Vad håller gubbarna på med?

En Magnus från Skåne, som är mindre än sin namne, skickade ett mail och meddelade att The Beautiful South har splittrats. Känns inte som att det kommer att slå ned som en bomb i svenska medier precis men jag tycker att det är ganska tråkigt. Jag piggar upp er och mig med att köra en postning som ursprungligen publicerades som en gästgrej på Beneath a Steel Sky sommaren 2005. Som en liten bonus för er som redan läst den slänger jag in lite tidigare opublicerade bilder från resan. Här hemma lyssnar vi samtidigt på en hembränd dubbel-cd med TBS. Låtlistan lär dyka upp här ganska snart.

Garden of England and all that

Hyrbil söderut från Heathrow. Ombyggnationer gör att det nästan är omöjligt att hitta påfarten till M25. Vänstertrafik och andra distraktioner gör att vi missar avfarten till Brighton. Eastbourne istället. Vi är på väg mot ett vuxnare rockliv. Hultsfred och Roskilde är utbytt mot The Beautiful Souths skogsturné. Sex utsålda spelningar i samarbete med engelska motsvarigheten till Skogsvårdsstyrelsen (när ska de börja fixa konserter?). Små kuststadshotell, afternoon cream tea, pint of bitter och pastoralt lugn istället för lera och fulla träskpunkare.

Eftermiddag dag två och vi lämnar utsikten vid ruinen i Hastings för fortsatt färd, på slingriga vägar med överhängande grönska, till den förmodade mordplatsen i hundratals pusseldeckare, den medeltida idyllen i Rye. Kyrkan är uråldrig och på The Old Vicarage förklarar värdinnan noggrant hur engreppsblandaren i duschen fungerar för att vi inte ska bränna oss. Sängen är inte nedlegad! Dag tre är konsertdagen. Vi bilar på omvägar upp till Goudhurst strax norr om Bedgebury Forest där Beautiful South ska göra turnéns andra spelning. Goudhursts gästparkering rymmer ett knappt tjog bilar, här finns ett bageri, en pub, en uråldrig kyrka (kyrkogården är större än centrum), en affär (cashmaskinen är trasig och förresten tar den inte europeiska kort upplyser oss den artige innehavaren) och en förvånansvärt högklassig italiensk restaurang. Centrum i Goudhurst är en damm. Änderna ser ut att trivas lika bra som pensionärerna som tittar på dem från de strategiskt utplacerade bänkarna.

Vi köar in till konsertområdet. De engelsmän som haft med sig vin i flaska dricker febrilt eftersom glas och burkar inte är tillåtet. Professionellt stora plastdunkar med öl är helt ok. Medelåldern är, trots barnen som hoppar rep med avspärrningen till parkeringen, hög. Undflyende hårfäste eller utsläppt mage är snudd på obligatoriskt.
Alla har picknick som en enda stor familj. Mattältet säljer korv, mos och vita bönor. Rutiga filtar med fukttålig undersida är årets trend. Ett förband från Amerika spelar. Ok men inte upphetsande. The Forestry Commision och en cancerfond samlar in pengar. Solen visar sig!

The Beautiful South släntrar på scen. Paul Heaton har keps. De öppnar lite oengagerat. “We Are Each Other” är först ut följd av “Dumb” och “This Old Skin”. Till “I’ll Sail This Ship Alone” och “Old Red Eyes is Back” har Heaton tagit av kepsen. Nu är det riktigt bra. Paul säger att de är först gången de spelar i Kent och efter en kort lätt sarkastisk tystnad lägger han till “Garden of England and all that” och han behöver aldrig säga “shite” för att man ska höra det. För ett band från Hull som ironiskt döpt sig till The Beautiful South och länge krängt merchandise med texten “Nothern Scum” måste det här vara ett ganska lustigt ögonblick. Och då kan de nog ändå inte se de 40-åriga mycket engelska damerna snett framför mig som dansar och sjunger med lätt hysteriskt i “Don’t Marry Her (Fuck Me)”. En låt som för övrigt får ett oväntat långt intro då sångerskan Alison passat på att gå på toaletten under låten innan.

Bandet bollar ut gigantiska vita ballonger till den nöjda publiken, gör dubbla extranummer och radar upp hits; “We Are Each Other”, “Dumb”, “This Old Skin”, “I’ll Sail This Ship Alone”, “Old Red Eyes Is Back”, “Everybody’s Talking”, “A Little Time”, “Hold On To What?”, “Livin Thing”, “Pretenders to the Throne”, “Rotterdam”, “Song for Whoever”, “Don’t Marry Her”, “36 D”, “Perfect 10″, “Woman in the Wall”, “One Last Love Song”, “Good as Gold”, “Let Love Speak Up” och “Keep It All In”.

