Duffy in concert

Det finns mycket goda nyheter på Stephen Duffys hemsida (länk ute till höger). Han ska göra en spelning i sommar. Antingen solo eller tillsammans med Lilac Time. Annars är ju enda chansen att se Duffy när han spelar gura bakom Robbie Williams, och det är inte lika lockande i min värld, så det här måste verkligen tas med i semesterplanerna. I väntan på ett exakt datum får ni lite minnen från vintern 2002.

Det var ju faktiskt hur stort som helst att sitta på puben och läsa Time Out, fundera lite på om Buddy Miller + Coal Porters skulle bli helgens konsertbesök och sen upptäcka att Duffy skulle spela i Camden. Det var inte helt lätt att leta sig fram till Cecil Sharp House - The Society of British folk dance and folk music men vi hittade det när vi letade på eftermiddagen. På kvällen gick det bra att hitta tillbaka men det var inte kul att se skylten om utsålt. Tack och lov kom det upp en om returbiljetter också och jag tror att alla kom in. Publiken satt på golvet och förbandet var brittiska folkhippies med snygga projicerade mönster som nog blivit ännu coolare om man tagit något starkare än ale. Sen klev Duffy på. Lite väl beskänkt kanske men bara öppningen med Twentythree hade egentligen räckt för mig. De flesta av folkhippiesarna i lokalen verkade föredra Lilac Time låtarna men själv är jag glad att det kom så mycket från soloplattorna även om till exempel en låt som The girl who waves at trains också var helt bedårande. Kanske det årets konsert.

Jag hittade en piratinspelning på DVD av konserten på eBay lite senare. Fyra måttligt unga killar från Sverige syns väldigt tydligt under de tre fyra första låtarna där de sitter på golvet. Duffy är som sagt lite beskänkt men det hindrar inte att en av de där killarna gör helt rätt när han för bägge händerna till ansiktet under inledande Twentythree.

Stephen Duffy (samlingsskivorna del 1)

Mattias på Add som music to your day presenterar just nu ambitiösa egenhändigt sammansatta samlingar med artister han gillar. Så här långt har han hunnit med Absolute Simple Minds, Absolute Echo, Absolute Joy Division, Absolute New Order, Absolute MBV och Absolute Shins. Jag har, möjligen med undantag för Echo and the Bunnymen, för dålig koll för att kunna avgöra hur bra samlingarna är men jag gissar att de är toppen. Själv har jag alltid tyckt att det är ganska svårt att sätta ihop samlingar med favoritartister. Det blir alltid en massa låtar man inte kan få med och har artisterna långa karriärer kan det kännas lite splittrat. Ändå måste man ju försöka ibland om någon ber en. En av de senare, och det är säkert flera år sedan, samlingarna jag gjort med en enskild artist är med Stephen Duffy och Lilac Time. Duffy tjänar ju numer, mycket rättvist, storkovan som låtskrivarpartner till Robbie Williams men bäst är han förstås på sina egna plattor (han ska förhoppningsvis börja spela in en ny snart nu när Robbies världsturné är över). Vill ni upptäcka de senaste 15-20 årens kanske mest underskattade brittiska artist är låtarna här nedan en bra början även om jag är lite missnöjd med placeringen av Julie written on the fence som bromsar upp starten på skivan.

some great songs by stephen duffy & the lilac time

tune in
eucharist
julie written on the fence
the girl who waves at trains
needle mythology
my forest brown
london girls
17
bank holiday Monday
we used to be so
a taste for honey
the whisper of your mind
you are
twenty three
the postcard
the nursery wall
sugar high
nathalie
if the stars shine tonight
and the ship sails on
an open book

Herr Alarik Duffy-hånad på Facebook

Stephen Duffy & The Lilac Time Okay we are playing at The Raindance Café at the Vinyl Factory, entrance at Phonica, 51 Poland Street, W1F 7LZ on Friday 9th October at 5.00. http://www.raindance.co.uk/site/raindance-film-cafe Most probably just Nick, Claire and me acoustically, a few tunes and a chat.

Jag vill gå!

