Jul utan dig (Låttips #179)

Det råder ju lite stiltje här hos Herr Alarik men en liten ljud- och julklapp ska jag väl kunna bjuda på så här på självaste dopparedagen. Annars tror jag banne mig att vi fortsätter med de lata dagarna. Ses 2013. God Jul!

 

Herr Alarik tar det lite lugnt

Jag ligger på sängen. Bredvid mig en trött treåring. På andra sidan en bok jag snart ska öppna. Det gör ingenting för er för ni kan läsa det här så länge.

Stegen som tas

Senare kunde han inte minnas om han gjorde det med flit. Lät situationen eskalera som den gjorde. Visste inte om det var ett medvetet val, en stundens ingivelse eller en ren reflex. Kanske kunde han bara ha dragit in axeln lite. Vridit kroppen. Låtit allt passera. Ett liv som fortsätter som vanligt. Men inte. Istället spände han kroppen. Höll emot. Inväntade det ofrånkomliga.
- Vad fan gör du? Muckar du?

Stjäl det du behöver (Låttips #178)

Limitera mera

Det blir allt vanligare. Små limiterade utgåvor som fansen ska jaga och betala dyra pengar för. Antingen när de till slut hittar dem på eBay, eller liknande siter, eller redan i förstaskedet. I morse var det Aimee Mann. I min inbox. Ett erbjudande. 100 ex. Ett litet konstverk på en sida i en gammal ordbk, en poster och en vinylsjua. 100 dollar. Jag hade gärna köpt den där vinylsingeln om den hade släppts kommersiellt. Att döma av priserna på de 1 000 promoex som sen tidigare cirkulerar hade många andra också gjort det. Men så här är det. 100 dollar. Inte en chans.

 

Non-Stop Dancing

Det är på dagen 30 år sedan The Jam gjorde sin allra sista spelning på Brighton Centre. Då får vi ta att det är lite si och så med kvaliteten på klippet.

 

Dagens lilla filmtips

Docent Död. Krig och Kärlek. Regi av Stig Larsson. Duton Adebayo medverkar. Kolla här.

Jag kan inte hjälpa mig själv (Låttips #177)

43 år gammal och merparten av dem med ett stort musikintresse och ändå finns sådant här kvar att upptäcka. Om någon i läsekretsen mot all förmodan skulle ha en vinylsjua med den här att avyttra är intresset stort.

 

Medan dagarna bara går

Jag ser på snooker, åker pulka, bakar pepparkakor, jobbar, lämnar, härmtar, bläddrar i Ny Våg, ordnar skivomslagsquiz och bloggar ytterst sparsamt.

Märkliga ting måndag morgon

Minus tolv och en rå kyla i luften byttes mot kontorsstolen och en video som om den inte är fejk är något ytterst märkligt. Paul Weller med band underhåller på ett bröllop på ett hotell för lite drygt tio år sedan.

Några korta fraser

Vi kommer där vi kommer från. Vi är på väg mot ingenstans. Förlåt mig. Det bara är så.

Slappardagar (Låttips #176)

Lazy Days måste vara en av förra årets mest förbisedda små Kinks-doftande pärlor. Jag snubblade över den när jag hittade Josh Rouse and The Long Vacations platta i en 30-kronorsback. Snyggt omslag på skivan också.

Söndag i Hornstull

Vi har haft sjukstuga. Har i viss mån fortfarande. Ett tag var jag the last man standing. Men det har varit lite mysigt också. Ett lugn i hemmet. Fast jobbigt förstås med onda halsar och tungt med febriga kroppar. Ändå. Lussekatter har bakats, barn har badats. Skivor har sorterats och lyssnats på och jag har läst en del i The Casual Vacancy. Min första Rowling. Inget märkvärdigt men en stunds förflyttande. Precis som i Downton Abbey som vi sist av alla just börjat se. Bilder kanske ni frågar. Övertraserat Picasa-konto svarar jag.

The Man Who Souled The World

Ibland räcker det med sex låtar. Som en liten påminnelse.

Njutningsskyldig

Så ni tror att det var guilty pleasures ni ägnade er åt för några år sedan när ni spisade Toto, slickad västkustrock, segelbåtskromade gitarrsolon och stämsång som polerats genomskinlig? Amatörposörer är allt jag och min inre 11-åring, som via en 10-kronorsback återknöt bekantskapen med plattan nedan, har att säga.

The Prisoners (Mod Monday #16)

The Prisoners. Hårklyvarna kanske vill hävda att de var mer garage än mod men jag tänker inte ödsla tid på sådant. James Taylors orgel, Graham Days röst, låtarna, drivet, attityden. Den här är för er som noterat att ni blivit lurade på just Mod Monday-postning nummer 16. Ni som noterar att låten och framförandet redan varit med i den här postningsserien kan trösta er med att det är färg den här gången.

Sista minuten i Hornstull

Ett litet tips. Om ni snabbare er som sjutton kan ni hinna ned till Strand där Tant Strul spelar i kväll. Det är garanterat värt det. Själv har jag både stått på ett par skridskor i förmiddags och varit på spontanmiddag så här blir det soffan. Men så såg jag dem på Grönan i somras också. Annars hade det inte varit ett alternativ.

Herr Alarik är lite upptagen just nu

Ooh Wakka Doo Wakka Day

Jag är inte redo för något samlat om vare sig Expressens SD-filmer, de därpå följande presskonferenserna, Zlatans uppvisning eller Sirius förlust i slutminuterna så istället. Skivan nedan. Jag köpte den i går. Jag är mycket nöjd med det.

Morgonruset

Den här stan. Ibland. Jäkten. Stressen. Trängseln. Humöret. Och sen. Jag hann som sista passagerare med en buss från Hornstull. 153:an mot Fridhemsplan. Precis när vi rullar uppför Västerbron. Någon tänder solen bortåt Årstaberg till. Ljuset som sveper över Riddarfjärden och lyser upp husfasaderna på Kungsholmsstrand. Hur klyschigt det än må vara. Det kommer ett lugn över mig. Ett som inte ens bryts av att bussarna står så tätt att vi får vänta på att stiga av vid slutstationen. Inte ens av att mitt månadskort gått ut och jag får köa på SL-center.

Use it up and wear it out (Soul Monday #36)

Det städas i singelskåpet. Somt plockas bort, somt får bättre plats. Den här landade på skivspelaren. Något säger mig att ni också kan behöva er disco lite färgsprakande en dag som denna. Odessey är väl annars, med rätta, mer känd för sina singlar Native New Yorker och Going Back To My Roots (jo det är en cover på Lamont Doziers fina låt). Jag kan lugna er med att de också är kvar i singelskåpet.

Fars dag i Hornstull

Två små tjejer hoppar och skrattar i en urbäddad säng i rummet intill. Den större av dem hade gjort en skattkarta till mig och ett kort som jag fick i morse. Den mindre lade sig bredvid och ville hålla mig i hand. På det privata planet räcker det för mig. Räcker och blir över. På det större önskar jag mig fortfarande något större.

I morgontidningen läser jag en intervju med Magdalena Andersson. Socialdemokraternas Ekonomsik-politiska talesperson. På frågan om inte föräldraledigheten borde delas rakt av, individualiseras, svarar hon. "Det där kommer jag inte att svara på". Några utdrag till. "Det är en mycket svår fråga för partiet", "det är långt till 'the tipping point', ögonblicket då det är möjligt", "Det är en reform som skulle förändra maktförhållandena både i familjen och samhället", "Ja, den skulle ge samma förutsättningar för båda könen till karriär och löneutveckling", "Förhoppningsvis skulle män börja gå ned på deltid i samma utsträckning som kvinnor när barnen kommit".

Och jag vill följa uppmaningen från ett klotter på en husgrund här i Hornstull. Vill skrika. Gör det!

