VM-parken och terrassaftonen

Jag ville bara skriva att jag älskar att Minigolf-VM just nu pågår på bangolfbanorna i Tanto. Vi stod en stund i värmen utanför staketet vid eternitbanorna och kollade i eftermiddags. K och hennes förskolekompis F blev ombedda att backa lite för att inte störa en av svenskorna som skulle spela på det där skitsvåra hålet nere i hörnet närmast badet men det förhöjde bara upplevelsen.

Sen vill jag snudda vid gårdagskvällen också. Jag åt gott och njöt av utsikten från den Ersta Terrass jag aldrig hittade till under det halvår jag bodde en bangolfputt bort och sen drack jag en öl på Södra Teatern medan han som jag ibland köper skivor av på skivbörsen en trappa ned på St:Eriksgatan och Daddy Boastin bjöd fin baktakt. Jag hann till och med prata musik med en kollega och från Södrans terrass se Mosebackes dito där Weeping Willows bjöd in Ebbott för en duett i Lou Reeds Perfect Day. Det var nästan som att falla genom en tidslucka. 15 år eller så.

Mina drömmars natt VII

Jag drömde att de stod uppställda framför mig. Jag drömde att jag svingade mitt basebollträ. Jag drömde att det träffade deras skallar. När de splittrades var de vitkålshuvuden. Bitarna spreds över landskapet. Bara stolparna de legat på var kvar.

I väntan på (för en vecka sedan)

Astrid. Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens Barnsjukhus. ALB. Vi säger nog oftast Astrid. Numer. Vi sitter i biblioteket. P ligger i en magnetkamera. De röntgar hennes lilla huvud. Hon var så ledsen när de på tredje försöket satte ingången att jag inte visste vart hjärtat i min kropp skulle ta vägen. De fick sticka henne i bägge fötterna och ena handen och hon var så förtvivlad. De sövde henne sen. Helt snabbt i famnen på L. Nu ligger hon där. Röntgas. Nu sitter vi här. Våndas. I väntan på uppvaket. I väntan på uppvaknandet.

De ringde för en dryg vecka sedan. Vi var på Fårö. I Ava. Vid stensträndernas stenstrand. En plupp på mobilen men samtalet gick fram mitt i semestern. Fransmannen är förhoppningsfull. Han som är bäst i Europa och kommer hit i oktober. Han är förhoppningsfull om att kunna behandla P. Det finns inga garantier men det är vad han är. Förhoppningsfull om att kunna stänga kärlet. Helt eller delvis. Kärlet som brast. Hjärnblödningskärlet. Det som är hotet som hela tiden hänger över oss. Jag vet inte om jag vågar hoppas än. Jag önskar bara att de snart ska ringa och säga att hon är förd till uppvaket. Att vi kan få träffa henne. Att jag ska kunna få lyfta henne. Att jag ska kunna få vila mitt ansikte mot hennes nacke.

Till nästa PAL

Dream Baby (Låttips #125)

En ny låt med Parker Lewis den här morgonen då P ska börja förskolan och vardagen är på väg ned i startblocken.

Söndag i Hornstull

Det är alls inget att skämmas för. Alla har rätt att längta en rubrik. Jag sitter i soffan. P sover på balkongen. L och K leker i parken. Senaste Lucinda Williams snurrar. Den låter bra både i den mer producerade versionen och den som är hemifrån köksbordet. Vi ska låna ut en stödpinne till en pappa och dotter från parken om en timme. K cyklar ju obehindrat på plan mark nu och alla behöver inte äga allt.

Börsen? Kursen? Jag antar att det är som vanligt. Ha bara pengar ni har råd att förlora där. Tyvärr är en stor del av de där pengarna våra kommande pensioner. Jag vet inte riktigt vad det säger om de tider vi lever i. Kanske att alla så gärna vill vinna att bara ett fåtal tänker på vad som finns att förlora.

Vi såg en deckare som var sådär på TV i går jag och L. Alan Banks. Jag tror att jag läst en bok där han var med. Den var nog också sådär. Kan det ha varit Peter Robinson? Jag ids inte googla.

I morgon börjar P på förskolan. I går kväll tog hon ett steg utan att hålla i sig. Våra stora lilla tjej. Det innebär också att föräldraledigheten snart tar slut. Det här underbara, omtumlande, året.