Driving Somewhere II

De flesta av er, undrar hur många det innebär, ibland blir jag sugen på att skaffa sådana där kontrollfunktioner, men minst lika ofta är jag glad att jag inte vet, kanske tycker att jag ägnar onödigt mycket tid åt att skriva om Stephen Duffy men åtminstone Jonken kommer att bli glad så här har ni äntligen den tämligen hemkörda videon till Driving Somewhere. Singeln med Stephen Duffy & The Lilac Time är ute nu. Stephen har utlovat att det är tjock och fin vinyl och billigaste sättet att beställa den verkar vara via Rough Trade. Min beställning går iväg idag.

Mitt klena skivår och några konserter

Förra året var jag extremt ambitiös med årsbästalistorna men i år blir det sparlåga. Jag har köpt för lite nytt, tankat för lite nytt och hört för lite nytt. Tio album till Hi-Fives årsbästaomröstning kändes svårt att få ihop. Tio singlar närmast oöverstigligt. Jag lyckades med dem men föll på tio i min egen kategori för återutgåvor, arkivrensningar och boxar. De enda musiklistorna som är någorlunda lätta att göra är den över årets konserter och den över plattor som jag nog kanske borde ha lyssnat på.

Årets konserter blir en bra början. Jag har bara sett tre. Vilken tur att alla var bra.

1. Jonathan Richman på Debaser Medis
2. Florence Valentin på Trädgårn
3. Confidence Men och Able på Kritans 40-årsfest

Årets plattor där jag i ärlighetens namn nog bara har verkligen har lyssnat på de fyra, fem första. Resten har jag mer hört.

1. Säkert! - Säkert!
2. Mark Olson - The Salvation Blues
3. Nick Lowe - At my age
4. Stephen Duffy & The Lilac Time - Runout Groove
5. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
6. Jens Lekman - Night falls over Kortedala
7. Golden Smog - Blood on the Slacks
8. Rilo Kiley - Under the black light
9. Pelle Carlberg - In a nutshell
10. Feist - The Reminder

Årets singlar är knepigt eftersom det väl knappt görs singlar i traditionell mening längre och om så måste de sökas på nätet. Ändå har jag faktiskt fyra av dem nedan på vinylsjuor och två som cd-singlar.

1. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
2. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt
3. Andy Lewis & Paul Weller - Are you trying to be lonely?
4. Stephen Duffy & The Lilac Time - Driving Somewhere
5. Hold Steady - Stuck between stations
6. Hästpojken - Shane MacGowan
7. Babyshambles - Delivery
8. Paul Weller & Graham Coxon - This old town
9. Johnny Clash - Old Clash fan fight song
10. Pelle Carlberg - Middleclass Kid

Årets återutgåvor, arkivrensningar och boxar är normalt något av en paradgren för mig men jag har verkligen inte hunnit med eller inte orkat uppgradera. Visst vore det fint med en remastrad Two Sevens Clash eller rent av något överskattade Colossal Youth men jag kan vänta tills jag hittar dem begagnat och Motowns boxar för 1968 respektive 1969 kommer ju att låta precis lika bra efter årsskiftet.

1. The Complete Motown Singles: 1967
2. Jim Ford - The Sounds of Our Time
3. The Beautiful South - At the BBC
4. Neil Young – Live at Massey Hall 1971
5. Dexys Midnight Runners – The Projected Passion Revue

Jag tycker att mycket som kommit och hyllats 2007 verkat för tråkigt för att kolla upp vilket bara bekräftas av till exempel Musikbyråns snabbgenomgång som jag kastade ett öga på på TV härom kvällen men ändå är nog årets missat-att-höra-plattor för många för att rymmas ens på hela Internet. Ett axplock kanske kommer i en senare post så jag vet vad jag ska hålla utkik efter framöver. Om det var värt att inte höra så mycket nytt för att rota i tiokronorsbackarna, lyssna på gammalt med L och gunga med K? Ni behöver nog bara en gissning. Nästa år kanske jag rent av är mogen att skita i det här. Eller så har jag fått en nytändning.

Men vadå får man ingen skiva?

