En väldigt lång dag (för två veckor sedan)

P sover en meter ifrån mig. Ligger på sida i en cerise spjälsäng. I min säng ligger hennes docka, mobiltelefonen och Stålbadet av Anders Harning. Hon hade svårt att somna som det är när rum delas. Vi är tillbaka på Q82s. I morgon ska ingreppet göras. Jag vill inte tänka på det men i allra, allra, värsta fall kan de här vara hennes sista kväll och natt. Jag hoppas att hon känner hur älskad hon är.

K kramade P och grät i morse. Stod och höll om sin lillasyster vid köksbordet. Det är svårt att veta hur mycket hon förstår av vad det här sjukhusbesöket innebär men hon känner förstås också av oron. Denna oro. Det finns så mycket mer att skriva men jag ska släcka nu. Försöka sova. Det är en väldigt lång dag som väntar i morgon. Kanske den längsta.

Någonstans i ett annat rum skriker ett barn otröstligt. Det är bara alldeles precis så att det hörs hit in. Går någon förbi i korridoren på snabba fötter försvinner ljudet av skriket men när den som har bråttom passerat är det tillbaka igen.

Till nästa PAL

En liten aptitretare vid lunchtid

Oh I know that I've been crazy, and that cannot be denied. But inside of me, there's always been a secret urge to fly.

You see I dreamed about things, the brightest things, I know, you know what I mean.

And in my youngest years, it seemed to me, that anything was possible.
 
-----------------
 
Tyvärr får vi än så länge nöja oss med att tänka oss Kevins röst och musiken.

Söndag i Hornstull

- Femårskalas, sade Bill.
- Kalasfemåring, sade Bull.

The sound of grovsoprummet

Den som tvivlat på cd-skivans sjunkande status kan sluta nu. Nedan veckans skörd från grovsoprummet. Samtliga i perfekt skick, eller snudd på, och jag lämnade lika många till åt någon annan fyndare. Jag har nästan bara hunnit lyssna någon låt här och där men tyckte till exempel bättre om Mauro Scoccos skiva, som jag spelat i dess helhet, än vad jag hade trott (jag har ju annars fått för mig att jag bara gillar enstaka låtar med honom). Inte minst hans cover på Ulf Lundells En sprucken vas som jag helt hade missat innan gillade jag. Sen är det förstås senare än sent, snudd på för, men det känns ändå lite bra att jag till slut ska ge till exempel R. Kelly och Rufus Wainwright en chans.

Den kommer oftare nu (för två veckor sedan)

P är död. Den där förjudna tanken. P är död. Den kommer oftare nu. P är död. Den där förbjudna tanken. P är död. Den som måste få tänkas. P är död. Det är hon inte. Hon lever. Det är fyra dagar till operation. Jag är ett skal, en mur, ett liv som när som helst kan knäckas, rasa samman. Som måste leva vidare. Som P måste leva vidare. Fast ändå inte. Annorlunda. Och sen tanken igen. P är död. Det är som att inte bottna i betong, som att trampa vatten i kvicksilver. P är död. Vad ska jag göra om den förbjudna tanken som måste få tänkas blir verklighet? Vad i allsin dar ska jag göra då? Fyra dagar.

Till nästa PAL

Den där blödningen (för 22 veckor sedan)

Vi var på återbesök i dag. På Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vi pratade om den där undersökningen. Den rycker närmare. Det är bra. Det är jobbigt. Läkaren satt i sin stol och förklarade. P satt i mitt knä. Alla om. Allt vi inte vet. Vi var i bassängen sen för sjukgymnastik hon inte var redo för just i dag. Allt vi inte är redo för. Lekterapin däremot. Hon gillade den.

Undersökningen. Den som ska visa vad de kan göra om de behöver göra något. Hur de kan göra det de förmodligen behöver göra. Om de kan göra något. Vi såg bilder igen. Inifrån hennes huvud. Läkaren pekade och förklarade. En del blev klarare. En del blev tydligare. P satt i mitt knä. Hon satt i mitt knä och vi tittade på bilderna inifrån hennes huvud. På den där blödningen.

Det har snart gått två månader sedan det hände.

Till nästa PAL

Ett litet uppsamlingsheat

Uppsamlingsheat. Det var länge sedan. Men det finns några saker.

Stone Roses. Hundratusentals biljetter sålda på en timme och allmän extas över att de återförenas. Låt oss hoppas att de är bättre än på Lollipop. En av de sämsta konseter jag sett.

The Patriots. Jag älskar att snubbla över ett sådant här band som mitt i 80-talet låtsades att det var 60-tal. Bam Carosu. Deras karriär som skivbolag borde ha blivit längre.