I väntans tider (för lite drygt tre veckor sedan)

Klockan är tre. Två timmar har gått. Två återstår. Om allt går bra. Biblioteket stängde just. Men det är ok att sitta kvar. Vi är på Astrid Lindgrens Barnsjukhus igen. Två timmar sedan de sövde henne. Tappra lilla P. Just nu när jag skriver det här är de kanske inne i hennes hjärna. I hennes blodkärl. Ser om det går att stänga som de hoppas ska gå att stänga. Jag sitter här. Mindre nervös än senast men jag tror att det bara är ett försvar. Kroppen och hjärnan som stängt ned lite. Som inte orkar mer oro.

Ulf Gerhard igen

Jag förstår ju att en del är allergiska mot karln och tycker att det är både för enkelt, nostalgiskt, platt och gubbigt men jag tycker att det är den starkaste skivöppningen han fått till på länge och att det är ganska fantastiskt när han till det där akustiska gitarrkompet alldeles efter "Kapitalister, nyliberaler vår tids obotliga romantiker" och "Bara marknaden får sköta sig själv" sjunger "och allt det där" med just den rösten och fraseringen. Sen är jag löjligt svag för hur de kickstartar Är vi lyckliga nu? direkt efter också. Det var bara det. Ni kan se det som en bekännelse om ni vill.

Som pappa vill (för drygt tre veckor sedan)

"Jag vill vara med dig pappa". P i sängen i morse. Innan hon lade sig över mitt huvud. Med sin lilla kropp. Och mitt hjärta bara brast. Igen. Två dagar kvar. Sen ska de gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Söka sig uppåt till hjärnan från ljumsken och förhoppningsvis limma igen något. Förhoppningsvis ta sig ut igen utan att skada något. Utan att skada något. Och mitt hjärta brister igen när jag tittar på orden. Förhoppningsvis ska hon vakna igen. Förhoppningsvis ska allt vara som vanligt igen. Fast med lite mindre risk. Förhoppningsvis. Lilla gumman. Som pappa vill vara med dig.    

Ronnie, Ronnie, Ronnie

Jag kanske återkommer med något mer personligt när och om orken infinner sig. Så länge. Snabbast någonsin.

 

Digga det här nu (Mod Monday #18)

The Creeps. De var så alldeles fantastiskt bra där och då. Jag vet inte hur många gånger jag såg dem vid tiden för andra plattan (som vi suktade efter Now Dig This! där den låg i Musikörats julstängda skyltfönster, redo att högst oortodoxt släppas i mellandagarna) och innan de fick det breda genombrottet med Blue Tomato men det var ett gäng och det var alltid strålande spelningar. Nu går det att se på YouTube också. Skönt att få väcka liv i Mod Monday-serien igen.

Finns det inte alltid mer, kommer det alltid mer

Tankarna gör som de vill (för en månad sedan)

På sätt och vis är det värre. För att vi har varit här förut. För att det gick bra förra gången. Vi är två och en halv vecka från operation och på sätt och vis är det värre.

Hon vaknar vid fyra på nätterna. Mardrömmar. Lugnar sig när någon ligger nära. Som vilken tvååring som helst. Som vilken tvååring som snart ska fylla tre som helst.

En natt låg jag vaken efter. Tankarna som gör som de vill. Dödsannonsen där inne i mitt huvud. Älskad. Saknad. Tårarna som inte kommer. Livet som är som vanligt.

Och hotet som hänger, hänger, hänger över oss. In i ljumsken, upp till hjärnan. Igen. Gick ju bra. Förra gången. Ingen vet, ingen vet, ingen vet, ingen vet. Den här.

Herr Alarik goes pothead

Nej jag har inte börjat röka märkliga saker, jag ser på snooker. Alldeles nyss en fantastisk kvartsfinal mellan Trump och Allen på Eurosport. Jag skriver något lite om sporten också. Därav det skenbara lugnet här.

För trettio år sedan

Jag minns ju inget av när Paul Weller meddelade att han skulle splittra The Jam men så här gick det till. 30 år.   Så sent som i går kväll lyssnade jag på en vinylbootleg med dem från 1979. Den hade just angjort ett mig tämligen närbeläget paketutlämningsställe. Tiden.

Brand New Beat

Om någon mot förmodan missat att nya Kurt Baker-plattan Brand New Beat hittat till Spotify tipsas det här och nu om det. Själv väntar jag på att vinylen ska hitta över Atlanten också. Snooker på TV är det med. Bra eftermiddag.

Ingen vet människans verkliga mått

Så beläst, så bevandrad. Så hårt sammanhållet och så, till synes, lätt sammanfogat att det nästan gör ont i en: jag höll på att skriva modern människa när jag för första gången slås av att det kanske är postmodern jag är. Att det är därför jag känner sådan avundsjuka. Inför text baserad på iaktagelser som bottnar i ett famnande (istället för ett famlande) av den då samlade idéhistorien. I ett kulturarv som är tydligt och självklart. I en förståelse för hur världen och värden fungerar och har fungerat. Kanske borde det lilla ordet, synbar, ha varit med där någonstans.

Jag skriver om Lars Gustafsson. Närmare bestämt om en liten skrift som heter Världsdelar. Som rymmer resereportage. Jag har hunnit en bit. 47 sidor eller så. Vi har varit i Australien, i Tokyo, är i Berlin. Det är något slags skarv mellan 60-tal och 70-tal. Mer det senare. Muren står. Det föds upp kor på innergårdar. I tempelträdgården i Shõ-Ren-Nin har hisnande djup inåt öppnats och i Australien har vi skämts över hur urinvånarna behandlas som om vi befann oss i Sven Lindqvists långt senare skrivna Terra Nullius.

Och det är också där någonstans jag placerar boken. Intill Sven Lindqvists reseskildringar, som till exempel Terra Nullius eller Ökendyrkarna, intill Jolos Amerikafeber samt kanske i någon mån reseskildringar av Slas och Adolf Hallman. En bit därifrån hittar vi Kritans skriverier från Istanbul. Och ja, jag skäms över att jag inte har några kvinnliga författarnamn att erbjuda här.

Lars Gustafsson. Läser någon honom i dag? Mer än kollega P och de som bockar av Tennisspelarna och Yllet? Jag vet inte. Romanerna kan ibland kännas lite onödigt belastade med ord, ord, ord. Meningar, meningar, meningar. Åtminstone de få som jag läst. Det hör ju förstås tiden till och i jämförelse med Svante Foerster som lästes tidigare i höst är det ju lätt, ledigt och rensat men ändå. Det är inte bladvändarflytet i dagens svenska deckarsuccéer precis.

Världsdelar. Den är lättläst och ändå ger den massor. Där finns en rörlighet i både språket och tanken. Förmodligen står den på ett Myrorna eller Stadsmissionen nära dig. Kostar en tia eller så. Plocka upp den. Meningen som gett rubriken till den här postningen hittar ni för övrigt på sid 40.

Lean on me (Soul Monday #35)

Terry Callier är död och här väljer jag Bill Withers för Soul Monday-posten. Ja jag valde ju redan innan egentligen men ändå. Jag kunde ju ha ändrat mig. Jag såg honom på Lollipop. Terry. Låg i gräset. Somnade nästan. Som jag minns det. Det var inte dåligt på något sätt men jag har aldrig helt kunnat förstå varför en del går ned i spagat när det gäller honom. My loss antar jag och vill ni lyssna så gå hit. Bill Withers. Lean on me. Om tröst bara var en endaste låt.