Nya singeln med Stephen Duffy är här och konserten med The Lilac Time från för några poster sedan är inställd. Ny och ny förresten det är en nyinspelning av Kiss Me. Nu som Kiss me with your mouth. Hur det nu annars går till. De hoppas på att få upp den på listan och ni kan gå hit och hjälpa till genom att köpa den för ett brittiskt pund. Vad det nu blir med dagens kronkurs. En knapp varmkorv kanske. Det finns dock ett aber. Den finns bara som fil. Ingen liten blank disc eller svart vinyl. Lite tråkigt tycker jag. Men det finns åtminstone en omslagsdesign om än inte något omslag. Kom igen nu och köp upp den till en listplacering. Duffy har faktiskt inte haft några hits sedan han var låskrivarpartner åt Robbie Williams.

The Magnificent Seven (Skivkonsten #23)

Det kom en utmaning från Sånger på nedre botten. De sju viktigaste plattorna i mitt liv. De som jag alltid vill ha med mig. Det är förstås omöjligt och det är förstås oemotståndligt. Jag måste åtminstone försöka även om jag kanske kommer att ångra varenda en så snart jag tryckt på publiceraknappen. Det är svårt med plattor. Jag är egentligen mer en låtmänniska. Sjutumssingeln är min ljudbärare. Nästan alla plattor, hur bra de än är, har någon eller några låtar som drar ned helhetsintrycket som Heatwave på Setting Sons, God morgon smärta på Historier från en väg, Train Train på Talking to the Taxman About Poetry eller... ja listan kan göras mycket, mycket längre. Mycket av den musik jag gillar mest var heller aldrig särskilt albuminriktad. Det gäller 50-talets rock n’ roll, 60-talets soul, 70-talets punk och mängder av pop och reggae. Men det är ju som sagt en oemotståndlig utmaning så här, utan inbördes rangordning, kommer The Magnificent Seven.



Dexys Midnight Runners: Don’t Stand Me Down
Jag skulle nog nästan exakt kunna datera det. Jag låg alltid efter med Dexys. Det tog mig kortast tid att komma in i Searching for the Young Soul Rebels men Too-Rye-Ay hade jag nog i ett år innan den grep tag och Don’t Stand Me Down ännu längre. Det måste varit hösten 1988. Jag har ett gammalt brev någonstans i källaren. JS var i England på utbytesår, jag hade just gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån. Jag satt i en övermöblerad etta med avhoppade litteraturstudier efter en sommar med brevbärande och visste inte riktigt vad som skulle hända nu.

Jag spelade The Style Councils Café Bleu och Dexys Midnight Runners Don’t Stand Me Down om och om igen. Jag skrev ett brev till JS eftersom utlandssamtal kostade skjortan och det här var före e-mail. Dagen efter fick jag ett tillbaka med ungefär samma innehåll. Vi hade bägge nått fram till Don’t Stand Me Down samtidigt och oberoende av varandra och vi hade bägge blivit så tagna att vi var tvungna att skriva om det. Det var och är den sortens skiva.

Don’t Stand Me Down var den första skiva jag köpte på cd. Det var på Domus skivavdelning i Uppsala som då låg i källaren på andra sidan gågatan och det bör ha varit 1990. Det var över ett halvår kvar till jag köpte cd-spelare men den hade en instrumental version av This is what she’s like som annars bara fanns på en promomaxi och jag var en besatt ung man. Jag har köpt den på cd två gånger till sen dess för att den släppts i olika versioner med olika bonusspår och nya linernotes och jag har fortfarande två ex på vinyl för säkerhets skull. En gång övervägde jag att köpa sju till på Skärholmens Loppmarknad men ekonomin var just då för skral.

Det är svårt att säga vad det är som är så bra. Här finns långa talade partier som kan skrämma bort den bäste, här finns en millimeterpetig produktion och religiösa och allmänna grubblerier och ett allvar som kan ta emot men här finns också vad som i brist på bättre ord nog måste kallas själ. Här finns en människa som vrider ut och in på sig själv och brottas med det som kommer fram. Tidigt på skivan sjunger Kevin Rowland "Compromise is the Devil talking" och man förväntar sig att han ska vända honom ryggen men istället kommer det mycket tystare "and he spoke to me". Mindre än en timme och åtta låtar senare avslutar han skivan med att sjunga "Here is a protest, here is a protest". Där emellan ryms kanske inte hela livet men väl en del av ett levnadsöde som kommer att räcka resten av mitt.