Efter spelningen rullar vi tillbaka till vår Bed and Breakfast i Goudhurst-förorten Curtisden Green. Stillhet, böljande fält från sovrumsfönstret, frukost i familjens stora kök. Återfärden till Heathrow går utan en enda navigationsmiss. Garden of England vi kommer gärna tillbaka och hade vi vetat i förväg att Madness skulle spela dagen efter också hade det nog blivit ett dygn till den här gången. Hoppas ni som ska dit får en kul helg i Hultsfred med Manson och company, till nästa år vet ni att det finns alternativ.

Vad är det med ungdomarna nuförtiden?

Är det bara jag som tycker att det känns konstigt att små svenska band, som man kan snubbla på på trottoaren i Stockholm, som Peter, Bjorn and John, tillsammans med förra Concretessångerskan Victoria Bergsman, spelar hos relativt stora amerikanska talk show kändisar som Conan O'Brien? Oj det blev många kommatecken. I måndags kväll rev de hur som helst av Young Folks. Kommer säkert på svensk TV så småningom.

Inte starkare än så här

Det är bara att erkänna. Jag har ingen aning om hur det går till att lägga upp ett sånt där litet YouTube fönster på bloggen. Inte orkar jag ta reda på det heller. Men det spelar ju ingen roll. Jag kan länka. Och just nu länkar jag till Jeff Perry framförandes Love don't come no stronger (than your's and mine) på Soul Train. Det är helt vansinnigt galet bra. Tänk att någon satt på en videokopia och valde att dela med sig. Jag bockar, bugar och tackar. Dessutom tack till In dangerous rhythm som guidade mig dit.

Jag trodde du ville veta (låttipsen #5)

Har för mig att jag läste att Moneybrother nu jobbar på en ny engelskspråkig skiva. Jag har ju inte hört mer än singeln Dom vet inget om oss, Kirsty MacColls fantastiska They don't know about us i översättning, från hans svenskspråkiga platta. Jag vet heller inte om han planerar någon framtida uppföljare men om så kan Chris Stamey & the dB's, likaledes fantastiska, poplåt I thought you wanted to know som finns att avlyssna på Little Hits kanske vara ett passande förstasläpp.

Har du råd med rabatt?

Med tanke på kvadratmeterpriset på till exempel kolonilotter i Stockholm skulle den här postningen kunna handla om den galna värld där 30 kvadratmeter lägenhet på Söder går för 2 miljoner kronor. 2 000 000 kronor (hur kul är det när räntan når sju procent, arbetslösheten slår till och man måste sälja med hundratusentals kronor i förlust och ett fortsatt stort banklån...). Men det var något annat som slog mig när jag åkte buss igår. Priset på en enkelbiljett köpt på bussen har gått upp med 100%. Jo det är sant. Etthundra procent. En fördubbling. Från 20 till 40 kronor. Ingen fara kanske ni säger. Det är bara att köpa månadskort kanske ni säger. Eller rabatthäfte kanske ni säger. Eller biljetten i förväg på ett försäljningsställe då kostar den fortfarande 20 kronor. Och så är det ju. För oss som har råd med rabatt och reser till jobbet varje dag. För oss som är rörliga. För oss som inte behöver räkna på vad 180 kronor rabatthäfte gör för månadsbudgeten. För oss som har ben som orkar gå till ett försäljningsställe. För oss som inte sitter arbetslösa, förtidspensionerade eller långtidssjukskrivna någonstans och precis har fått en redan taskig ekonomi skjuten lite ytterligare i sank, i jobbmotiveringens namn, istället för att få en extra tusenlapp i plånboken.

80 spänn för att åka tur och retur till arbetsförmedlingen eller anställningsintervjun. 80 kronor tur och retur för att lämna det egna området en stund och vara en del av världen utanför. 80 välvända slantar för att åka fram och tillbaka till vårdcentralen eller akuten...



Dessutom lär det ju bli toppen för miljön. Oj vad många som nu kommer att ställa bilen för att spontant ta bussen till jobbet en dag i veckan eller två. Nog måste det ha funnits smidigare och rättvisare sätt att lösa problemen med kontanthantering på? Nej jag funderar förstås inte på något så miljömässigt proggmuppigt som en helt skattefinansierad kollektivtrafik. Det här är ju marknadens tidevarv. Men förmodligen har jag missppfattat något. Och om inte är det nog ändå inget att oroa sig för. Alla som skrek om straffavgifter i samband med biltullarna kommer ju nu att ställa sig upp och göra gemensam sak med de kollektivåkande. Om inte förr så när zonsystemet införs igen i april. Då snackar vi verkligen tullar.

