Men den här gången satt jag där med min klasskompis Magnus. Några kanske känner honom närmare som SkåneMagnus den mindre och några kanske har läst hans alster under pseudonymen Gusti på Spengo. Om ni hade tillgång till min inbox skulle ni kunna läsa mail som skulle räcka till minst en daglig blogg om han bara tog tag i det. Hur som helst satt vi vid bardisken. I högtalarna spelades motownboxen. Det kan vara svårt att komma ihåg idag när boxarna från Motown står som spön i backen men på den tiden fanns det bara en. Motownboxen. Den var en uppenbarelse. Fyra cd, ett hundratal låtar och hjälp mig gud så mycket jag spelat den. Oavsett hur många andra boxar de släpper kommer den alltid att vara motownboxen.
Vid bardisken satt jag och Magnus. Vi visste förstås bägge att det var motownboxen vi lyssnade på. Vid den här tiden satt låttordningen stadigt förankrad i ryggmärgen. Jag tror att det var Magnus som sa det först. Den här boxen vann jag i första numret av tidningen POP. Följaktligen bör det ha varit jag som replikerade. Det gjorde jag också. Både replikerade och sa det gjorde jag också. Till saken hör att i det första numret av POP, som kom strax före julen 1992 om jag minns rätt, lottades tre motownboxar ut och där satt vi, två av vinnarna. På Haggis Inn i Hornstull. Jag undrar fortfarande var den tredje av de där boxarna hittade ett hem?
11 kommentarer:
Och samtidigt i en annan del av samma stadsdel satt ett gäng i en hörna på Kvarnen och lyssnade på samma box, uppblandad med boxen 'Tougher Than Tough: The Story Of Jamaican Music'. Och du har helt rätt; "Oavsett hur många andra boxar de släpper kommer den alltid att vara motownboxen".
Något senare kom Staxboxen, men det är en annan historia, eller bara en förlängning av den här, för gänget i hörnan var detsamma...
Den första Motown-boxen är fortfarande en av de få CD-boxarna som är lyssningsbara från början till slut! Kul att fler än jag minns den som nåt närmast religiöst!
Jag undrar ibland varför jag bara har enkel-cd-promon från Tougher Than Tough-boxen. Men det ska väl gå att rätta till någon gång.
Motownboxen är vad den är och den är fortfarande extremt lyssningsbar från början till slut.
Det första numret av Pop nådde landsorten genom en blek, finnig och lite mer berest yngling på lokalblaskan där jag jobbade. Jag nyttjade genast kupongen och tecknade en prenumeration. Och fick ett ex av Popsicles "Laquer" med tre olika omslag i femtiotalsfärgad papp. Denna skiva gick sedan varm i min första egna lya under resten av året, trots ynglingens protester om "trista shoegazare". Femton år senare lyssnar jag fortfarande med behållning på Mattssons sköra röst och låtsnickeri. Medan den finniga ynglingen käkat Roaccutan och gift sig med en annan.
Min pres verkar visst ha försvunnit. Men det ska vara Penny. Som skrev det där sista. Den finniga ynglingen hade fan den där Motownboxen han med. Han hade haft skivaffär så det blev några rosenskimrande år medan man gick igenom samlingarna.
Själv tror jag att jag hade Hey Princess på repeat minst 25 gånger medan jag låg helt chockskadad, på världens minsta köksgolv, över att något kunde vara så bra. Popsicles platta röstades fram till det årets näst bästa nya platta medan motownboxen blev bästa återutgåva ser jag när jag nu blädrar igenom tidningen också.
Håller helt och fullt med om Hey Princess. Inte så ofta man får den känslan hur sjukt bra en låt är. Senast jag fick samma känsla var med "Portions For Foxes" från Rilo Kileys skiva More Adventurous.
Ball anekdot det där med utlottningen av Motownboxen bytheway
Popsicles debutplatta var fantastisk, inget snack om saken, men live var de trista shoegazare.
Senaste stora musikkicken: If You Got the Money av Jamie T. Ja älskar att fylledansa till den.
Jag köpte senaste Rilo Kiley när jag hittade den begagnad och kände mig äventyrlig men fattar inte riktigt grejen. Bra men inte mer. Är de tidigare plattorna roligare?
Jag var allt ganska imponerad av Popsicle live också på den där turnén när de åkte runt med TPD och Mindscape. Sjukt mycket gitarrer och vitt ljus och så järnet i tjugo minuter innan de klev av.
If you've got the money är väldigt bra men det hade jag kanske aldrig upptäckt om han inte lagt en Billy Bragg-cover som b-sida. Hans version av A New England är väl i ärlighetens namn sådär men vad gör det när den fick mig att hitta fram till a-sidan.
Hmm inte så lätt men IMHO är "More adventorous" riktigt bra. Har inte hört senaste plattan så jag kan inte jämföra. Däremot kanske jag delar din fundering att det kanske inte är SÅ bra som vissa vill göra det till. Kan dock konstatera att jag spelat skivan mycket och när jag lyssnade igenom den idag så håller det fortfarande.
Jag kanske får försöka byta in min och går ett steg bakåt.
Skicka en kommentar