Jan Johansson: Jazz på svenska
Det är svårt med svenska. Inte för att vårt språk som vissa vill påstå skulle vara fattigt, till exempel i jämförelse med engelskan, utan för att vi kan det så väldigt bra. För att det kommer närmare och griper tag mer när det är som allra bäst men för att vi också så mycket lättare genomskådar plattityder och pretentiöst dravel. Det som ena veckan kan låta som det bästa du hört kan nästa låta så oerhört platt och löjligt. Sen spelar det ingen roll om det är Lundell, Latin Kings och Tant Strul eller Tomas Ledin, Kent och Eva Dahlgren. Eller jo det gör det nog förresten. Men det finns också i svensk musik saker som griper tag just för att de är en så oseparerbar del av vår förförståelse. Det bara ligger där som en självklar del av en genetisk kod och kanske ingen annanstans så vackert som när pianogeniet Jan Johansson utan ord tolkar den svenska visskatten.

Det är något med hans anslag mot pianotangenterna. Jag läste något om att han ligger lite, lite fel i tajmingen vilket gör att det automatiskt hörs att det är han men det är för teoretiskt för mig. Jag vet bara att jag älskar det han gör oavsett om det är på en tidig platta som Younger than Springtime eller bland hans sista inspelningar som En herdinna från Musik genom fyra sekler men allra mest här på hans mest kända skiva. Det ligger ett dis över fäbodar och vallängar i musiken men det är inte enbart en romantisk nutidsbild för i klangerna hänger umbäranden och hunger kvar. Det är generationer som passerat men deras verk och liv finns kvar och syns i en stenmur, en glänta där trädgårdsväxter fortfarande gror eller en stig som leder in från allfartsvägen.

Bob Dylan: Desire
Det kunde åtminstone lika gärna ha varit Blonde on Blonde, kanske Blood on the Tracks men det är Desire som jag tar med till den där öde ön. Jag tror att det beror på det avspända men nerviga svänget i kombination med låtar som pendlar från det djupt personliga till det dagsaktuellt politiska. Och så är det förstås den där zigenarfiolen som i kombination med några av Dylans bästa sånginsatser lyfter plattan ytterligare ett snäpp. För bara några dagar sedan läste jag någonstans att han sjöng in avslutande Sara till hustrun som var på väg att bli ex i en enda tagning medan han hela tiden stirrade henne i ögonen genom studiofönstret. Kanske är det bara är en myt men oj vad fantastiskt det är när han sjunger "Stayin' up for days in the Chelsea Hotel, Writin' "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" for you." Sen gillar jag att omslaget så ogenerat är inspirerat av John Phillips platta Wolfking of L.A., en skiva som om jag haft den längre och känt mig säker på den mycket väl hade kunnat platsa här.



Stephen Duffy: I love my friends
Ni får klicka er över till Spengo för att läsa texten om Stephen Duffy och hans platta I love my friends. Visst kan det vara lite irriterande med cross promotion men det är sådana tider nu så kom igen. Länken öppnas i ett nytt fönster och allt.

Jonathan Richman: Jonathan Sings!
Kanske är jag präglad av konserten i helgen men Jonathan måste vara med. Han öppnade mina ögon för det positivt naiva där jag tidigare bara kisat. Han har gjort många och ojämna plattor under sin karriär med Modern Lovers och på egen hand men här träffar han rätt över ett helt album. Från den nostalgiskt tillbakablickande starten med That Summer Feeling och framåt. Det svänger, det spretar och det håller på något märkligt sätt ihop. Precis som en konsert med Jonathan. Många tycker att han bara är en lustig parentes men det är förmodligen för att de inte lyssnat ordentligt eller för att de inte kunnat se ögonen bakom hans mest clowniga miner. För mig är han en av de stora för att han vågat ta ett steg åt sidan och strunta i reglerna, begränsningarna och de förutfattade meningarna. Och för att han svänger så fantastiskt förstås. Lyssna bara på vad han gör med sin kärleksförklaring till musiken i den här skivans andra spår This kind of music.