Dokumentären om John Peels viktigaste singlar verkar fem minuter in väldigt älskvärd. Första delen har ni här.



På tal om Peel. Om ni händelsevis befinner er i närheten i kväll och har möjlighet att slinka in. Då är jag avundsjuk.

Jag läste efter tips från Gradvall på Twitter och Bodil Malmsten på bloggen Martina Lowdens text i DN i veckan och nu läser jag till slut boken Allt som legat där och väntat i bokhyllan. Den börjar både bra och referensstinnt.

På tal om AED Records. Lyssna på den här fina lilla spellistan.


Setlist by Analogue Enhanced Digital

Sist men inte minst viktigt. Jag köpte en skiva med Siw Malmkvist på lunchen i dag. Underbara Siw från 1970 för en femma på Myrorna. Hon gör en i mina öron fin version av Petula Clark-hiten Don't Sleep In The Subway på den. Försvenskad till Sov inte i tunnelbanan av Peter Himmelstrand. Jag köpte en platta till för en femma. Alf Robertsons Mitt Land från 1980. Den som hans som jag minns det hit-tolkning av Tom T. Halls Old dogs and children and watermelon vine finns på. Den som på svenska blev till Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Jag borde eventuellt hålla tyst om det här men jag är, om vi lyckas bortse från den stegrande nationalsången i bakgrunden, ganska svag för titelspåret från den skivan.

Ett ställe att kalla hemma (Låttips #131)

Det finns så mycket fantastisk musik där ute. Så mycket som bara passerar utan att jag har en aning om det. Och så ibland. Ett litet tips från en gammal pophjälte, som en gång var ett ungt fan, på Twitter och jag sitter där. Hos AED Records och känner att jag behöver beställa lite vinylsinglar.

Fredag morgon i kollektivtrafiken

Kvinnan mitt emot mig på tunnelbanan. Hon har rött hår och vit stickad mössa. Möjligen virkad. Hon har en finne precis vid högra näsvingen. Kanske två. Naglarna är välskötta. Omålade. Inte för långa men tillräckligt för att visa att hon inte jobbar med händerna. Åtminstone inte mer än med att svara i telefon och knappa på ett tangentbod. Hon blundar avslappnat men jag är ganska säker på att hon skulle vilja bita dem ned till nagelbanden.

För några veckor sedan stod jag inne i hattbutiken, inne på hattbutiken, inuti hattbutiken, på Götgatan. Det var före pop quizet, innan pop quizet, inför pop quizet, men efter klippningen. Jag frös och provade, prövade, kepsar. Gubbmodellen. Sådana som min farfar bar med självklarhet. Jag är 42 år men kände mig mer utklädd än i den hatt, den blåa som jag någonstans hoppades skulle få mig att se ut som Humphrey Bogart, jag bar i ettan, eller tvåan, eller trean, på gymnasiet. I dag på bussen stod jag bakom en kvinna vid dörrarna när jag skulle stiga av. Vid Fridhemsplan. Hon hade en svart basker. Skulle det kunna kännas mindre utklätt? Det gjorde det på samma gymnasium.

Vid Vreten steg en man av. Jag såg honom i mittgången. Han var väldigt välklädd. Möjligen hade man kunnat invända att det hade varit ännu snyggare om den där, enligt tidens räddhågade mode, höftkorta rocken varit lårkort eller rent av räckt honom till knäna. Men ändå. Väldigt stilig. Jag tänkte att det var modigt. Sen insåg jag att han förstås sett Mad Men. Den där TV-serien jag inte sett. Den där hårfina gränsen mellan mod och ängslan.

SSS (Popskyltarna #53)

Sigue Sigue Spotnick. Jag har inte så mycket mer att säga om det bandet än att de fick ett imponerande genomslag i det där vi kallade media. Jag önskar att jag hade mer att säga om skivbolaget SSS International men det har jag faktiskt inte. Snarare mindre.

Om något händer (för två veckor sedan)

Jag stod vid bussshållplatsen i morse och det slog mig att det bara är en vecka kvar nu. Om en vecka ska fransmannen och de svenska experterna gå in i ljumsken på P och söka sig upp till hjärnan för att försöka göra det de ska försöka göra. Jag har känt mig förvånadsvärt lugn den senaste tiden, inte oroat mig särskilt mycket alls. Jag antar att det är någon form av försvar. Att det är det som gör att vi oroar oss mer för om P ska vara tillräckligt osnorig för att sövas än inför själva ingreppet de ska göra.