Jonathan Richman (samlingsskivorna # 2)

När jag redan är igång kommer här en annan samlingsskiva. Jag har långt ifrån allt Jonathan Richman spelat in och ännu mindre på cd (som var källan när jag gjorde samlingen) men det här är nog ändå en ganska rättvisande bild av mina favoriter med Jonathan (även om till exempel Back in your life saknas). Jag föredrar helt enkelt hans lite senare period framför den mest hyllade tidiga tiden med Modern Lovers. Måste jag bara välja en av hans skivor blir det Jonathan Sings! från 1983. Men det måste jag ju som tur är inte. Som avslutning på samlingen valde jag att lägga Rockingbirds hyllningslåt Jonathan Jonathan. I fredags skrev för övrigt Lokko i SvD att Rockingbirds sångare har en ny platta på gång under namnet Alan Tyler & the Lost Sons of Littlefield. Det är förstås spännande men huvudsaken i hans krönika handlade dock om veckans mest tacksamma krönikörsämne. E-types inträde i Skönhetsrådet. Som balkonglös ser jag en förhoppning i detta. Nu är det bara att börja leta efter en balkongtillverkare som kan svetsa ihop en balkongstor vikingahjälm som sedan kan monteras uppochner på väggen. Annars har jag alltid föredragit E-Types framför E-type.



Jonathan Jonathan – Some Great Songs By Jonathan Richman

1. That Summer Feeling
2. Fender Stratocaster
3. Give Paris One More Chance
4. Springtime In New York
5. Since She Started to Ride
6. The Girl Stands Up To Me Now
7. They’re Not Trying On The Dancefloor
8. This Kind Of Music
9. When I Dance
10. I’m So Confused
11. You’re The One For Me
12. The Neighbours
13. Velvet Underground
14. Pablo Picasso
15. Salvador Dali
16. Vincent Van Gogh
17. Her Mystery Not Of High Heels and Eyeshadow
18. Those Conga Drums
19. Cappucino Bar
20. I Was Dancing In The Lesbian Bar
21. He Gave Us The Wine To Taste It
22. Just Look At Me
23. Affection
24. Not So Much To Be Loved As To Love

Bonus Track: Jonathan Jonathan by The Rockingbirds

Sugen på en fika?

Det här är väldigt internt men det finns åtminstone två personer därute som kommer att uppskatta namnet på det här fiket.

William Truckaway - Breakaway

En hippie med bara fötter, skägg och långt hår sitter tillbakalutad i en korgstol på omslaget. Skivbolaget är Reprise och året 1971. Priset förstås 10 kronor. Det är kanske närmast en hippietake på Grams Cosmic American Music. Beröringspunkter med bolagskollegan Neil Youngs lugnare stunder från tiden finns också. Någon kanske försiktigt skulle nämna softrock. Det går att invända mot att varken hans röst eller låtar är tillräckligt särpräglade eller fantastiska (och det är säkert därför han står okänd i tiokronorsbackar) men jag tycker att det finns en tjusning i det där. Att man inte vet något om artisten, om att nästa låt kommer att ha bluegrassinslag, om att det snart kommer in en tjejkör, blås, en steelguitar, munspel eller vad det nu må vara. Dessutom är det en väldigt jämn skiva. Forskade lite på nätet men hittade inte mycket om William Truckaway men japanerna har förstås återutgett plattan på cd i ett snyggt litet replikaomslag.



Upptadering 2014. Numer kan hela plattan avnjutas på YouTube.

Stephen Duffy (samlingsskivorna del 1)

Mattias på Add som music to your day presenterar just nu ambitiösa egenhändigt sammansatta samlingar med artister han gillar. Så här långt har han hunnit med Absolute Simple Minds, Absolute Echo, Absolute Joy Division, Absolute New Order, Absolute MBV och Absolute Shins. Jag har, möjligen med undantag för Echo and the Bunnymen, för dålig koll för att kunna avgöra hur bra samlingarna är men jag gissar att de är toppen. Själv har jag alltid tyckt att det är ganska svårt att sätta ihop samlingar med favoritartister. Det blir alltid en massa låtar man inte kan få med och har artisterna långa karriärer kan det kännas lite splittrat. Ändå måste man ju försöka ibland om någon ber en. En av de senare, och det är säkert flera år sedan, samlingarna jag gjort med en enskild artist är med Stephen Duffy och Lilac Time. Duffy tjänar ju numer, mycket rättvist, storkovan som låtskrivarpartner till Robbie Williams men bäst är han förstås på sina egna plattor (han ska förhoppningsvis börja spela in en ny snart nu när Robbies världsturné är över). Vill ni upptäcka de senaste 15-20 årens kanske mest underskattade brittiska artist är låtarna här nedan en bra början även om jag är lite missnöjd med placeringen av Julie written on the fence som bromsar upp starten på skivan.

some great songs by stephen duffy & the lilac time

tune in
eucharist
julie written on the fence
the girl who waves at trains
needle mythology
my forest brown
london girls
17
bank holiday Monday
we used to be so
a taste for honey
the whisper of your mind
you are
twenty three
the postcard
the nursery wall
sugar high
nathalie
if the stars shine tonight
and the ship sails on
an open book

Le Tourbillon (låttipsen del 4)

En av de låtar jag spelat allra mest de senaste åren är Le Tourbillon från filmmusiken till Trauffuats Jules et Jim från 1962. Låten sjungs av Jeanne Moreau och jag har ingen aning om vad den handlar utan vet bara att den är väldigt, väldigt bra. Jag har den på en billig samling med låtar från franska nya vågen filmer men den kan ju vara svår för er att lyssna på. Så bra då att ni istället har chansen att ta reda på både hur den låter, om ni inte redan hört den, och kanske även vad den handlar om (länken till textöversättningen var trasig när jag försökte) genom att gå in här och scrolla lite nedåt till postningen från 15 januari. När ni sedan redan är inne på Spiked Candy antar jag att ni kommer att bekanta er en del med till exempel Francoise Hardy också.