 

Söndag i Hornstull

Kalas i går. Sexåringar på parad och några andra. Jag bakade en draktårta och vi överlevde både anspänning och anstormning. K var nöjd. Gästerna också tyckes det. I dag ett annat. De avlöser varandra. Sexårskalasen. Nu var jag bara observatör. Det är skönt som omväxling. För en stund sedan for hon. K. Till farmor. I Lärdomsstaden. På höstlov. Hon börjar bli så stor. Min lilla tjej.

Sirius ledde med två poäng inför dagens avslut i Norrettan. Över två lag. Mötte det ena. Förlorade. Hemma. På Studenternas. 0-1. Det andra laget som kunde gå om vann också. Vi hade ett skott i stolpen på tilläggstid. Vi spelar i Norrettan nästa år också.

I veckan föll snö och jag köpte äntligen Torssons Att vilja men inte kunna på vinyl. Inte äntligen som i å vad jag har letat utan mer bara som i att det var på tiden.

Jag har snart läst ut min deckare Flesh and blood men även börjat på en samling reseskildringar av Lars Gustafsson. Världsdelar heter boken och den är redan 30 sidor in väl värd sina 10 kronor.

Att snart tio procent av det här landets befolkning. Tio procent.

Vi har sett de två första delarna av filmatiseringen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Vi ser i efterhand. Långsamma som vi är. Jag tycker den är bra.

With No Constitution But My Own (Låttips #175)

Jag brukar ju mest bara lägga upp låttips här om det finns rörliga bilder till men just i dag känns det som läge för ett undantag. The Faith Brothers. With No Constitution But My Own. Trevlig helg.

Tre fingrar i luften (för en dryg månad sedan)

P stod framför mig i går kväll och höll upp tre fingrar så som bara hon gör. Tummen, pekfingret och långfingret. Så fyller jag. Det var vad hon sa. Ja tre år fyller du. Sa jag. Det är en liten ritual. Vi har hållit på med den i månader. Men den här gången öppnade sig ett schakt i mitt inre, och fast jag svarade som jag ska, och fast jag log som jag ska, så föll jag också rakt ned i det.

Vi har fått tiden nu. För tre dagar sedan. Tiden. Den som rör sig och den som står stilla. Det är dags igen. Angiografi. Den är knappt en månad bort. Angiografin. Den kommer en vecka före hennes födelsedag. En vecka innan hon ska fylla de där tre åren. Då ska de gå in i hennes ljumske. Igen. Följa blodådern upp genom kroppen. Förhoppningsvis nå hjärnan och kärlen de vill. Förhoppningsvis kunna klistra igen vad de tror sig vilja klistra igen. Förhoppningsvis kunna dra sig ur igen hela vägen tillbaka utan att något som inte ska inträffa inträffar.

Det måste ju göras. Precis som det måst göras förr. Det andra är värre. Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet, jag vet. Men det förtar inte rädslan. Schakt öppnar sig. Jag faller. Födelsedagen. Ska vi bjuda in till den? Ska vi låta bli? K fyller två dagar innan. Hon fick inget kalas när hon fyllde tre eftersom P skulle födas. Och nu. Nu ska P överleva. Det är det hon måste göra. Måste. Måste. Måste.

En ny dag

Billy Braggs A New England som Kirsty MacColl gjorde til en hit tolkad av Karine Polwart Trio. Vissa dagar kan det i kombination med att ett par borttappade gymadojor i storlek 29 kunde upphämtas klockan 06.30 i reception till gymmet där K går på dans räcka för att livet ska kännas lite lättare.

Allt gick så bra (för 3 månader sedan)

Fast man vet är det lite som en smäll. Fast jag visste är det lite som att ett tomrum öppnar sig. De ringde nyss. Jag låg på soffan. Läste. Roslund och Hellströms senaste. Det ringde. Jag hann inte svara. Sen hos L. Vi hann inte svara då heller. Sen på min igen. Det var från sjukhuset. Astrid Lindgren.

Det var som det är. Provresultatet. Som det är. Som det ser ut. De vill stänga mer. Utifrån magnetröntgen. Utifrån bilderna. Det de ser. Det som är.

Precis två veckor sedan vi var där. Jag och P. Kollade att hon var frisk nog för att sövas, Allt gick så bra. Så mycket bättre. Inga sammanbrott. Ingen gråt. Hon lät sig mätas. Hon steg själv upp på vågen. Lät sig lyssnas på och kännas på. Var så nöjd sedan. Med att hon varit hos doktorn.

Fredagen sen. En och en halv vecka sedan. Nu när jag skriver. Inte när ni läser. Det gick också så bra. Fastan. Infarten som sattes. Utan tårar och napp. Utan svettiga föräldrar. Det tog två timmar. MR. Magnetröntgen. De hade sagt drygt en. Sista halvtimmen. Den. Tankarna som hinner fara genom hjärnan. Innan de ringde. Sa att det gått bra. Att hon var på uppvaket. Sista halvtimmen. Den. Är inget mot vad som väntar. Fast det inte gick att föreställa sig då vet jag att det är så. Nu. 

I oktober. Eller november. En ny kärlröntgen. Kanske embolisering. Det där vi kallar limning. Inne i blodkärlen. I hennes hjärna. P. Hon som fick en röd bil i morse. Hon som glädjestrålande kom in med nyplockade smultron. Hon som vek sig över mig där jag låg i soffan och sa pappa.

Fast jag visste. Fast jag vet. En smäll. Ett tomrum som öppnar sig.

Svarta händer, vit bomull (Låttips #174)

Som jag har älskat den här singeln. Jag visste ingenting om dem eller låten när jag köpte den. Bara att det var en bra titel. Och sen att den svängde ett gäng. För någon månad sedan skrev jag in deras namn i en sökmotor vi kan kalla YouTube och balabam. Helt plötsligt bara fanns de där. I fyrfärg och rörandes på sig. Fantastiskt. Caboose. Black hands, white cotton.

Lilla livet

K härom veckan. När hon kom hem. Med sin nya jacka. Den fina blåa med alla fickorna. Den som hon gick omkring med hemma. Eftersom hon inte kunde förmå sig att ta av den.

Söndag i Hornstull

Jag sitter i soffan. Väntar på snooker. Försöker finna något slags lugn.

I veckan som snart varit. Vi var tillbaka. På Astrid Lindgrens Barnsjukhus. En angio som kanske skulle leda till embolisering. Onsdag till fredag. Vi är tillbaka. Hemma. Hon ligger och sover middag inne på sin säng. Lilla P. Kanske kommer det mer om det. Om tankarna före. Jag vet inte. Inte riktigt varför jag skriver de där texterna. Publicerar de jag gör. Inte längre. Inte nu.

Sirius har allt i egna händer inför avslutningen i Norrettan. Åtminstone till i morgon. Då väntar ESK borta. Sen största konkurrenten Östersund hemma. Allt att vinna, allt att förlora. Jag har för första gången på många år inte ens sett en match. Kommer förmodligen inte att göra heller. Livet krockar. Men jag hoppas. Som jag hoppas.

Jag hittade en deckare av John Harvey. 20 spänn på Myrorna. Möjligen Stadsmissionen. Flesh and blood. Den är bra utan att vara sensationell. Jag tror att jag ska försöka hitta någonstans och sätta mig ned med den en stund.

Ta mig jag är din

Tiden är lika knapp som vanligt men om ni har av varan tycker jag att ni ska passa på att se en timslång dokumentär om Squeeze medan den finns tillgänglig. Vilka bra låtar de gjorde. Vilket underskattat band de är i dag. Vilket osannolikt fantastiskt skägg som sportas. Vilka bilder från tidigt i karriären.

Jag finns där (Soul Monday #34)

Four Tops. (Reach Out) I'll be there. Det blir förstås inte mycket bättre än så här.

  

Kärleksinkapabel (Låttips #174)

So much för det nedan annonserade upphållet. Men det är Kevin. Dexys. Så. Åter till föresatsen.