'Til Tuesday: Everything’s Different Now
Skilsmässoskivor. Det är ett särskilt kapitel i rocken. De stora, tunga elefanterna brukar göra dem. Dylan har sin Blood on the Tracks, Springsteen sin, felproducerade, Tunnel of love, Marvin Gaye sin Hear, My Dear och vår egen Ulf sin Den vassa eggen. Jag hittar bra saker på alla de där skivorna men inget som i helhet kan mäta sig med det Aimee Mann och hennes dåvarande grupp 'Til Tuesday gör på Everything’s Different Now. Det är hennes uppgörelse med separationen från polarbjörnsmannen Jules Shear och det är svidande vackert, insiktsfullt, sårbart och väldigt, väldigt mänskligt. Om Don’t Stand Me Down var den första skiva jag hade på vinyl som jag också köpte på cd så kom den här nog åtminstone in bland de tio första. Jag minns att det var i London och att det var tre cd för 10 pund. En av de andra var Billy Braggs samling Back to Basics men den tredje försvinner. Kanske Waterboys första med de fantastiska låtarna Gala och It should have been you. Aimee har gjort mycket bra efter den här, kanske rent av bättre plattor i Whatever eller Bachelor no. 2 men nu handlar det ju om skivor jag inte kan vara utan och då är det här vi hamnar.

Jayhawks: Tomorrow the green grass
Visste ni på tal om skilsmässoplattor att Mark Olson separerat från Victoria Williams och gjort en ny skiva? Jag läste en kortrecenssion och måste nog se till att skaffa den. För dryga tio år sedan stod Mark på gränsen till det stora genombrottet med Jayhawks countryrock men han tog också det där steget åt sidan. Kärleken fick bestämma. Han skulle bo i en liten stuga vid ett vattendrag och odla plantor på bakgården och plattor i skjulet. Tillsammans med Victoria gjorde han en av de mest anarkistiska spelningar jag sett på Södra Teatern men det var i Jayhawks jag föll för hans musik. Och den var inte bara hans utan lika mycket Gary Louris. Gary som fortsatt att göra fina plattor under namnet Jayhawks men aldrig riktigt lika bra som här och på föregångaren Hollywood Town Hall. Det är lekfullt och allvarigt, rotat och frisläppt och det är stämsång från en alternativ himmel. Sen valde de att lägga titellåten som bonusspår på singeln Blue också istället för att ta med den på skivan. Jag är svag får sånt.



Det är förstås alldeles för många som inte fick plats, som inte kom med. Jag kommer att vrida mig i vånda och min hjärna kommer att skrika javisstja mitt i natten men så här ser det ut just i detta nu. Någon som inte fick plats skrev en gång på baksidan av en platta om en annan platta som hade kunnat vara aktuell för listan: "I wanted it perfect, but settled for good, oh well!". Nu är det er tur.

Madresfield (Låttips #32)

Det finns egentligen inte så mycket jag kan säga om det här. Det är Stephen Duffy och Lilac Time från förra året. Jag önskar att jag hade varit där. Låten Madresfield avslutar plattan Astronauts från 1991.

How come no one told me
That killing time is harmful
For time can not recover
And soon the ground will offer
Sleep beneath the snow

