Michael Jackson är död och jag har förstås inte kunnat undgå vare sig de kärleksfulla hyllningarna, de överdrivna hyllningarna eller Billie Jean från varenda bärbar bandspelare i parken och sommarvärmen. Jag har väldigt lite förhållande till Michael Jackson. Jag har förstås hört de största hitsen, jag har som alla som hobby-dj:at räddat dansgolv med I want you back och jag äger nog en knapp handfull av hans plattor, solo eller med Jackson 5. Men vad är det jag tänker på när några dagar gått. Jag tänker på Billy Bragg. På Glädjehuset 1986. På hur han spelade I'll be there och hjälpte till att ytterligare knuffa upp den dörr till soulmusiken jag hittat fram till. Hur jag letade efter originalet och hur Michael, även om jag spelat den där låten mer på Four Tops LIVE-platta, blev en av nycklarna. Sen tänker jag på en sunkig restaurang i någon östeuropeisk stad, tågluff, några grabbar runt ett bord och Black or White på en TV-skärm. Jag har ingen aning om varför det minnet finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar