Vissa nätter, vissa morgnar

Det är så mycket vilja nu. Så mycket frustration. K slog mot mig med sina små armar i natt och skrek: inte pappa, inte pappa. Jag hade försökt bära över henne till storsängen. Ge henne vällingen hon egentligen ville ha. Inte pappa, inte pappa. Sen sprang hon tillbaka till sitt rum. Kastade vällingflaskan ut i hallen. Det kräver mer än jag trodde för att inte ta det där personligt när jag är så trött. För att orka visa att jag bryr mig när jag inte får trösta. Jag sov en stund på madrassen i hennes rum. Hon bredvid oroligt vridande sig på trasmattan jag inte fick flytta henne från. Med en tunn filt över sig. Hopkrupen som ett spädbarn. Krampaktigt kramande en extra napp i sin lilla hand. Så småningom kunde vi flytta över till storsängen. Med bara ett mindre utbrott till följd. Då lyste solen redan upp rummen och Draken. På förskolan har de slagit ihop avdelningar inför sommaren. K ville inte till sin nya i morse. Ville det invanda trygga. Ibland gör det väldigt ont att vara förälder. Väl på plats verkade allt funka bra. Vi gick till den gamla avdelningen och hämtade hennes kepa, vi kramades i dörren. Det sista jag såg av henne var ryggen, i den där fågeltröjan som jag faktiskt fick klä på henne utan protester, när hon vände sig om till sin nya förskolelärare och med glad röst sa: min pappa hämtar mig!


Uppmärksamma läsare känner förstås igen den här gynnaren.