Kuschty Rye

Det var ju inte riktigt någon som nappade på att kommentera kopplingen mellan skivorna i Skivkonsten (del 7) så här kommer den. Både Kim Fowley och Jeffrey Lee Pierce hade ju vapen i händerna på framsidan av sina skivor och den som drar ut innerpåsen ur Ronnie Lanes platta möts av den här fantastiska bilden.

Stan är förbannat kall

För er som bor i Stockholm och inte tillbringar kvällarna med att bära omkring på och konversera någon som är tre månader ung spelar Docenterna på Debaser i morgon för att fira släppet av sin nya samlingsskiva Jag tar mitt liv med popmusik. Bandet har ju visserligen bara släppt tre plattor sedan senaste samlingen Låt tiden gå men eftersom risken är stor att ni inte hört låtar som Statyetterna faller är den värd att ha för mer än den DVD som också ska vara med. Tyvärr har några av de andra bästa låtarna från de senaste skivorna som Lågkonjuktor, Svårt att hitta hem och Ingen Kanal (till dig) inte fått plats. Ni får trösta er med nya singeln Dags att bli hög på deras MySpace sida.



Om de gör Någon vänder ryggen lika bra som när jag senast såg dem, på Stacken i mars 2003, har ni som pallrar er iväg en del att se fram emot En svensk sommar/kan kännas som en/tysk höst ibland/Ni förstår nog vart jag vill komma.


Snögubbar på parkbänk vid Årstakanalen 22/1

It's Alive (skivkonsten del 8)

Av någon anledning verkar liveplattor ses, eller kanske snarare höras, med väldigt stor skepsis av svenska skivrecensenter. De brukar anses vara ok som konsertsouvenirer om man själv varit där men inte annars. Själv tycker jag att det är med liveskivor som med andra. Är de bra är de bra. Annars är det bara att lyssna på något annat istället. Några av mina absoluta favoritskivor är faktiskt inspelade på scen och här kommer de tre allra bästa jag kan komma på just nu (ni har säkert andra förslag) som jag har på LP.



Om det är svårt att se i blänket har vi från vänster till höger: Ramones It's Alive, Four Tops Live! och Van Morrisons It's too late to stop now. Länkarna är inte nödvändigtvis till konserterna på skivorna men väl till lite samtida godbitar som jag hittade på youtube.

Ramonesplattan är förstås odiskutabel. Låtar från de tre första plattorna framförda i ett ännu högre tempo. Om inte minnet sviker mig skrev Jan Gradvall en gång en analys, i Sound Affects eller gamla Slitz, som gick ut på att Ramones ju längre karriären pågick spelade snabbare och snabbare på sina liveskivor. Helt klart är att de här ligger precis lagom mycket över hastighetsbegränsningen. Gabba Gabba Hey!

Four Tops platta LIVE! kanske är okändare för många (den är tyvärr utgången på cd) och det är väldigt synd. I mina öron är det kanske den bästa fullängdare (ok de kunde låtit bli att inkludera I left my heart in San Fransisco i låtlistan) som har släppts på Motown med underetiketter, som ju länge var ett renodlat singelbolag. Jag lyssnar faktiskt hellre på den här från start till slut än på Marvin Gayes What's Going On, Stevie Wonders Where I'm coming from, Martha & The Vandellas Watchout! eller King Floyds Heart of the Matter. Skivan spelades in på hemmaplan på The Roostertail i Detroit 1966 och det finns nog inget specifikt ögonblick i liveplattehistorien jag hellre skulle varit med om (ja kanske Sam Cookes Live at the Harlem Square Club eller The Chords No one is listening anymore då) på plats. Lyssna bara på när de tar ner Baby I need your loving och Levi Stubbs pratsjunger om vad hans pappa sagt till honom eller när han manar på publiken med ett Can you sing a little louder i samma låt. Lyssna på hur de gör andras hits som It's not unusual, If I had a hammer eller You can't hurry love till sina egna. Lyssna framför allt på Diana Ross sekundkorta gästspel i I can't help myself (Sugar Pie, Honey Bunch).