Vuelta Espana började i går. Jag har inget sett men hoppas kunna göra. Kanske redan i dag.

Sirius kryssade mot Frej och det håller förstås inte i längden. Det är ett getingbo där i toppen av division 1 norra och jag undrar om vi mäktar ta den där direktplatsen till Superettan.

Jag började just läsa Sven Lindqvists En älskares dagbok. Jag vet inte varför jag dröjt.

Kulturskymning i busskuren

Jag stod där i måndags kväll. Jag, K och P stod där. Vi hade just läst i tidningen att månadskortet på SL höjts till 790 kronor och nu stod vi där utanför Karolinska Sjukhuset och väntade på bussen. Buss nummer 3. En av de blå stamlinjerna som binder ihop Sveriges huvudstad ovan jord. Klockan var sex på kvällen en vanlig måndag och det var 23 minuter tills nästa skulle avgå och jag tänkte inte då på den här texten, bara på att jag ville hem till K, men jag gör det nu.

Jag stod där i tisdags kväll. Jag och den större Magnus från stod där. På Gustav Adolfs Torg. Kulturfestival i huvudstaden. Martha Reeves & The Vandellas stod på scen. Jag tänkte på hyllningsorden efter hennes konsert på Berns för ett halvår sedan. Jag tänkte på om tyckarna gått på tunga droger eller om det var så mycket bättre då. Vi skakade våra huvuden men jag framhärdade i att vi skulle höra en låt till. Jag gjorde det fem gånger. Framhärdade. Minst. Till slut bara skakade vi på våra huvuden igen och gick. Varför wailandet? Varför The Girl From Ipanema? Varför så stelt? Varför sånt som rösten inte höll för istället för att bara göra låtarna så rakt som möjligt? Vi gladdes åt att hon kan få åka runt och tjäna lite pengar men det var också allt.

Kungens tal, stackars barn

Vi lånade den på biblioteket. Här i ombyggnationernas Hornstull. The King's Speech. Fyra tunga Oscar och Colin Firth i huvudrollen. Den var förstås bra. Gradvall har för länge sedan skrivit om att stamma så och vad som går att göra för att inte fastna på orden. Jag fastnade på något annat. Något jag inte tror uppmärksammats eftersom det så sällan uppmärksammas. Eftersom vi inte vill.

För tre veckor sedan satt jag i en hyrd stuga vid världens vackraste stenstrand på Fårö. Jag läste åter om Sven Lindqvists Utrota varenda jävel som jag hittat i en hylla. Lite senare läste jag för första gången Bänkpress också. Hittad på loppisen vid affären. Lindqvist åker till sin älskade öken i den förstnämnda. Resan han förbereder sig fysiskt för i den andra. Han funderar som han gör. Det finns så mycket tänkvärt i de där böckerna.

Kungens tal i filmen. George VI av Storbritannien. Han får ihop sina meningar framför mikrofonen. Radiotalet går ut över det brittiska imperiet. Till en stor del av världen. Vi får se sändarna som når Asien och Afrika skymta förbi. Det är ett triumfens ögonblick. Han talar om att stå upp, om att kämpa mot dem som bygger sitt rike på den starkes rätt. Jag minns inte exakt hur orden föll och filmen är återlämnad men ni kan säkert tänka er. Det skall odlas patriotiska känslor av rättfärdighet och moralisk överlägsenhet. Det är klart att det ska. Hitlers nazism är motståndet. Jag är lika tacksam som någon annan för alla de britter som gick i döden för demokratin även om den hade något så föråldrat som en kung som statsöverhuvud. Till råga på allt en som var Emperor of India.

Det var förstås under det där talet jag hakade upp mig. Gick till den egna bokhyllan. Bläddrade i Utrota varenda jävel igen. På sid 22 skriver Lindqvist: "Den 22 juni 1897, samma år som begreppet "livsrum" föddes i Tyskland, nådde den brittiska expansionspolitiken sin kulmen. Världshistoriens största imperium firade sig självt i ett övermod utan like. Representanter för alla de av britterna underkuvade folken och territorierna, nära en fjärdedel av jorden och dess invånare samlades i London för att fira drottning Victoria på 60-årsdagen av hennes trontillträde." George var lika ung då som P som ligger och sover på balkongen är nu. I en annan tid och på en annan plats skulle han börja skolas in på förskolan på måndag.