Rapport från en lunchrast

Jag gav mig ut i stormen. Ensam och själv. Kollegorna gick pizza. Fördelen med att de är tröttare är att jag känner mig piggare. Hoppas att det var av miljöhänsyn som flatrökt ål saknades på gårdagens julbord. Gick till Åhlens. Ärtsoppa fanns men pannkakorna var slut. Jag gav mig ut i stormen. Ånyo. Stannade på ett av sunkhaken. Ärtsoppan var ok. Pannkakor fanns. De smakade gammalt stekt ägg. Bordsgrannarna spelade upp en parodi på byggjobbande hantverkare. Bortsett från att det inte var någon parodi. Efteråt upp till Myrorna. Köpte ett par skivor och ett par böcker. På väg tillbaka genom det ymninga snöfallet sjöng Mark Olson för mig. You're time will come/ You have not blossomed yet. Väl på jobbet gjorde jag påste och lockades in i lilla konfen. Jag spelade Wii för första gången. Backhoppning. Fyra misslyckade tumlanden nedför backen innan två hopp satt. Sammanlagt 238 meter. Det är visst godkänt för någon som fortfarande lever i en värld där referenspunkten heter Atari 2600. Tror att jag sträckte något vid höger skulderblad på kuppen. Nu jobb och Memory and Desire med Stephen Duffy & The Lilac Time. Skivan, inte filmen. Vi kan kalla den material för listan med årets bästa återutgivningar, arkivrensningar och boxar. Utanför fönstret har en dragspelsbuss tvärställt sig. det är en studie i kollektiva tillkortakommanden och mänsklig egosim som utspelar sig när bilarna halkar förbi på gångbanan.

Återutgåvorna (2009 #1)

Det är ett fasligt listande just nu och här kommer 2009 års återutgåvor, samlingar, arkivrensningar och boxar i Herr Alariks värld. Uppmärksamma läsare inser att Beatles in Mono inte är inhandlad. Länkar på artistnamn är till tidigare poster, länkar på skivtitel till Spotify även om det i Jayhawks fall inte är finutgåvan.



01. The Blue Ox Babes: Apples & Oranges
02. Lloyd Cole: Cleaning out the ashtrays
03. Housemartins: London 0 Hull 4 (De Luxe Edition)
04. Paul Weller - Paul Weller (De Luxe edition)
05. Stephen Duffy & The Lilac Time: Memory and Desire
06. Jayhawks: Music From The North Country (De Luxe Edition)
07. Jan Johansson - Tiden och musiken
08. Stone Roses (20th Anniversary Collector's Edition)
09. The Complete Motown Singles Vol. 11A - 1971
10. The Complete Motown Singles Vol. 11b - 1971

Hej mitt vinterland

Åkte till Åre okristligt tidigt i söndags. Kvar på hallbyrån låg mössa, vantar och halsduk. Väl på plats var det omkring minus 20 grader. Det är sjukt kallt utan skydd även om den torra luften här inte biter lika elakt som den i Stockholm eller intill Fyrisån. Åre är dock ett Eldorado för sådana som har till jobb att ge bort saker just nu så jag fick snabbt en mössa (som ser ut som Anjas) från ett elbolag och ett par vantar från från ett värmebolag. Bägge var skitfula. Jag är inte vanvettigt fåfäng men det finns gränser. Sålunda var jag tvungen att besöka Intersport. Där är det tokdyrt. Det är dessutom så att ju diskretare tryck det är på saker och ting desto dyrare är det. Jag köpslog med mig själv och köpte ett par tumhandskar som verkade prisvärda (de kommer att vara bra vid barnvagspromenader) och en relativt billig mössa (med ganska diskret Åre2007-tryck). Summa 500 kronor. Ni kanske inte tycker att det låter så dyrt? Lugn det är inte ert fel. Det är marknadskrafterna som lyckats med sitt indoktrinerande.

Mer glädjande med Åre och kylan är promenader i solskenet på Åresjöns is (jag har kollat att den ska vara tokfryst annars skulle jag aldrig gå ut på den). Allra bäst var det i förmiddags när jag gick själv och den bärbara slumpade fram följande låtar:

Stephen Duffy & The Lilac Time - We used to be so
Style Council - Mick's Blessings
Stone Roses - Elisabeth My Dear
Johnny Cash - I came to believe
John Phillips - Malibu People
Ronnie Lanes Slim Chance - Anymore for anymore
Guy Clark - Texas 1947
Action - Come around
Marvelettes - Beachwood 4-5789

Min kamera och datorn jag har tillgång till kommer inte överens. Nu vet ni varför det är bildsnålt.