Van Morrison och It's too late to stop now. Det har förmodligen skrivits avhandlingar om den här av folk som både är professorer i ämnet och mycket bättre stilister än vad jag är. Van med The Caledonia Soul Orchestra på höjden av sin förmåga. På sju år hade han gått från att mumla obegripliga, men fantastiska, små trudelutter för att slippa ur sitt kontrakt med Bert Berns till att vara en av världens säkraste leverantörer av mästerverk. Kolla bara skivraden Astral Weeks, Moondance, His Band and the Street Choir, Tupelo Honey, Saint Dominic's Preview, Hard Nose the Highway och Veedon Fleece. Kolla även in It's too late to stop now. Skivan ska så klart höras i sin helhet men har ni bråttom se åtminstone till att höra I believe to my soul, Domino, Saint Dominic's Preview, Listen to the lion, Caravan och den furiösa men hårt kontrollerade urladdningen i avslutande Cypress Avenue.

I dag ska vi ha något tungt

Jag stod och kikade i bokhyllan häromveckan. På bokstaven M fastnade blicken på Milton "Mezz" Mezzrow och Bernard Wolfes Dans till svart pipa (Really the Blues i på engelska). Det är en fantastisk skröna om både Mezz liv, jazzens utveckling och en del av USAs historia. Första meningen på baksidan av den här svenska utgåvan, som jag av någon anledning minns att jag köpte, i en reatrave, för 29 kronor på Studentbokhandeln på Sysslomansgatan i Uppsala i mitten på 90-talet, lyder "Mezz" Mezzrow var en medelmåttig klarinettist men en stor opiumätare och marijuanarökare. Boken är säkert ännu bättre på engelska (om man klarar att hänga med i all slang som jag antar finns där) men jag minns det som att den svenska översättningen fångade en känsla väldigt bra. En titt på översättarnas namn ger onekligen en förklaring. Carl-Erik Lindgren, Gustaf-Adolf Mannberg och Pär Rådström har samarbetat om jobbet.



Jag har en cd där några spår av Mezz finns med. Det är mycket möjligt att han är medelmåttig men jag tycker att det låter bra om den lilla jazzgrupp han omger sig med. Musiken passar på något sätt perfekt vid läsning av någon av Pär Rådströms egna romaner. Får jag rekommendera en skulle jag säga Mordet. En sörmländsk herrgårdsroman. Om så bara för kapitlet som handlar om när huvudpersonen ska köpa en ny kostym. Jag ska bara ge er några korta rader sen får ni leta på antikvariaten.

Det finns stunder i ens liv då ordet råsiden är en förolämpning.
- Nej säger jag. - Ingenting lätt ska vi ha i dag. I dag ska vi ha något tungt. Någonting brunt. Något med väst kanske. Något vi kan gå ut i.
Ett leende slår ut i hans ansikte. Herr Mollheden böjer sig en aning framåt för att visa att han finner mitt förslag vist, och värdigt en man i min ställning.

Jag önskar nästan lika mycket att jag hade skrivit inledningen på det där kapitlet som den passage i Jolos och Margareta Sjögrens Amerikafeber som handlar om kyrkogården i Minnesota. Men det kan vi ta en annan gång.

Snön är väldigt vacker i Hornstull just nu. Samma stad som innan den föll och samtidigt inte.

Sweeter Tomorrow

Minus fem, gråare än öststatsarkitektur, snålblåst mellan husen. Vi försöker värma oss med Vincent Vincent and The Villains, Margie Josephs klassiska platta Makes a new expression från 1971, Blood and Fires Trinity samling och The Toms.

Train to Girlstown (låttipsen del 3)

Skamusikens kanske allra störste, Prince Buster, skiker All aboard we're going to girlstown och sen går tåget. Buster är färdledare och pekar ut hus som ägs av berömdheter längs färdvägen. Jag är inte helt säker men jag tror att alla namn han räknar upp är pseudonymer för honom själv. Helt säkert är att han blir duktigt upphetsad efter ett tag Look, look there's the house, there's the house, the house of the famous Prince Buster, the mighty Prince Buster...



Det här är kanske den största musikaliska glädjespridare jag äger. Tjicka tjicka rytmen som driver låten framåt tillsammans med Prince Busters, eller Cecil Bustamente Campbell som han egentligen hette, lätt exstatiska röst, som avslöjar att han är väl medveten om att han just i inspelningsögonblicket är bättre än någon annan, sätter ofelbart fötterna i självsväng även på någon som är så pass odansant som jag är. Låten är utgiven på FAB och på min singel står det 1957 men det måste väl vara något tryckfelsnisse fixat till. 1967 låter betydligt troligare. Jag köpte singeln bland mängder av andra som reades på Musikörat i Uppsala för en femma i mitten på 80-talet. Hur glad jag än är för det kan jag inte låta bli att gräma mig lite över alla de FAB och Blue Beat utgåvor jag lämnade kvar i de där reabackarna när jag gick för att betala mina fem singlar med Prince Buster, Tenners och Derrick Morgan. Av någon outgrundlig anledning finns inte Train to Girlstown med på Prince Buster samlingen FABulous Greatest Hits så jag antar att den osannolikt nog aldrig riktigt slog hemma på Jamaica. Men hittar ni den inte kan ni ändå köpa samlingen för fantastiska låtar som Madness, Al Capone, Rough Rider, Wreck a Pum Pum och Judge Dread.