Det är förstås fantastiskt att han, stamaren, kunde säga det han gjorde. Det är förstås lätt att förstå varför han sade det han sade. Han skulle övertyga ett lands arbetarpojkar om att gå i döden för att bekämpa ett annat lands arbetarpojkar. Han behövde ingjuta moralisk resning. Känslan av rättfärdighet. Den vilade på en lögn eller åtminstone en allvarligt störd självbild. Lindqvist igen på sid 19: "Satsen "Utrota varenda jävel" ligger inte längre från humanismens hjärta än Buchenwald ligger från Goethehaus i Weimar. Denna insikt har blivit nästan fullständigt förträngd - även av tyskarna som ensamma fått bära hundhuvudet för den förintelse som i själva verket är gemensam europeisk egendom."

Där stod han som högsta hönset för det största imperium historien skådat och talade som om inte det stod på en skakig grund av våld och hot om våld. Som om inte geväret och kulsprutan var den rätt hans rike stödde sig på i den del av världen vi kallar den tredje. Som om synen på lägre stående människor var främmande där han kom ifrån. Det var det jag fastnade på.

Jag slog över till text-TV när filmen var slut. De toppade med att den svenska tronföljden är på väg att säkras. Min första tanke var att det var kul för dem. Dagen efter när jag läste tidningarna. Det enda jag kunde tänka. Stackars barn. Att födas in i allt det där. I den historiska rest som borde vara historia. Min favoritroll bland alla Colin Firths är förresten fortfarande Tommy i Another Country. Earth on earth, a just earth.

Vad människor gör (för nio veckor sedan)

Jag satt på en bänk i skuggan i den lilla inhängnade delen av Drakenparken. Det var för varmt i solen men lite ruggigt i skuggan. Jag tog upp mobilen för att kolla om L hört av sig. Den hade slagit av sig så jag slog på den. Det fanns ett sms. Hon var på tåget hem. De hade ringt från Astrid Lindgren. Från barnsjukhuset. De ska skicka bilderna till en expert i Frankrike. Bilderna inifrån hennes hjärna. Bilderna på hennes blodkärl. P. Lilla älskade P som satt där i skuggan och åt upp ett päron med kärnhus och allt.

Det är förstås bra att all expertis som går att få finns där för oss. Det är klart att det är. Ändå var det lite som att något hade träffat mig i magen. Lite som när jag var liten och föll från ett träd och all luft pressades ur lungorna. Det som är som det är med hennes blodkärl i huvudet är så svårt, så komplicerat, så infernaliskt och ovanligt att de bästa som finns i Sverige behöver stöd utifrån.

Jag hade nog förträngt. Jag hade hoppats att han som pratade med L när jag var och fikade inte var tillräckligt bra. Inte hade den där totala kompetensen. Inte såg hela bilden. Jag hade helt enkelt önskat att det inte var som det var. Inte var som det är. Inte är som är.

Hon är så bra som hon rimligtvis kan vara från den där hjärnblödningen. P. Hon är så frisk som vi kunde ha hoppats då. Friskare. Hon gick 15 steg i dag och höll mig bara i en hand. Hon har ett kärl i huvudet som kan hålla, som när som helst kan brista. Vad händer då? Var är vi då? Jag frös i värmen. L kom in genom grinden. Vi höll om varandra. Jag och L. K lekte med en kompis. P satt där med sitt päron. Världen krympte och blev förskräckande stor på samma gång.

Vi gick hem sen. Vi värmde maten från i tisdags och bägge barnen åt. De leker i vardagsrummet nu. Folk undrade hur vi orkade med hjärnblödningen, tiden på sjukhuset, all oro. Svaret är att det gick så fort, att så mycket gick framåt, att vi inte hade något val. Hur vi ska orka med det här? Hotet som hela tiden pulserar genom blodådrorna på P? Hur vi ska orka med att det där som kan hålla också när som helst kan brista. Nu eller om 10 år, om en månad eller 40 år. Hur vi ska orka med den vetskapen? Den ovissheten? Jag antar att vi inte har något val nu heller. Jag antar att det är vad människor gör. Orkar med. Lever.