Investeringstider

Det går lite trögt här. Visst, det kommer poster till och från men de är korta och kanske, kanske, lite pliktskyldiga. Jag tar en liten paus. Investerar i det egna jaget snarare än mitt varumärke. Jo jag är en smula ironisk ibland, och raka motsatsen ibland. Mitt förslag är att ni shoppar loss på lådan nedan, där Sam Dees fantastiska The Show Must Go On för första gången finns på cd (om ni bara visste hur några av oss slet för att få tag på den på LP och nu kan ni hur lätt som helst lyssna på Spotify), så kan vi väl höras igen när alla lyssnat klart. Om en vecka eller så kanske. Vill ni ha läsning till lyssnandet rekommenderas arkivet eller länkarna ute i högermarginalen. Hörs.

Pojkar (Låttips #173)

Jag vet inte. Kanske kräver det att man var där. Till exempel på Drabanten i Uppsala. Mitt i åttiotalet. Kanske kräver det att man var precis i skarven mellan högstadium och gymnasium. Kanske kräver det att man aldrig tidigare hade sett en gitarrist gå av scenen med en gitarr som ligger kvar och tjuter rundgång. Hur som. Röda Armén. Pojkar. Demon stämmer inte riktigt med mitt minne av konsertupplevelsen men vem kan begära det. Bara att det överhuvudtaget går att få höra det här.

Bli någon annans (Låttips #172)

Det är väl inte så troligt att någon som läser den här bloggen och tar till sig av låttipsen inte redan ska ha hört Jens Lekmans Become Someone Else's och sett videon men det är lika fullt dumt att chansa. Därför. Nedan.

De viskade orden

Det värsta med den här stan är att så många fullständiga idioter tror sig ha moralen på sin sida när de i själva verket bara är i majoritet. Han viskade orden tyst för sig själv samtidigt som han såg sin pennspets sjunka in i sätesgrannens högra öga. Det blåa färgades rött.

Ett kort uppsamlingheat

Det har varit hektiska dagar. Besökare har besökt, möbler har getts vidare, singlar har fyndats och så har jag på lediga stunder varit ganska fast i Daniel Åbergs andra roman Vi har redan sagt hej då. Sådär är det. Livet. Ja Sirius vann ju också. I går. 4-1. Fortsatt serieledning, samma oro.

Herr Alarik knyter ihop sin Tintin-säck

Efter att ha följt det både skräckblandat skrattretande, tämligen beklämmande, och i undantagsfall positivt fördjupande, Tintin-racet som i de så kallade sociala medierna följde på DN Kulturs, i rubrik och ingress tämligen hårdvinklade, Tintin-artikel i morse återstår nu på kvällen inte mycket mer än att konstatera att just DN Kultur kastat ut alla serier utom Assar och Medelålders plus. Och jo, jag använder allt uttrycket kastat ut en smula ironiskt här.

Uppdatering. En kille som vi för enkelhetens skull skulle kunna kalla Griskindspatrik påpekar mycket riktigt att Rocky är kvar i DN Kultur också och så är det ju. Rätt ska vara rätt.

Inga hjältar kvar (Låttips #171)

Nej jag var aldrig stenhårt nere med Acid Jazz Records men de har släppt en del som jag uppskattat och om de nu fyller 25 år och allt tycker jag att det inte är mer än rätt att de får med ett låttips här i form av ett av deras senaste släpp.

Jag ska springa ifrån dig (Soul Monday #33)

Jag köpte en skiva lite på chans på en av de lokala loppisarna intill jobbet för några veckor sedan. Det var bra att jag gjorde det. Tami Lynn. Det finns alltid mer.

 

Förälska mig lite igen

Ibland tror jag att jag gillar tanken på att jag läser Svente Foerster mer än vad jag gillar att läsa Svante Foerster. Ibland är jag dock övertygad om att det inte är så. Han kan fara iväg något så alldeles otroligt. I utvikningar som är bihandlingar som är historielektioner som är renaste svammel och ordlek. Han får ibland Baron von Münchhausens skrönor att framstå som återhållna och sakligt framställda underdrifter och emellanåt måste jag lägga boken ifrån mig för att inte drunkna i floden av ord, associationer och allt detta flödande, flöde, från floden, som virvlar och stänker.

Men jag gillar det. Det är en så stor kontrast till så mycket som skrivs och publiceras i dag. Som jag förvisso också gillar. Om man vill kan man säga att Förälska mig! precis som Karolina Ramqvists just utlästa Alltings början är en uppdatering av Hjalmar Söderbergs Förvillelser. Det är mycket Stockholm. Mycket relation. Mycket närhet, eller önskan om, över avstånd som är både stora och små. Mycket mer eller mindre förtäckta drömmar om en kärlek som övervinner allt och lika mycket ett avståndstagande från all den där traditionella bilden av vad kärleken är och förväntas vara. Tror jag. Kanske svamlar jag bara.

Och sen är det de där små samtalen. Mötena mellan männsikor. Som här nedan. En del av en beställning på en krog. Ständigt dessa krogar.

- Jag tänker gå härifrån i bätttre skick än vad jag kom så därför ber jag att som ingress få hemställa om sex centiliter konjak och en grappo och lite is.
- Konjak och grappo?
- Konjak och grappo.
- Jag trodde att jag hörde fel.
- Folk tror ofta det. Det är en snäll liten grogg som smakar plommonsoppa med en liten tillsats av estnisk mäsk. Den är resultatet av en fraternisering, om liderlig och förströdd, mellan konjak och sockerdricka och gin och grappo.
- Och den smakar som plommon? Om hösten?
- Plommon på marken. Ännu lysande av den sommar som gått. Fuktade av dagg. Gräset doftar som gamla humlor.

Det var inget annat

Jag förstår dig. Jag förstår var du kommer ifrån och jag förstår vart du vill komma. Jag förstår dig och jag säger dig, du står och stampar på stället.

Lästips om morgonen

I dag läser ni det här. Själv har jag redan gjort det så jag kan fortsätta med Karolina Ramqvists Alltings början. Den är också bra.

Apology accepted

Sing-a-long (Låttips #170)

Och här sitter jag utan att hänga med. Men bättre sent än aldrig. Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Parker Lewis har lagt ut låten Sing-a-long på sin hemsida. För en månad sedan. Fast fast den låter så mycket Parker Lewis att det både svider och skriker om det är det visst Johan Hedberg (låt vara att Parker Lewis/Emil Johansson producerat) från Suburban Kids With Biblical Names (minns ni hur vi tokdansade till Rent A Wreck?). I den del av världen där vi måhända resignerar en smula men aldrig helt ger upp hoppas det på ett vinylsingelsläpp. Förstås. Somt är så förutsägbart som det är. In och lyssna med er nu.

Måndagarna med snooker

Shanghai Masters är igång. Jag ser det just till höger om skärmen jag jobbar på. Fu mot Lu. 4-4 i bäst av nio. Spännande förstås och så älskar jag när det blir sådana här översiktsbilder från arenan i den korta pausen. På TV är det oftast reklam då men på Eurosport Player får vi se det. Jag har för övrigt uppdaterat sportsektionen ute till höger med lite snookerlänkar. Mest för min egen skull men ni är förstås också välkomna att nyttja dem. Skriver lite om snooker gör jag också. Ja inte bara helt privat alltså. Det är ett bra tag kvar till jag blir en snookerbloggare på plats men det är lite kul ändå.

Bortskänkes i Hornstull II

TV:n. Historien jag kunde berätta om inköpet av den. Om hemleveransen. Om dumheten hos ett företag som säljer sådant här på nätet. Men vi släpper det. Den kan bli din nu. 28 tum, 2 scart. Märket är Centrum. En gång i min barndom hade vi en stereo av det märket. Samma fast nog ändå ett annat. Ni kan jämföra det med Tempo om ni vill. Först till kvarn brukar vi ju säga. Liksom för soffan nedan är det väl enklast att lämna sina kontaktuppgifter bland kommentarerna.