En smula ovanlig vardag

Jag är hemma och är lite föräldraledig. Det ger en del perspektiv på tillvaron. Det är till exempel slående hur mycket långsammare det går på Konsum när pensionärerna dominerar. All den där jäkten som finns vid 18- eller 19-tiden på kvällen när det ska efterjobbethandlas är som bortblåst. För att inte tala om att jag helt plötsligt ser hur många barn det finns i området. Idag kryllade det av dem i lekparken.

I videobutiken där bara jag, barnvagnen och fyra sysslolösa expediter var hörde jag en låt med Doors som lät bra igår. När lät en låt med Doors bra senast? Det måste väl ha varit ett bra tag innan den där filmen med Val Kilmer som Jim Morrison kom 1991? Idag kollade jag hemma om jag hade låten men den var inte med på något av deras tre första album som jag av någon anledning sparat. Det här fick mig att tänka på ett annat band som länge var olyssningsbart för mig så här kommer en text jag tidigare postat på maillistan Hi-Five.

Det finns inget att göra i den här trista förorten/det finns ingenting här för oss/nä ursäkta jag överdrev lite grann/vi kan ju knarka och supa och slåss... Tror att jag hörde Ebba Grön första gången på en skolresa 1981. Det var Kärlek & Uppror och den pekade ut en ny riktning som tog vid någonstans efter Gyllene Tiders Billy. Strax efter köpte jag de tidiga singlarna som jag tyckte var så hårda att jag bara vågade lyssna på dem med hörlurar om någon annan var hemma. Första LP:n som också inköptes var en bomb. Det var så otroligt hårt, farligt och på tå att det var ...ja just otroligt. Jag har inte kunnat lyssna på Ebba Grön på åratal. Prova att jobba några år som fritidsledare med ständigt nya årskullar som precis upptäkt punk så förstår ni varför. Men redan för några veckor sedan dök den där öppningsmeningen upp i huvudet och efter att ha spjärnat emot ett bra tag medan den allt oftare gjorde sig påmind så åkte skivan på. Och jag tror inte, och hoppas verkligen inte, att det bara är nostalgi som gör att det låter så snorbra. Jag hade nog förträngt hur mycket av mina rötter det här är. Jag hörde det första gången innan jag hört Clash, Jam, Bowie eller Iggy. Innan jag viste att man delar upp musik i svart eller vitt. I listmusik eller alternativt. Det bara träffade rätt helt instinktivt. Tror fan att det sitter i ryggraden.



Något annat som egentligen sitter i ryggraden är att gå på biblioteket men det är svårare att hinna med när man jobbar. Igår rullade jag in en sväng med barnvagnen. Pensionärerna oroade sig för kopiatorn och det faktum att den inte lämnade retur på mynt. Törs man stoppa i pengar då? En mycket befogad fråga tycker jag. Själv lånade jag två av Kjell Erikssons deckare som utspelar sig i och kring Uppsala samt en bok av en kinesiska som jag redan glömt namnet på, jag skulle kunna gå ut i hallen och kolla men då måste jag kliva på det nyskurade golvet, och fyra cd-skivor. Dels Crosby, Stills & Nashs självbetitlade platta som jag nog faktiskt aldrig hade hört innan i sin helhet (mycket bra i de lugna spåren, något sämre i de lite ruffare), dels fantastiska Lars Gullin-samlingen Fäbodjazz, dels Ulf Lundells Fanzine (som jag tror är ganska kass men vem vet där kanske kan gömma sig något guldkorn) och avslutningsvis en trippelsamling med Olle Adolphsson så att vi kan lyssna på Okända djur med lite bättre kvalitet än på vår lite raspiga lp-skiva. Det finns helt klart inget vettigt sätt att knyta ihop den här postningen på så jag meddelar bara att vi just nu lyssnar på samlingen Hi Girls här hemma. Den är väldigt bra.

Här under polstjärnan

I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi.



- Sen dess har ingen mätit det djupet än en gång.

I väntan på att livet ska börja

Jag skrev en liten uppmanande text om organdonation för ett tag sedan. Den som händelsevis behöver starkare argument än vad jag kunde förmedla har en hel del att hämta i Anna Bodins och Paul Hansens väldigt bra och gripande reportage I väntan på att livet ska börja i dagens DN. Det handlar om 18-årige David Peterson Westlund och hans kamp mot sjukdomar och om den lungdonation han behöver för att få en chans att leva vidare. För er som ännu inte gjort det men vill anmäla er till Donationsregistret är det fortfarande bara att gå in här.