Till nästa PAL

Svårklarad återkomst

Jaha. Sitter jag i soffan. Routern dog. Modemet. Uppkopplingen den kÄra. Skriver jag pÅ lÅnad telefon. Smart. Joho. Helt sÄkert. Jag och K tog oss till SÖderstadion och andra halvlek. Tog oss in ocksÅ med mycken mÖda. Sirius tog tre poÄng. Serieledning. Smaka pÅ det tills den utlovade routern kommer i veckan. Det var sex dagar kvar pÅ garantin. Trot den som vill. HÖsten hÄnger i luften i Hornstull.

Fredag i Hornstull

Värmen är kvar. Jag sitter i soffan. P håller om min högra stortå. Jag har kall dricka till hands. Beslutet är fattat. Två bloggfria veckor. Jag har gjort det förr. Jag kan klara det. Jag kan förstås fallera också. Rent av å det grövsta. Vi får se. Så länge tycker jag att vi tar och lyssnar på Mats Möller, läser någon av Josef Kjellgrens tungt proletära dikter härifrån Hornstulltrakten och försöker låta bli att oroa oss alltför mycket över tillståndet i världen. Den stora som den lilla.

Lite tidigare i Liljeholmen

Jag överväger en paus. Det är inget nedläggninshot men kanske ett par veckors uppehåll. Det kan å andra sidan bli så att här kommer att dugga popskyltar och annat som vanligt. Vi får se. I dag är det varmt i Hornstull. På gränsen till humörsrubbande. Trots det tog vi oss till Liljeholmen. Hängde lite i fruktparken med barnens farfar. Åt lunch på en italienare som var ok men inte mer. Samt fyndade lite på Stadsmissionen förstås. Vi är som vi är och en femtiolapp kunde jag ju avvara.

From Croydon to Hornstull

Kirsty MacColl. Igen. Det finns alltid mer. I veckan landade trippelsamlingen From Croydon To Cuba på Hornstulls postutlämningsställe vid Zinkensdamm. Här skulle en lång drapa om postens prioriteringar kunna följa men vi koncenrerar oss på det roliga. Jag köpte aldrig den här samlingen när den släpptes i den forntid vi skriver 2005 av den enkla anledning att jag antog mig ha nästan allt på den. Att där möjligen bara fanns någon enstaka demoversion som inte berättigade dåtidens prissättning. Himlen må förlåta mig men till och med vän av ordning hade kunnat skriva under på det antagandet. Jag har den nu. Jag har täppt till luckor stora som dammvarianter  vars existens jag aldrig hade kunnat drömma om ens under den värsta av marritter i vargtimmen.

Det finns en andra platta. Det finns alltså en andra platta. Den är visserligen i stora delar identisk med debuten och omslaget är mer än snarlikt men ändå. Det finns en andra platta jag aldrig haft koll på. En jag helt missat. En som får petimetern  i mig att rodna som en kräfta i en tryckkokare men musiklyssnaren som alltid vill ha mer att dansa rumba med shottissteg.Ändå är det inte nog med det. Här finns mer som jag aldrig hade hört eller hört talas om. Det är faktiskt helt galet att jag inte kollat upp skivan noggrannare. Jag skyller det på en misstro mot mirakel. Nu köpte jag den mest för att jag ville ha Closer to God, ja det är den fantastiska singelbaksidan från Free World, på CD och så fick jag allt detta på köpet plus små texter om alla låtar. Om ni aldrig hört eller lyssnat tillräckligt på Kirsty är skivan ett absolut måste. Om ni bara har ungefär lika bra koll på henne som Herr Alarik hade till helt nyligen är skivan ett måste. Utöver det tidigare svåråtkomliga finns nog här alla hennes bästa låtar och väldigt mycket av det ett normalhushåll kan tänkas behöva med Kirsty MacColl. Om ni inte nöjer er med det lovar jag att återkomma med första delen av överkursen när jag eventuellt slutat levitera.

I gamla hjulspår och nya

Långvariga läsare kanske börjat oroa sig vid det här laget så jag skulle i lugnande välmening vilja informera om att vi i kväll avnjutit årets första middag på Nyfiken Gul. Det var precis lika trevligt som vanligt. Något ovanligare var dock att K som förra veckan för första gången cyklade utan stödhjul eller föräldrahållen pinne trampade dit hela vägen själv. Från Hornstull till Skanstull. Jag räknar med att hon blir att räkna med redan till höstens VM. Särskilt om hon får åka ståplatta på vägen hem.

