte det jag mindes heller. Det bara slog mig nu medan jag skrev. Jag mindes pojkarna. Deras likartade teckningar. Mina också. Sida upp och sida ned. Ritbok efter ritbok. Läskiga män ritade med kantiga lågstadielinjer. Alla rakt framifrån. Alla med knivar instuckna i armar och ben. Alla med pistoler i händerna. Alla med ormar som ringlade sig runt armar och ben. Alla med pilar i huvudena. Alla med explosioner bakom sig. Alla med bombplan som flög över huvudena. Det var vad jag plötsligt mindes.