Motown Saturday

Ingen som läst någorlunda mycket i den här bloggen har väl missat att Hip-O-Select, ett återutgivningsbolag av Rhino Handmade karaktär som kontrolleras av jätten Universal, ger ut boxar med varenda a- och b-sida från de singlar som Berry Gordy släppte på Motown och underetiketter från 1959 och framåt. Hittills har de blivit sex boxar varav den senaste avhandlade 1966. Ett litet problem för oss i Europa som velat höra, och äga, musikskatten i de faktaspäckade och otroligt snygga boxarna har varit att Hip-O-Select efter första boxen slutade att skeppa till EU och UK (som det står på deras hemsida).

Andra boxen beställde jag via en bulvan i Oslo (norsk tull var inte billigt...) men så tipsade mig någon (han kan ha varit från Skåne, hetat Magnus och varit mindre än sin namne) om Soulmusic.com som köper upp plattor från Hip-O-Select och skickar till Europa. Det där har fungerat utmärkt. Några dagar efter släppet i USA har det ringt på dörren tidigt på morgonen och en person från en budfirma har överlämnat musikaliskt guld på ett antal cd-skivor och den vinylsingel som är med i varje utgåva. Nu har dock de soulskadade engelsmännen tröttnat på situationen och boxarna släpps till slut inom EU. Den som är sugen kan nu bara gå in på Motowns engelska sida eller beställa från Amazon. Sen har det hittat på något marknadsföringstrams om Motown Monday också men det förminskar inte på något sätt musikens värde.

Opp Amaryllis

Det finns så mycket att skriva om. Motowndistribution, Pär Rådström, barnomsorg, Taipei, Mezz, bredbandstelefonihaverier, The Line of Beauty, bandy, viktigare saker och så vidare men klockan är sju på morgonen, familjen sover och fjärde kapitlet i Adrian McKintys Dead I well may be som jag just ska börja läsa heter Across 110th street så ni får nöja er med en bild på vår praktblomma så länge. Den borde väl egentligen ha blommat redan till jul men det spelar ju ingen roll.

Listen to this

Det kom ett mail idag från vännen Teet med en länk. Och det var inte vilken länk som helst. Inte nog med att där finns en demoversion av Kevin Rowland sjungandes It's Ok Johanna det finns ett pressmeddelande också som berättar att en ny platta som ska sammanfatta Dexys Midnight Runners årgång 1981 släpps 29 januari och den går redan att förhandsbeställa. Det är vad jag kallar bra nyheter. Kan någon nu ta och maila mig om hur jag får de där två kvällarna med Kevin och Club Killers på DVD också?

Skivkonsten (del 7)

Det finns ju så många skivor att sätta på väggen. Just nu har vi det intressanta geniet Kim Fowley längst till vänster. Plattan Visions of the Future sitter dels där för att Kim ser så cool ut på omslaget med pistol och ficklampa, dels för att han ser så galen ut på fotot på innerpåsen med samma pistol men även en teddybjörn i famnen och dels förstås för att Hollywood Confidential är en så bra låt. I mitten har vi Ronnie Lanes fantastiska One for the Road med Slim Chance och den är så bra så den alltid borde sitta på väggen. Ronnies rosa snickarbyxor på omslaget gör den naturligtvis inte mindre lämpad att rama in. Några läsare kanske vill invända mot rosa snickarbyxor men har man både varit en av de coolaste katterna och en av de mest rumlande rockgrabbarna är det helt ok i min värld att bara vilja åka runt i karavan på engelska bonnalandet och spela världens bäst avspännt svängande folkrock även om man gör det i rosa snickarbrallor. Längst till höger har vi första soloplattan från Gun Club legendaren Jeffrey Lee Pierce. Skivan Wildweed har inte bara Jeffrey med en bössa över axeln på omslaget den har även skarpskjutande spår som Love and desperation i låtlistan. Kopplingen mellan de tre skivorna klarar väl läsekretsen galant gissar jag.

Dancehall Business!

Uppmärksamma läsare av den första låttips posten märkte förstås att det delvis rörde sig om en återanvänd text. Nästan ingen spelar väl in blandband idag. Blandandet har om de inte helt enkelt publiceras på internet flyttat över till cd-formatet. En nackdel med att bli äldre och ha mer pengar men mindre tid är att alla i bekantskapskretsen har råd att köpa, eller om de är modernare och mindre skivsamlarneurotiska ladda ned, samma skivor (som de knappt hinner lyssna på). Det innebär att det inte är lika intressant att blanda och ge bort sina favoritlåtar längre (ett lysande undantag är förstås Daddy Bo med sina månatliga samlingar av det senaste men annars är det tunnsått) på bland-cd-fronten. Häromdagen var dock vännen Jonas på besök och han hade med sig en samling som jag efterlyst. Lite relativt nya reggae- och dancehallfavoriter som han brännt ned på en blank liten skiva. En perfekt samling. En musikstil som jag gillar men där jag knappt hinner hålla koll på återutgåvor av giganter och ännu mindre på vad som är nytt. Jonas visade sig förstås dessutom ha fantastisk smak i urvalet då nästan allt föll på läppen som en puss från dottern (ja inte riktigt förstås men nu förstår ni att det är bra). Kolla bara låtlistan här nedan. Själv ska jag knäppa på subwoofern och skruva upp volymen.