Samtidigt slår det till ibland. Med den fullaste av krafter. Hon kan dö. Hon kan få en hjärnskada. Och det kan hon ju utan ingreppet också. Risken är större. Jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet. Men hon är däruppe i norr med sin mor och syster. Är hos mormor för att inte utsättas för lika mycket bakterier och baciller som hon skulle möta på förskolan. Hon är däruppe och enligt rapporterna frågar hon mycket efter pappa. Efter mig. Hon saknar mig. Jag saknar henne. Jag kan inte föreställa mig hur mycket jag skulle sakna henne om något händer.

Till nästa PAL

HUP (Popskyltarna #52)

Andra plattan med Wonderstuff hade onekligen ett lite kortare och smidigare namn än debuten The Eight Legged Groove Machine (hette den så, jag orkar inte kolla) och jag är tveksam till om den åldrats med något som helst behag men jag gillade hitlåten Don't Let Me Down, Gently då så de och plattan får sin popskylt. Hup!

Om inte om fanns (för fyra veckor sedan)

Det är P och K som står och blickar ut. Bilden är ett andra undantag. Barnen är inte med på bild här. Den är tagen en och en halv månad efter hjärnblödningen. Den som P fick. Den som ni kan läsa om under PAL. Vi hade sökt skydd i Högalidskyrkan. Gömt oss undan regnet. De stod där bredvid varandra i motljuset. K och P. Barnen. De älskade.

Det kom ett brev i går. Från Försäkringsbolaget. Det som vi varit så nöjda med. Som vi talat så gott om. Det som hjälpte oss vid vattenskadan. Inte en krona. Inte en krona är den värd. Inte en krona tycker de att hjärnan där inne i huvudet på P är värd. Varken nu eller om det senare visar sig att hon fått någon fuktionsnedsättning till följd av hjärnblödningen.

Anledningen. Det är medfött. De där små rörbroarna som för snabbt för blodet från artärerna in i venerna, som inte låter trycket bromsa in på rätt sätt i kapilärerna, är medfödda. En medfödd defekt. Sekunda vara. Andrahandssortering. Ingen bytesrätt. Ingen rätt till försäkringsutbetalning. Det är vad de tycker även om de förstås aldrig skulle uttrycka det så. Det är så de värderar blänket i ögonen på P, skrattet hon skrattar, hur hon säger pappa och slår armarna runt min hals. Om de såg henne stå upp på vardagsrumsgolvet och göra vågen efter att ha tagit ett steg skulle de måhända säga bravo men om hon en dag inte längre kan göra det till följd av hjärnblödningen vill de inte betala ut en krona för att hon ska kunna få ett drägligare liv. Medfött, sekunda, värdelöst. Det är vad de säger fast de inte säger det. De har så fel som det är möjligt att ha.

De har förstås rätt. De har förstås rätten på sin sida. De har förstås utformat avtalen så och de har förstås läkarna som kan skriva utlåtanden som de kan stödja sig på. Har förstås pengarna till juristerna som kan vinna i domstol. De har förstås statsmaktens, lagstiftarnas, välsignelse i marknadens namn. De har förstås rätt. Och ändå så fel.

Om något annat hade orsakat hjärnblödningen? Om K hade tappat en hammare i huvudet på P? Om P hade fallit och slagit huvudet i kyrkans stengolv? Om hon hade suttit i en krockande bil? Om hon hade fått en järnvägsbom i skallen? Om hon hade... ja inte vet jag. Om hon hade haft den otur hon har haft på ett annat sätt? Inte genom att födas så som hon fötts, med det där lilla blodkärlet som inte blev som det skulle? Hur kan de göra skillnad på otur och otur på det sätt som de gör? Hur står de ut? Med sig själva? Med den värld de är med och skapar? Hur kan de tillåtas att göra den skillnaden?

Om den gud till vilken de byggde den där kyrkan som vi sökte skydd i händelsevis finns. Om det hopp som de där två tornen vi ser från balkongen ska symbolisera finns. Om någon något mer jordiskt handlingskraftig finns. Om någon rättvisa finns. Det är inte pengarna till just oss jag är ute efter. Det är ett annat system. En annan värdering. En annan syn på människan. Det är en stilla bön om det jag skulle vilja att någon hör. Varken mer eller mindre. Det och att hon ska få leva. Att det där, som de tycker, värdelösa lilla blodkärlet i hennes huvud inte ska brista. För oss är det nämligen fullständigt ovärderligt. Fullständigt. Ovärderligt.