Uppsamlingsheat VIII

Semester nu. Mycket efterlängtad. Sedan föräldraledigt. Lyckligt lottad som få. Jag gillar verkligen mitt jobb men oj vad jag har sett fram emot det här året. Det som väntar. Hissdörrarna har öppnats på en annan våning. Skåpet på jobbet väntar på att fyllas av någon annans papper.

Det finns stunder när jag skräms och skäms något oerhört över att vissa saker är som de är. 2007. Ibland undrar jag.

Den gamle är borta. Många har redan tyckt. Jag gillade SvD-bilagans sidhuvud på förstasidan. Mycket snyggt. Annars. Conans jakt förstås. Några lillgamla tonåringar med manuset till Fanny & Alexander i en stuga på Hamregården. Öppningen på samma film med Fyrisåns fall. Smultronstället på en trähård stol på Lunnevads Folkhögskola. En film som få.



Nya Stephen Duffy & The Lilac Time är klar. 15 oktober släpps den om allt går som det ska. Jag ser fram emot det.

Vädret. Det vittomtalade. Nu vänder det. Min semester är sol. Sista jobbdagarna i helgen. Galet regn på väg ned till Värnamo och Anderstorp. WTCC i omväxlande solgass och skyfall. Svåra däckval. Rydell chansade och vann. Imponerande. Mitt livs första biltvätt inifrån. Mitt barnasinne är ganska nära ibland.

Vidare till Göteborg. Vänner, middagar, ett glas vin. Tyst mobil. Spårvagn, sedan promenad med K. Stigbergstorget, Bengans, Sinatras Watertown och Jan Johanssons Barnvisor med Bengt Arne Wallin, Järntorget, Andra Långgatans Skivhandel, Camper Van Beethovens Tusk. Min favorit SL Books hade inte tagit ned skylten men stängt igen. Synd. Där fanns alltid ett fynd.



Uppresan genom Sverige igår. Ett klöverfält. Tåget varmt, luften knapp.



Centralbron. Ettans buss. Sen fyrans. Västerbron. Högalidskyrkan bakom krönet. Hemma.

That's not as good as you (00-talet #10)

Målgång. Tio i topp. Något slags sammanfattande kommentar kanske skulle vara på sin plats innan ni skjuter iväg raketerna. Jag vet inte. Nedre delen är väl trots mycket tankearbete lite hoprafsad. Det är svårt att bestämt säga om en låt ska vara på plats 87 eller 78. Dagsform och humör påverkar förstås. De här i toppen känns mer definitiva. Låtar som kommer att följa mig in i nästa årtionde och längre. Som kanske helt kommer att frikopplas från 00-talet vad det lider.



Plats 10-1

010. Aimee Mann - Nightmare girl
009. Lars Winnerbäck - Söndermarken
008. Badly Drawn Boy - You were right
007. Ulf Lundell - Jag saknar dig
006. Mark Olson - Clifton Bridge
005. Nick Lowe - Lately I've let things slide
004. Stephen Duffy & The Lilac Time - Bank Holiday Monday
003. Dixie Chicks - Not ready to make nice
002. Johnny Cash: The man comes around
001. Bob Dylan: Working Man's Blues #2

Så långt det nu var möjligt har ni här Herr Alariks 100 från 00 via Spotify (72 hade varit sannare men jag siktar på att bubbla upp den till hundra inom de närmaste dagarna).

Nämen titta va jag hitta

En liten intervju från japansk TV och ett par akustiskt framförda låtar med Stephen Duffy. Det räcker för att den här bloggen ska hosta till och visa livstecken igen. Solen skiner för övrigt där ute och jag tror att jag ska gå ett litet skivvarv på lunchen. Det har varit ett halvår av den sämre sorten på många sätt. Ja nästan ett år när jag tänker efter. Annat har varit bra men överskuggat. Man vet ju aldrig men jag tror att det blir bättre nu. Sakta och osäkert kanske men ändå.
   