Uppdatering 25 september. TV:n har nu flyttat till ett nytt hem.

Bortskänkes i Hornstull

Soffan. En klassiker. Den söker ett nytt hem. Jag minns när vi körde hem den till mig. Första gången. Den har flyttat några gånger sedan dess. Eftersom det var H:sons bil var det väl en Citroën. Vi baxade upp den på taket. Den väger fortfarande som en tank. Men så är den stabil också. Två metallsängar som kan bäddas ut var för sig framåt. Någon gång på vägen klädde min mor om den. K har kallat den sin men till slut accepterat att den lämnar oss nu. Soffan.

Uppdatering 1 oktober. Den har flyttat nu. Soffan. Till grannarnas, vännernas, stuga. Man måste inte slänga saker. Ibland tar det några veckor innan någon som vill ha hittas men oftast går det. Att inte slita och slänga. Att återanvända. Jag köpte den begagnat för 20 år sedan. Den var säkert äldre än så redan då. Nu får den ett tredje liv. Minst. Det känns väldigt bra.

En rude boys död (Låttips #169)

De är tillbaka. Igen. Med ett eko av Specials spökstad i soundet och en låt som jag hoppas släpps på vinylsingel. Madness. Death of a Rude Boy. Om någon innan 2009 års bästa platta The Liberty of Norton Folgate hade sagt att de skulle bli relevanta igen hade jag nog skakat på huvudet. Nu ser jag fram emot kommande skivan med pavlovskt hundhängande tunga. Ni kan ladda ned låten lagligt och gratis här.

Henvändelse

Jag läste just den här texten om det lilla ordet hen (som använd tämligen sällan på denna blogg). Det finns mycket bra att fundera över där. Dessutom blev jag glad över ett av de andra politiska orden som uppmärksammades i en parentes. Ja inte glad över ordet som sådant men över att det politiska i det uppmärksammades. Det görs allt för sällan.

Charmer (Låttips #168)

Just nu går det att förhandslyssna på hela kommande plattan Charmer med Aimee Mann här. I januari står hon på Nalens scen och jag i publiken. Två låtar in i nya skivan säger något mig att det kommer att bli en väldigt bra konsert.

På väg med posten

Cykla i tweed

Herr Alarik har inget med saken att göra men en sådan här dag när septembersolen skiner över Sundbyberg och det var ett nöje att lämna på skolan och en glädje att gå dit och det dessutom för första gången denna säsong serveras ärtsoppa och pannkakor till lunch känns det rätt med lite gratisreklam här på bloggen så jag ger er Bike in Tweed (någon kanske hade önskat lite kommatering i den här texten men det här är inte dagen för det). Om ganska precis en månad är det dags.

Träsmak i baken

Ok den är gammal och den är på japanska men jag kan ändå inte låta bli att posta. Inte när någon byggt en cykel i trä. Styre, ram, fälgar, sadel. Fantastiskt.

So Sad About US (Låttips #167)

Tiden. Den räcker inte riktigt till. Men ändå. Paul och Pete med varsin gitarr. I The Whos So Sad About Us. Som Jam gjorde en cover av på b-sidan till Down in the tubestation at midnight när Keith Moon hade dött. Whos version hittar ni på plattan A Quick One.

Jack The Ripper (Mod Monday #17)

Ok, ok, ok. Det här är kanske att stretcha modbegreppet mer än en smula men det är också Milkshakes. Ett band så stenhårt och coolt att ni får två låtar med dem. They Came, They Saw, They Conquered är bara ett album med dem som ni bör köpa om ni ser det.

Herr Alarik tackar, bugar och bockar

LOW (Popskyltarna #59)

David Bowie är på omslaget till senaste Mojo som till ganska stor del handlar om elektronisk musik och då kan det ju vara på sin plats med den här popskylten. LOW. Inspelad i Berlin som en del av trilogin som även rymmer Heroes och Lodger. När man tittar i backspegeln är det helt galet vad Bowie hann med under några korta år där. Inte minst som han ju var så involverad i två av Iggy Pops bästa skivor också, The Idiot och Lust for Life. Det finns flera skäl att här länka till popskyltspostningen ENO. Det finns även många skäl att lyssna på LOW.

Istället för förvirring: musik

Lyssna på Jens Lekmans nya istället så fortsätter jag med Ian Dury-biografin och att ta hand om barnen. Ja när jag jobbat klart för dagen alltså.

Kärlekståget (Soul Monday #32)

The O'Jays framför Love Train på Soul Train 1972. Om ni har Spotify tycker jag att ni ska lyssna på versionen från Live in London också. Now that's what I call a bra start på veckan.

Samtidigt i Hornstull

Maxat med Dubbelräven

För en liten stund sedan gjorde Ken Doherty karriärens första 147-serie i European Tour. Det hela TV-sändes tyvärr inte men Kim Hartman hade vänligheten att komma ut ur kommentatorsbåset och informera mig. Det känns på många sätt så väldigt rättvist att Ken fick göra ett maximumbreak efter alla dessa år. Inte minst de på kärriärens höst då han måst kvala för att nå huvudturneringarna. Jag blev så glad att jag tänker fira med att återpublicera en gammal text från Snookerbloggen 147 och december 2008 här nedan.

Håll en tumme för Ken

Om ni hade frågat för fem år sedan hade jag nog skakat på huvudet inför UK Championship i Snooker. Det låg helt enkelt inte så högt på min prioriteringslista. Frågan är om det ens syntes på min radar. Nu är det annorlunda. Delvis är det Kens förtjänst. Mest är det Kens förtjänst.

Jag älskar förstås Ronnie O’Sullivans genialitet och jag-balanserar-på-gränsen-personlighet och Kim Hartmans kommenterande. Jag kan utan problem falla på knä av vördnad inför allt Stephen Hendry vunnit och hur han fullständigt dominerade världssnookern och jag studsade framför TV-skärmen när John Higgins gjorde sina fyra hundrabreaks i rad. Jag uppskattar verkligen de flesta spelare som ligger på Top 16 men till syvende och sist handlar det för mig om Ken. Ken Doherty.

Ken ligger just nu utanför Top 16 men har kvalat sig fram till Top 32 i årets UK Championship så det finns en chans att vi får se honom på Eurosport, eller på det där extra bordet som bara ligger några knapptryckningar och en femtiolapp bort på Eurosport Player.

Jag vet inte var det började men jag tror att det mycket sitter i munnen. Hur han nervöst slickar sig om den eller låter en läpp darra (han kan darra både med över- och underläppen). Det handlar om hur munnen ihop med ögonen så tydligt avslöjar hela det känslodjup som hans i övrigt orörliga ansikte döljer. Ken hade inte haft mycket att erbjuda som pokerspelare. He gives it all away.

Vi brukar förstås precis som Kim kalla honom ”Dubbelräven” eller ”Republikens Hopp” men för mig är han också ”Nervous Ken”. Han som alltid hellre tar det safe och defensivspelar än vågar den där spektakulära attacken. Han som inte tillräckligt mycket vågar vinna av rädsla att förlora och därför oftast gör just det senare när turneringarna drar ihop sig. Det ligger något djupt mänskligt i den där oviljan att ta för stora risker. Något ytterst igenkänningsbart i att se vad man kan förlora snarare än vad man kan vinna.