Till nästa PAL

M-A-R-T-I-N-A (Låttips #130)

I veckan är det dags för WTA-slutspelet i tennis, vad skönt det är att vi inte längre behöver skriva Sony Ericsson Championships, i Istanbul. Allt kan ju inte kopplas till musik men damtennis kan det definitivt. Och då förslagsvis till Phrancs fantastiska hyllning till Martina Navratilova. Jag såg Phranc som förartist till Morrissey på Wembley Arena 1991 och hon var en väldigt positiv överraskning. Skitarg. Skitbra. Och dessutom rolig. Lyssna också gärna på låtarna Take of your swastika och Bloodbath om ni hittar dem.

Kunde inte hjälpa (för fem veckor sedan)

I går. På väg till jobbet. Jag kunde inte hjälpa det. Det bara kom över mig. Tankarna. De förbjudna. Jag tänkte på vad jag skulle säga på P:s begravning. Jag tänkte på "la" som hon sa när hon ville ha något när hon var mindre. Jag tänkte att det var vad jag skulle säga. La P. Det gick över snabbt. Det måste det göra. Hon lever. Hon ska fortsätta leva. Hon ska överleva mig.

I går. På kvällen. I badrummet. Jag kunde inte hjälpa det. Det bara kom över mig. Tankarna. De förbjudna. Jag tänkte på vad jag skulle säga till K. Hur vi skulle kunna berätta att hennes älskade, älskade, älskade lillasyster inte finns längre. Jag kunde inte tänka mig något sätt att säga det på. En tår föll. Sen en till. Sen fler. Jag torkade dem. Jag gick ut till dem. De lekte. De tjoade. De ska fortsätta göra det. Jag ska sakna dem när de flyttar hemifrån. Det är långt kvar till dess. Måste vara.

Till nästa PAL

Fredag i Hornstull

P och K var tillbaka på förskolan i dag. Halvdag. Jag och L tog en promenad längs Hornsgatan. Njöt av det fina höstvädret. Senare gungade jag P i parken och hon skrattade. I morgon fyller K fem år. Hon är så peppad som bara en fyraåring kan vara. Jag hade helt missat att Jojje Wadenius gjorde en barnskiva till, den jag kände till var förstås Goda Goda, med texter av Barbro Lindgren 1978. Nu är Puss Puss Sant Sant inhandlad. Jag tyckte faktiskt att både den och Adventures in jazz and folklore med Bengt-Arne Wallin, Jan Johansson, George Riedel och Bengt Hallberg var värda 80 spänn. Rick Nelson in concert var definitivt värd den tia som stod på prislappen. Särskilt som jag fick den på köpet.

Faller genom ruinerna (för fem veckor sedan)

Ibland när jag ser eller tänker på P. Det är som att hela mitt inre rasar samman. Som att jag faller genom ruinerna av mig själv. Det kan vara vid köksbordet eller på väg till jobbet. Det varar oftast bara några sekunder. Kanske en halv minut. Sen fortsätter jag som vanligt igen. Med bara en svag, svag känlsa kvar av den där största skräcken.

Till nästa PAL

Set list Pet Sounds Bar

Den är verkligen inte i ordning spellistan nedan men det är så långt mitt minne räcker de låtar jag hann spela under mina 2,5 timmar på Pet Sounds Bar i lördags. Skoj var det men oj så mycket det var som inte fick plats ser jag nu när jag sorterar tillbaka singlarna. En del av låtarna hittar ni här: Herr Alarik PSB 1.

Johnny Thunders & Patti Palladin - She Want's to Mambo
Sylvain Sylvain - Without you
Jonathan Richman - This kind of music
The Brouges - I ain't no miarcle worker
Mink DeVille - Mixed up, shooked up girl
Guy Lombardo - Enjoy yourself (it's later than you think)
Monica Zetterlund - Du mitt liv
The Moquettes - Right string baby, but the wrong mojo
George Harrison - What is life
Laura Lee - Rip Off
The Trammps - Hold back the night
Clarence Reid - Baptize me in your love
Reflections - Romeo & Juliet
Maxine Nightingale - Love hit me
Dave and Ansel Collins - Double Barrel
Prince Buster and All Stars - Train to girls town
Tenoshi - 25 miles
Big Youth - Roots Foundation
Althea & Donna - Uptown top ranking
Aztec Camera - Somewhere in my heart
Barracudas - (I wish it could be) 1965 again
Beatles - Bad boys
Stiv Bators - Circumstanstial Evidence
Elvis Costello - Welcome to the working week
Tennesse Earnie Ford - 16 tons
Go-Betweens - Right here
Hindu Love Gods - Raspberry Beret
The Jam - When you're young
Joboxers - Boxerbeat
Greg Kihn - For You
Ronnie Lane - Kuschty Rye
Lord Large feat. Dean Parrish - Left right & centre
Kirsty MacColl - Free World
Mandrake Paddle Steamer - Strange walking man
Monochrome Set - Ten don'ts for honeymooners
Dave Phillips & the Hot Rod Gang - Tainted love
Rockpile - Teacher teacher
Paul Simon - Kodachrome
Small Faces - My minds eye
The Squares - This is Airbeat
Squeeze - Is that love
Joe Strummer & The Latino Rockabilly War - Trash City
Talking Heads - Road to nowhere
The V.I.P.'s - The Quarter Moon
Jane Wieldin - Rush hour
Docenterna - Fattigsverige
Sator - World
Bottle Ups - Boppalina goes West
Blossoms - A.P.B.
Jimmy Brisco & The Little Beavers - Why do fools fall in love
The Caboose - Black hands white cotton
Drifters - Kissin' in the back row of the Movies
Herbie Mann - Hijack
Harlem River Drive - Need you
Honey Cone - While you're out looking for sugar
Sjusovarna: John Blund