Ett galet ökenäventyr

Idag börjar 2007 års upplaga av Dakarrallyt. Starten går i Portugal och trots att två sträckor strukits väntar en enorm utmaning för deltagarna, som bara kommer att se ut som små bil- och motorcykelprickar i öknen, på vägen till Dakar. Jag hade tänkt skriva en hel del här om sådana som varit med tidigare, om några nordiska deltagare i år, bansträckningen och så vidare men läget är inte det bästa för längre texter just nu så ni får följa länkarna och klicka er vidare om ni vill veta mer om hur ni kan se det och så vidare. Billy skrev en bra text för ett tag sedan om förberedelserna inför årets tävling och att fascineras av något man aldrig ens sett på TV.



När det ändå handlar om öknar måste jag komma med ett boktips också. Sven Lindqvists Terra Nullius kom för två år sedan. Sven reser i Australien och tänker, grubblar, upplever samt vrider och vänder på den kollektiva skuld vi i västvärlden bär med oss. Bär med oss inte för att våra förfäder tillskaffade sig fördelar på diskutabelt vis (välj själva bland krig, slaveri, erövring, undfallenhetspolitik och så vidare). Det har redan hänt och det kan vi inte göra ogjort. Vi bär skulden för att vi fortfarande njuter frukterna av deras val och gärningar, för att vi är med och delar bytet mellan oss själva utan att, i bästa fall, släppa mer än smulor till de som drabbades. Sven står intill en av sina älskade öknar och konstaterar att med samma logik som engelsmännen en gång tog Australien, det var ju i princip tomt, skulle grannarna i de överbefolkade asiatiska länderna bara kunna rulla in ta över och slå ihjäl i morgon. Istället internerar Australien många (klart att det finns rika och ekonomiskt fördelaktiga undantag) asiater som hoppas på att kunna hitta ett bättre liv här. Sven Lindqvist har inte många svar att erbjuda men han ställer frågor som räcker länge och han ställer dem med en elegans och humanism som väcker lika delar beundran och avundsjuka. Minst en av böckerna Nu dog du – bombernas århundrade, Utrota varenda jävel och den här borde vara obligatorisk läsning för alla oss som slentriangnäller över tillvaron

Skivkonsten (del 6), låttips (del 2)

Vissa artister har ju en mer genomtänkt och konsekvent omslagsidé än andra och därför är det väl ofrånkomligt att det nu sitter tre tolvtumssinglar med The Smiths på väggen. Från vänster till höger har vi Barbarism begins at home, The boy with the thorn in his side och Heaven knows I'm miserable now.



I högtalarna har vi dock Dinah Washingtons nästan tio minuter långa version av Bessie Smiths Trouble in the Lowlands (även känd som Backwater Blues) från 1961 som ni med lite tur kan hitta på den platta vi har, The Complete Dinah Washington on Mercury vol. 7, och annars kanske på någon annan samling med henne. Dinah föddes (enligt skivans liner notes) 1924 och dog 1963. På knappa 40 år hann hon med att spela in över 400 låtar, äkta nio män (enligt skivans liner notes, mer måttfulla sju enligt Wikipedia), sälja i miljonupplagor och ha en garderob med 300 par skor i. Alla låtar hon spelade in 1961 är inte fantastiska (en del låtval är konstigt smöriga och en del konstigt arrangerade) men hennes röst är det hela vägen. Det blev visst ett andra låttips också av den här skivkonstpostningen.

I try (låttips del 1)

Ja det har väl på sätt och vis funnit låttips här tidigare men det här är ändå lite annorlunda. Jag tänkte tipsa om lite låtar som ni kanske trots allt som skrivs om musik har missat. Det kan röra sig om både nytt och gammalt. Bara lite orättvist negligerade låtar och sånt som närmar sig riktigt obskyrt. Först ut är gruppen Powder och en låt som finns på samlingen Biff! Bang! Powder.



Det här Kaliforniskt guld från 67/68. Förmodligen så långt från träiga hippies man kunde komma just då, just där. Knivskarpa stuprörsbyxor, smala kavajslag, Rickenbackergitarrer och överhuvudtaget ett helhetsintryck som är så mycket England 1966 att de utan att behöva skämmas för sig kan läggas in mitt emellan låtar av Who och Creation, eller Action och Artwoods, på ett modpopblandband. Framförallt gäller det låt fem, I try, som mycket väl kan vara den mest fantastiska Who-låt Pete Townshend aldrig skrev. Samlingen Biff! Bang! Powder släpptes för 10 år sedan och kan kanske vara lite svår att hitta men den kan kanske gå att få tag på här eller här och ni som kan det där med hubbar och saker hittar den säkert på annat håll.

2007 kan bli ett bra år

Idag har jag legat två timmar på rygg på soffan medan fem kilo dotter har sovit på min mage. Det ger en känsla av hopp.