Jag pratade med Kim om Kens fall och han berättade om hur oerhört svårt det är för spelare som varit självskrivna på Top 16 när de väl halkar ur. När de måste börja kvalspela i små oinspirerande lokaler mot unga hungriga förmågor som vill framåt och när de så lätt börjar grubbla på varför de inte längre står i rampljuset inför TV-kamerorna och den stora publiken. Något säger mig att det där är ännu svårare för Ken än för många andra. Just därför vill jag så gärna att det ska gå bra för honom i årets UK Championship. Ingen behöver rankingpoängen som står på spel som Ken. På lördag spelar Ken mot Graeme Dott i årets UK Championship. Det finns förstås en stor risk att han med darrande underläpp kommer att defensivspela bort den chansen att åter närma sig rampljuset och Top 16. Men han kommer åtminstone att ha en ivrig supporter.

Wise (Låttips #166)

Distractions har just släppt sitt första album på 32 år. Mitt vinylexemplar är på väg med posten och som alltid med finfina Occultation kom låtarna i digital form till mailboxen så snart betalningen gått igenom. Det finns mycket bra på den där skivan, även om jag faktiskt var lite oroad efter första spåret I don't have time, men just nu inget som är bättre än andra låten Wise. Förödande vackert skrev jag någon annanstans utan att vara helt säker på vad jag menade med det. Men det lät vackert och rätt i sammanhanget.

Kyrkfönster i Hornstull

Division 1 Norra och Norrettan

Damerna har en match mindre spelad än tabellettan och herrarna en match mer spelad än de närmast jagande lagen men alldeles oavsett är det för en gångs skull ganska härligt att läsa tabellerna som Siriussupporter. Det ser ut att bli en spännande höst. På fredag firar Västra Sidan Siriussupporters 15 år. Jag kommer att vara där i anden. Precis som jag är på läktaren under alla de där matcherna jag missar att se.

Söndag i Hornstull

Sista dagen på semestern. Åtminstone för mig. Solen sken, barn badade i fontänen och födelsedagskalasen på gården var två. Vi grillade sen och sprang hem när himlen öppnade sig. Rapporterna från Uppsala gladde med att Sirius vann med 4-1. Vi ser Karlsson på taket på dvd. Ett tidsdokument så fantastiskt som de kommer.

Dramatiskt med herr Alarik

Snön låg nog fortfarande. L berättade att hon köpt biljetter. Fanny och Alexander. På Dramaten. Då kändes det väldigt långt bort och väldigt kul. I torsdags var det dags. Jag var inte helt upplagd. Det hade varit en sådan där dag som det blir ibland. En sådan när det skär sig med barnen. När det känns som att sommarlov och semestrar pågått väl länge. En när det där lilla, lilla slitaget huden borde klara river upp sår. Inte ens en tur till Stadsmissionen vid Odenplan där jag äntligen hittade Monica Zetterlunds Du mitt liv på singel och även fick tag på Stevie Wonders Heaven help us all i samma format kunde helt höja mitt humör. Två bra serieromaner av Mats Jonsson och en Ian Dury-biografi räckte inte heller till. Jag var inte upplagd. Trodde att jag skulle somna. Fast jag sett filmen så många gånger och verkligen var nyfiken på hur de skulle lyckas överföra något så storslaget till en teaterscen. Jag oroade mig i onödan. Jag var inte ens nära att somna. Inget grus i ögat. Inte så mycket som en minigäspning. Fyra timmar till trots inklusive pausen. Det var en fantastiskt bra uppsättning. Jag säger det trots en liten, liten reservation för kommissarien på slutet. En fantastisk uppsättning. Inte minst från andra raden. Om ni har chansen att se den, ta vara på chansen.

Mjukstart i Hornstull

Vi är tillbaka. Åter. Hemma. Dagarna går. Hösten närmar sig sakteliga men jag och barnen åt sushi i parken nu i kväll. Följde upp med varsin glass för dem på Zinkadus. Jag stod över. En tand har tappats. Gungor har gungats. Boksidor lästs. Svante Foerster är löjligt bortglömd i dag känns det som. Det spelas en sista landskamp på Råsunda men mina  fotbollstankar är i Norrettan. OS. Vi följde det. I dag. För första gången på veckor. Ett skivaffärsbesök. Inget storslaget men vackert så. Vi nöjer oss där så länge.

Skymning i Hornstull och bloggosfären

Nej vet ni vad. Om nu aktiviteten i den bloggande delen av världen redan är så låg tänker Herr Alarik inte vara sämre. Eller så är det just det han tänker. Hur som haver har det banne mig blivit dags för de där två veckorna utan Internetet. Cold Turkey. Ta hand om Facebook, Twitter and you name it bäst ni vill. Här lånas det ut boende till långväga vänner och utlokaliseras till motsvarigheten till den där stubben i skogen vi drömmer om under stressigare dagar.

ORB (Popskyltarna #58)

The Orb. Jag kan tänka mig att till exempel Billy skulle kunna ha mer att säga om dem.

För ett år sedan

Jag gick igenom lite gamla poster som aldrig kom längre än till draftstadiet och så hittade jag texten nedan. Jag vet inte varför den blev kvar. Kanske kändes det för nära. Kanske hade jag tänkt skriva något mer. Kanske kände jag att min reaktion att identifiera mig med de anhöriga snarare än de direkt utsatta var besvärande. Kanske ville jag bara inte vara ens en minimal del av det där hemska. Jag minns hur K frågade om det. Direkt efter och långt efteråt. Hur vi försökte förklara utan att skrämma. Kanske lika mycket för oss själva som för henne. Men hur förklarar man något sådant? Hur undviker man att skrämma? Att bli skrämd?

 ----------

Norge. Jag hörde om det på en bilradio. Bombdådet. Fruktansvärt förstås. Lite senare läste jag om det på en dataskärm. Massmordet på Utöya. Fruktansvärt förstås. Sju döda. Nio döda. Fruktansvärt förstås. Det var i går. Eftermiddag och kväll. Men det var först i morse det träffade mig. Jag skulle hjälpa K att kolla Bolibompa på datorn. Rubriken slog emot mig. 84 döda. Det går aldrig i förväg att veta vad som ska gripa oss i mediaflödet. I nyhetsfloden. De nio från i går hade blivit 84. Varje enskilt liv är förstås lika viktigt men det var här det träffade mig. 84 döda. Barn och ungdomar. Med föräldrar, syskon, släktingar och vänner som väntar och hoppas. I går kväll trodde de på nio döda och chansen var stor att deras barn, just deras barn, hade klarat sig. I morse fick de veta att det var 84 döda. Att risken var stor att just deras barn dött. Det gjorde mig alldeles kall.

Ta en kopp från Savoy

Det råder lite stiltje här men jag tänkte att ni kanske i alla fall vill veta vad som hände med Savoy efter min text om nedläggningshotet. För det beger ni er lämpligen till Kerstin.

BMW (Popskyltarna #57)

Sommartid är popskyltstid så vi tar väl och väcker lite lagom liv i den här serien i stiltjen. Vem vet jag kanske rent av orkar få ur mig ett par tre stycken. Sommartid är ju också för vissa reggaetid (varför man nu skulle vilja begränsa det lyssnandet till en specifik årstid) så vi kör igång med BMW. Bob Marley & The Wailers. Ett av de bästa rockband den här planeten skådat och hört.

Hey Jack Kerouac (Låttips #165)

Det pratades om Utøya på radion i morse. Snart ett år sedan. Jag läste recensionen av Jack Kerouac-filmen och tänkte att jag skulle tipsa er om låten nedan och sen kom nyheten på Twitter. 14 döda, 50 skadade. Någon galning som öppnat eld på en biovisning i USA. Skjutit människor som satt sig ned för att se på nya Batman-filmen. En av få jag hade tänkt se i sommar. Utanför fönstret skiner solen som om allt var sommarlugn. Precis som för ett år sedan. I datorn sjunger Nathalie Merchant så vackert men jag tänker på Stackars Jack. På drömmen som sprack. Alla drömmar som spricker. När det onödiga händer. Alla liv som försvann och alla som måste leva vidare. På drift. Det och solen  som skiner därute. Som om ingenting hänt. Som om ingenting någonsin händer. Eller förändras.