Chockvågor i bloggosfären

Jamen ni ser ju själva. En ny mall som jag inte vet vad jag tycker om men vet måste justeras i ena eller andra riktningen och sådana där knappar så ni enklare kan länka till Facebook, Twitter och andra sådana där farligt moderna sociala nätverk. Jösses. Närmare IT-guru än såhär har jag inte varit på länge. Jag kom förresten på en sak som jag glömt angående Sommar i P1. Är inte kvoten av det som i mina öron låter som mer eller mindre oreflekterad självnöjdhet fylld nu för i år? Och då tänker jag verkligen inte bara på den mycket musikintresserade psykologen som av någon anledning häromsistens avade Let it be med något i stil med: det där var Beatles och John Lennon. Paul McCartney-specialen i senaste Mojo är för övrigt väl värd att läsa.

Måndag i Hornstull

Ahh Hornstull. Vi har varit en smula förskingrade men nu är vi hemma. Det är skönt att veta var det är. Vi hängde lite i Drakenparken i eftermiddags, F och V kom över på fika och lek, vi hejade på EPSA på parkeringen och kollade in renoveringen av förskolans gård. Hemkomsten firades med familjemiddag på ett i övrigt folktomt Genkai och glass från videobutiken. Jag tiokronorsfyndade fyra plattor med Alessi Brothers på Mickes och K slog till på en Bamse från 1987. P somnade just, L och K gör müsli i köket. Jag hör att K frågar L om hon hört en låt om att gå och fiska och anar att resten av sommaren kommer att bjuda på Gyllene Tider. Om någon händelsevis undrar läser jag Sommarboken av Tove Jansson. Jag vet inte varför jag inte gjort det innan.

TLC (Popskyltarna #49)

TLC. Kommer ni ihåg vilken cross over de erbjöd? Till och med bland de mer eller mindre tuffa punkarna på Café Genomfarten där jag fritidsledde var de ibland ok att Ooooooohhh... On the TLC Tip spelades på stereon. Fast det var ju så klart en ganska cool tjej som önskade den också. Själv hajade jag nog inte riktigt förrän plattan efter, den ganska fantastiska, CrazySexyCool med singlar som Creep och Waterfalls. Men jag gillade verkligen den och jag föll förstås också tungt för No Scrubs från uppföljaren FanMail. Och med TLC tror jag att vi tar och gör en paus i allt det här Pop-skyltandet för ett tag.

AMY (Popskyltsundantag #4)

Det finns olika sorters popskyltsundantag. Dagens är att jag ingen har. Jag har aldrig fotograferat AMY. Det är inte alla artister som vi genast förstår vilka de är via bara förnamnet men precis som ROD förstås är Stewart och RON förstås är Sexsmith är AMY förstås Winehouse och nu är hon inte mer. Jag såg det på nyheterna för en stund sedan och i skenet av det som hänt i Norge är det förstås, eller ähh jag vet inte vad det eventuellt är i skenet av det som hänt i Norge. Jag vet bara att det är så onödigt. En ung sångerska som borde haft så mycket kvar att sjunga och alla de där massmördade ungdomarna på Utøya. Så otroligt onödigt. Kanske är det åldern. Den och barnen. Jag såg den där rubriken om 84 döda på dataskärmen i morse och jag blev alldeles kall när jag tänkte på hur det måste vara att som förälder veta att ens barn var där. Att vänta på besked.

Hornsgatans lugn revisited

Men har ni sett. Nu har en av de där bilderna på en sommartom Hornsgata hittat tillbaka från om det nu var cyberspace eller de där små slingrande grusade vägarna därute i Sommarsverige där trafikkaos råder.

Underbart är kort

...och all vår väntan bliver svår.

Messiasspaning i Hornstull

Det slår sällan fel. I 99% av fallen står det Messi på ryggen på de där små barnen i Barcelona-tröja som snudd på outnumbers de i grönvitt här på Södermalm. Fast härom dagen såg jag faktiskt en liten kille i något så åldersstiget som en Henry-variant. Det kändes faktiskt både en smula originellt och befriande.