Wilted Rose (Låttips #116)

Nej men det är klart att det inte är någon som begär att ni ska ha koll på The Vanity Projects skiva från 2005 men det är den, och för all del första Country Got Soul-plattan (vilken makalös låt Larry Jon Wilsons Sheldon Church Yard är), vi har snöat in på här hemma. Igen. The Vanity Project är eller var Barenaked Babies mannen Steven Page och den alltid lika älskvärde Stephen Duffy. Jag är väldigt svag för den här låten.

Får det lov att vara en bit?

DN idag. Matsidan. Inget jag läser särskilt ofta men Upplandskubb. Ett bröd som varit, kanske fortfarande är, utrotningshotat. Baktid på sju timmar. Gräddning i en sluten metallbehållare i kokande vatten. Jag vill prova.

Vi köpte en cykelstol till K idag och en hjälm. Köpte en till mig själv också. Hjälm inte stol. Kanske hade behovet varit större på Uppsalas cykelbanor efter nationsbesök men det är nu det är dags. Minns en artikel jag skrev i Expressen för ungefär 10 år sedan. En man som cyklat in i en lastbil med huvudet före föreläste från rullstolen på Vaksalaskolan i just Uppsala. Jag borde ha tagit till mig det där mycket tidigare men bättre sent än aldrig. Fast ni kommer alldrig att få mig till att tycka att det är snyggt eller coolt. Men bra räcker just nu. De är för övrigt väldigt bra att ha att göra med på Cykelspecialisten på Långholmsgatan.

Nu finns det ett smakprov från kommande plattan med Stephen Duffy & The Lilac Time på MySpace. Hans plattor är fortfarande de senaste tio årens mest orättvist negligerade.

Wish I was there

Ibland. Stephen Duffy & The Lilac Time live i Hereford. Om inte. Jag önskar verkligen inget annat men jag hade velat vara där. Fyra korta klipp på youtube. Någon gång. Hoppas jag.

Vid teknikens sargkant

Vi får väl se hur det går men jag tänkte att jag ska testa att blogga via mail, vem vet jag kanske lär mig att göra det via mobilen också endera dagen, nu när Blogger erbjuder möjligheten.

2-2 i premiären för Sirius och det ska vi visst vara glada för. Jag är det. Mindre glad är jag över att vi fick Brommapojkarna i nästa omgång av Svenska Cupen. Kul allsvenskt motstånd...

Snooker-VM börjar till helgen och i kväll ska jag stöta till lite bollar. Räkna inte med något 147 break där.

Det är väl lika bra att kolla om det går att lägga in en spotifylista den här vägen också så här kommer Stephen Duffy & The Lilac Time.

Våren!

Uppdatering: Det funkar ju faktiskt även om jag får lov att lägga till kategorierna i efterhand. Ska nog ta tag i det där med mobilpostning också tids nog.

Memory & Desire revisited

Jag har ju och har hört samlingsskivan Memory & Desire med Stephen Duffy & The Lilac Time och jag har längtat och längtar efter att få se dokumentären med samma namn och numer har jag också just läst att boken är klar och att det ska följa med en cd med tidigare outgivet material. Jag ser fram emot den med. Mycket. Kanske mer.

Tisdag i Hornstull

Vi återhämtar oss. De senaste sju dagarna har bjudit magsjuka för familjens tre äldsta och en näsa som blev så tilltygad av spöklek att tre sjukhus och fyra stygn behövdes. Vi återhämtar oss. Försöker. Det bilas och borras i huset. Ett låssytem byts ut och ett rör har sprungit läck. Vi har lyssnat på Aimee Mann, Stephen Duffy och Allan Edwall på låg volym. Jag har lite oväntat läst artiklar om Foo Fighters-mannen, Jimi Hendrix och Jimmy Page i gubbpoptidningarna. Håret är kortare. Blåbärssoppa för ett mindre vasalopp har druckits. Tycker att Lindtröm och Luuk funnit sina roller i På Spåret nu. Digitalkamerakastet var väldigt bra TV. Sirius kryssar och kryssar. Räcker det till slutspel? Snön ligger vit i Tanto och gångbanan skär som ett grått snitt genom den. Fåglarna är få och visst är det fint med riktig vinter men nu längtar jag. Vi återhämtar oss. Försöker. Så gott det går.