Vad får man för en hundrig?

Det här om man rotar tillräckligt ofta i 10-kronorsbackarna, har lite tur, lite kunskap och får en smula mängdrabatt. Mer inne än så är det inte med vinyl.

En stad kallad Paris (Låttips #164)

Tycker det här var lite rart. Vem blir först med att sätta Kessiakoff-text på någon gammal svensk hit? Tour de France-ledaren Bradley Wiggins är för övrigt ett stort fan av Paul Weller som skrev The Jams låt A Town Called Malice (från plattan The Gift som förra postningen handlade om) som var listetta i Storbritannien för 30 år sedan. Det här blev ju faktiskt den andra låttipsposten på kort tid som är ett slags Jam-cover.

Det kommer alltid mer

Dags för ett tredje de luxe-släpp ur The Jam-katalogen, efter All Mod Cons och Sound Affects, och det är det saftigaste hittills när nu sista studioplattan The Gift lyxpaketeras. Framåt slutet av november är det sagt att monstret nedan ska kunna dimpa ned i våra brevlådor. Priset verkar inte precis bli någon gåva till de trogna fansen.

Glesbygd'n i Hälsingland

Ibland önskar jag att tiden räckte till lite bättre. Till lite mer. Det kom ett mail. Mankku har nya låtar ute. Spelningar i Hälsingland på gång. Det låter bra. Jag skulle gärna höra dem live. Men. Tid'n lid. Som ett av banden han ska dela scen med säger. Glesbygd'n spelar också i Hälsingland. Ett av de svenska band jag allra helst skulle se på en scen. Jag missar dem minst tre gånger i sommar. Med allt från bara någon timme till ett par dagar. Mankku sjunger förresten om glesbygd i en av de där nya låtarna.

Ett berg högt nog

Vilodag i Tour de France. Då peppar jag lite inför morgondagens etapp. 11.00 börjar TV-sändningen på Eurosport och jag kommer att ha med mig matlåda eftersom jag inte vill lämna skärmen för att äta lunch. Låt oss hoppas att Fredrik Kessiakoff fortfarande cyklar i prickigt efter morgondagen.

Inget berg högt nog (Soul Monday #30)

Oj vad bra det här är. Jag köpte deras samlade duetter snorbilligt på Amazon och kan inte sluta lyssna. Många hade jag förstås hört många gånger innan men det som är slående är att nästan varenda låt från andra plattan hade kunnat släppas på singel och bli en hit. Marvin och Tammi. Om ni någon gång ljudmässigt behöver illustrera musikaliskt samspel och rösternas förening är det hit ni vänder er.

Leka med elden (Låttips #163)

Rolling Stones är verkligen inte mitt band. Visst kan jag uppskatta det avspända svänget på Exile On Main Street och visst älskar jag den lättpsykedliska popkänslan i Ruby Tuesday, visst imponeras jag av pubrockbravadon i Respectable, säkert äger jag ett dussin plattor med dem och nog skulle jag kunna sätta ihop en riktigt skaplig dubbelsamling om ni bad mig men mitt band är det inte. Men om de nu firar 50 år sedan de först stod på scen just i dag så ska vi förstås spisa deras bästa låt. Play with fire. 1965. Återhållen aggression så hård som den kommer.

Struliga tanter

Jag kanske hittar tiden för att skriva något lite längre senare men så länge kan ni som har Sporify lyssna på de låtar Tant Strul spelade på Gröna Lund i går kväll via den smått kongenialt betitalade spellistan - Tant Strul Gröna Lund. Jag hade förresten väntat ungefär 25 år på att få se dem och måste säga att det var värt väntan. Det hade varit det bara för vad som hände med mina nackhår i Romeo och diskerskan. Senare i sommar spelar bland andra Iggy Pop på Gröna Lund. Jag såg honom där för 25 år sedan. En fantastisk konsert det med. Men hur kan det ha gått så många år sedan dess?

I vattnet kan ingen höra barnet skrika

Jag såg ett barn som var på väg att drunkna i lördags. Nere vid den lugna trygga strandremsan i Tanto. Alldeles innan hade det sprungit förbi vår filt. Lugnat mamman med att det lekte på stenen. Minuter senare rusade hon upp. I riktning mot stenen. Jag såg armarna som viftade där ute. Viftade när de kom upp över ytan. Inget skrik. Barn som är på väg att drunkna ropar inte på hjälp. Gjorde de det skulle de dra in vatten och sjunka som stenar. Armarna viftade, mamman sprang. Det gick så fort. Jag hann inte ens få P ur mitt knä. En man stod med ryggen mot de viftande armarna, såg ingenting. Inte förrän han såg mamman. Hennes ansikte antar jag, sättet hon sprang på. Han vände sig om. Fick upp det sprattlande barnet. Räckte det till mamman. De gick förbi vår filt sen. Barnet tryckt som en koalaunge mot henne. De satte sig. Tysta. Nära. Ansikte mot ansikte. Det gick bra. Den här gången gick det bra. K är anmäld till simskola nu.

Ta en kopp på Savoy

Jag pratade just med min mor i telefon. Några korta fraser det var allt. Precis när jag skulle lägga på hörde jag hennes röst och förde luren tillbaka till örat. Hon hade glömt att nämna en sak hon läst i den lokala tidningen. En bank ska ta över Konditori Savoys lokaler. Kanske fortsätter de på annan plats, kanske inte. Marken, eller snarare golvet, under mina fötter och min skrivbordsstol skakade väl inte riktigt men lite riste den.

År 2000 när jag bodde hemma igen i det Uppsala vi ibland kallar Lärdomsstaden och ibland Uptown var lördagsförmiddagarna vikta åt Savoy. Vi var ett gäng som träffades där. Alla var inte med varje lördag men det fanns alltid någon jag kände där. Någon eller några att prata med under ett par timmar medan smörgåsar åts och kaffekoppar dracks ur och fylldes på.

Savoy fanns i mitt liv långt innan de där förmiddagarna. Som barn låg det ett tag precis mitt emellan mitt hem och den förskola som då hette dagis. Dagar när jag följt med min mamma till hennes jobb på Tiundaskolan hände det att vi gick dit och köpte fikabröd. Sluter jag ögonen kan jag precis se hur det ser ut inne i Tiundaskolans administrativa lokaler. Stämplarna, pennorna, skrivmaskinerna, kassavalvet, fikarummet, tegelväggarna. Drar jag inte in andan kan jag känna luften i lokalerna i mitt inre. Lyssnar jag riktigt noga kan jag höra ljudet av mina steg som går från skolan till konditoriet. Någonstans kan jag känna papperspåsen med fikabrödet i min lilla hand.

Det där umgänget på lördagsmorgnarna var anledning nog att stiga upp dagar som annars kanske till stor del hade sovits bort. Fikandet på Savoy som vi kallade Gubb pågick åren före och efter också men då kunde jag av geografiska skäl inte vara med så ofta. Även om det är ett bra tag sen senast nu kommer jag att sakna inte bara fikat som sådant utan även en smula sörja den förlorade möjligheten. Vetskapen om att det inte längre kommer att gå att fika på Savoy är en vetskap jag inte vill bära.

Det bästa med Savoy var förstås den anspråksfulla anspråkslösheten. Damerna som bredde mackor,  jag tog oftast skinka på rågsikt, i rummet bredvid disken och pratade så som man bara gör om man är uppväxt och bor på landet några mil utanför Uppsala. Borden, som lämpade sig för att öppna en dagstidning över, och stolarna som liksom stället i stort helt saknade krusiduller. Gubbarna under det varma korrugerade platstaket på uteserveringen. Platsen för barn och barnvagnar. Att bryggkaffe på värmeplatta inte kändes fel. Allt som bakades på plats. Att alla var lika välkomna. Det där svåra som kallas det enkla.

Fina sommarförmiddagar vandrade vi kanske in mot stan när vi brurit upp. Tittade in på Myrorna, någon skivbörs, fortsatte bort till loppmaknaden på Vaksala torg. Så här nu när jag skriver det känns det som ett enklare liv som gått förlorat även om jag vet att det är just en förenkling spetsad med nostaligi. Jag skulle trots allt inte vilja byta de dagar jag har mot de jag hade men jag skulle vilja att Savoy för alltid fick ligga kvar där. Att gänget skulle kunna samlas där någon gång igen.

Kom igen nu då - donera mera

Det borde ju vara så enkelt. Vill du ha? Ge. Men tydligen funkar det inte så. I år väntas någonstans i storleksordningen 90 000 svenskar dö om vi ska lita på SCB:s prognos. 90 000. Precis som det gamla larmnumret. En annan siffra ligger dock tyvärr närmare det nya larmnumret 112. Det är verkligen alarmerande för alla oss som vill ha ett organ om det skulle behövas. Till oss själva, våra barn, våra kära, våra syskon, våra föräldrar, våra släktingar, vänner, arbetskamrater och bekanta. Ja och till alla andra som kan behöva ett organ när det egna slutar fungera.

Hittills i år har 59 personer som dött donerat sina organ. 59. Femtionio. Av omkring 45 000. På årsbasis blir det 118. Av 90 000. Som om det inte var illa nog som det är så är det en minskning med 19% jämfört med förra året. Om den trenden håller i sig befinner vi oss snart under hundra personer som donerar organ på ett år. Hur många tror du det är som väntar? Hur många av de uppskattningsvis 90 000 som ska dö i år tror du gör det på grund av bristen på organ?

Registrera dig om du kan tänka dig att donera, det går utmärkt att tala om om det är något specifikt organ du vill ha undantaget. Din familj, dina släktingar slipper ta ställning i en svår situation. Du räddar liv. Och vill du inte så fine. Du kan få några av mina ändå när den dagen kommer. Låt bara inte bli för att du inte har tid just nu eller inte orkar eller för att det verkar krångligt. Tiden som inte finns är den som snabbt rinnner iväg när någon med livshotande behov inte får ett organ, orken som inte finns är den hos de som älskar den personen, krånglet är ingenting jämfört med de papper som någon ska fylla i när någon älskad som inte borde ha behövt dö gjort just det.

Du kan rädda liv. Som död. Skänka fortsatt liv. Efter att ditt tagit slut.

Förra året donerades 744 organ i Sverige (och då kom 188, mest njurar, från levande personer). Just nu medan du läser det här, eller åtminstone medan jag skriver det, eller åtminstone när donationsregistret senast uppdaterade sin sida med statistik den 1 april, väntar 775 personer i Sverige på organ. Drygt 1,5 miljoner svenskar har anmält sig till Donationsregistret. Min gissning är att många fler vill ha om de någon gång skulle behöva. Ja min gissning är att många fler vill ge. Att många fler skulle registrera sig. Om de bara inte sköt upp att göra det. Klicka här.

Medan ni väntar

Det blev lite tyst här. Vardag och helg. Det kanske fortsätter ett tag till. Livet pågår ibland långt bortom blogginlägg. Lyssna på  Moondance så länge. Och om ni hittar vinylutgåvan med utvikbart konvolut kan ni alltid försjunka i den där bilden på Van Morrison och Janet Planet vid något slags litet stenbord/altare i skogen.

Cykelsnack-flyern (Cykelomslag #44)

I morgon går starten. Eller trampas igång. Och i år jobbar jag banne mig under hela loppet så att jag kan följa det lite smidigare än om lekplatshäng hade stått på schemat. Jag tänker ladda enligt bilden nedan i eftermiddag. Cykelintresserade läsare kan se det som ett så kallat tips.

Den åttonde

I dag tjuvlyssnar vi på Paul Heatons nya musikaliska projekt The 8th istället.

Tajta som tjuvar (Låttips #162)

Som ler och långhalm. Det hade möjligen varit en språkligt korrektare översättningsrubrik men det här blev lite roligare. Graham Coxon som en gång var, och ibland foftfarande är, gitarrist i Blur, ger sig på The Jams Thick As Thieves. En låt som gissningsvis hade gått topp fem eller högre på den engelska singellistan om den hade släppts som singel. Coxon har ju förresten gjort en splitsingel ihop med Paul Weller men mer om den får ni söka på annat håll. På tal om Paul Weller spelar han på 100 Club i London den 1 augusti. Det hade varit kul att kunna vara där.

Rapport från en lunchrast

Två morötter, gammal pasta. Lite för lite. I lunchrummet. Nu sitter jag här igen. I mitt hörn. Eurosport Player visar feedbilden från Wuxi Classic i snooker. Gör så eftersom jag valt det. Det är något så otroligt vilsamt över de där snookerpauserna. Vi tar inte frågor på det.

Mellan två världar (Låttips #161)

Jonathan Becket & Sara Thomson. Between Two Worlds. Skivan köper ni förstås hos Occultation samtidigt som ni beställer nya June Brides.

Söndag i Hornstull

England - Italien på TV och en ny vecka på lut. Det har varit en bra helg med några riktiga skitstunder. Jag läste ut Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz och håller fortsatt på med The Modfather av David Lines och Laterna Magica av Ingmar Bergman. De är bra alla tre. På olika vis. Vi dansade kring midsommarstången och nu skrapar jag en upphittad trisslott. I eftermiddags föll regn men de nygamla köksluckorna är monterade. Till slut. Sirius förlorade i Luleå och jag kan nog sägas ha återupptäckt The Knack. Möjligen bara upptäckt faktiskt. Gamla hjältar. Hans Villius är död men Sven Lindqvist lever. Läs om honom i The Guardian och läs om honom. ElIer läs om du har olästa böcker kvar. Jag ska göra det. Villius. Den rösten. Jag ska se om Ett Satarns År också. Om nu programmet heter som boken. Jag orkar inte resa mig för att kolla. I morse, eller i går morse, dagarna flyter ihop, när K sprang från det som är barnens nya sovrum till badrummet. Jag låg kvar i sängen och tänkte att det där är mitt barn. Det är mitt barns fötter som möter golvplankorna. Vi är 21 minuter in i förlängningen. 0-0.

Midsommar i Hornstull

Det bakas kakor. Firande stundar. Under tiden. Jag spelar några spår. Låtar från ett litet grävande i 10-kronorsbackarna i veckan. Tiden som inte fanns men som jag tog mig. Tio minuter på lunchen. Fem på väg hem. I jäkten och stressen inför en lång helg som föregås av en kort vecka. De där andhämtningspauserna vi behöver. Ni ser resultatet nedan. 50 spänn för rubbet. Det är lika galet som glädjande. Ett smakprov får ni också. Tyvärr hittade jag inte The Typhoons inspelning av Goffin och Kings He's In Town eller Curtis Mayfields Um, Um, Um, Um, Um, Um men ni får åtminstone The Mascots That's The WAy I Feel på King. Jag ska strax önska er något men innan tänkte jag bara fråga om det någonsin getts ut en låt med tuffare titel än Hip Man Svinaherde i det här landet? Bengt-Arne Wallin. Om ni tvivlar på hans hårdhet behöver ni  bara kolla på hur hans skägg växer upp mot mungipan för att möta en mustasch som inte finns där. Det sitter i detaljerna. Trevlig midsommar!