Kommer tids nog (För sju veckor sedan)

Klumpen i magen. Den klumpen. Det har regnat och varit solsken under dagen i Hornstull. Vi lämnade K på förskolan klockan åtta i morse. Tog bussarna till Astrid Lindgren. Jag, L och P. Lilla P. Vi satt på ett litet läkarrum klockan nio och den svenske experten ritade på ett helt vanligt randat kollegieblockspapper. Han ritade artärerna, kapilärerna och venerna så som det ska se ut och så som det ser ut på ett ställe i huvudet på P. Han visade oss röntgenbilderna på hennes blodkärl, pekade och förklarade och visade de senaste magnetkamerabilderna. Han sa det som andra sagt om att limma, stråla eller använda öppen kirurgi. Han visade vad de vill göra, vad de vill stänga. Hur de åtminstone vill minska flödet som hela tiden hotar att spränga hennes blodkärl från insidan. Han berättade om riskerna som finns men som är värda att ta eftersom det är en ännu större risk att inte göra något. Han berättade om fransmannen. Han sa att världens bästa händer kommer att utföra det och tårarna steg i mina ögon.

Det känns bra, det känns fruktansvärt. Enda anledningen till att jag inte grät är att jag bet ihop så hårt att inga tårar kom. Lilla, lilla, P. De där tårarna kommer tids nog. Det är en och en halv månad kvar. Jag tror att riskerna känns så mycket hemskare för att hon mår så bra just nu men om de hade kunnat göra det det vill göra nu just då och där när hon låg på BIVA efter hjärnblödningen hade det ju känts fantastiskt och det är för att undvika att vi hamnar där igen de ska göra det här.

Det är bra, det är bra, det är bra. Det är så vidrigt och hemskt att det stramar i hela kroppen. Hon tog tre steg i går, gjorde om det i dag. Hon trivs så fantastiskt denna sin andra förskolevecka och har lärt sig rörelserna till Imse, Vimse, Spindel. Hon blir så uppspelt att hon gör dem för fort. Hon är så stor och så liten och om en och en halv månad ska de gå in med instrument via hennes ljumske, söka sig upp genom blodkärlen och förhoppningsvis nå fram så de kan stänga ett litet bråck och ett kärl. Stänga helt eller delvis. Det är bra, det är bra, det är bra.

Det är bra men det enda jag hör är hans röst och orden om riskerna med ingreppet. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Blödning. Propp. Jag kan inte skriva det så många gånger att ni helt förstår om ni inte varit precis just här. Jag hör dem och jag ser P framför mig. Hennes tre steg, hennes händer som gör Imse-rörelserna, hennes skratt när hon busar med K. Hennes blodkärl är en tickande bomb med okänd detonationstid och det är klart att de måste försöka desarmera den men jag är så alldeles förskräckligt, vanvettigt, förlamande rädd för att det ska säga pang när de gör det. Blödning. Propp.

Vi säger till varandra att det blir bra. Att det måste göras. Att allt blir bra. Måste tro. Måste hoppas. Men om det inte blir det då? Blödning. Propp. Dripp, dropp. Tårarna som blivit till en klump i magen.

Till nästa PAL

Över förväntan (i dag)

P ligger och sover här bredvid mig på sjukhussängen. Rum 16. Sängplats b. Avdelning Q82s. Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Just i dag finns det inte ord för den tacksamhet jag känner över att leva i ett samhälle som än så länge har en kollektivt skattefinansierad sjukvård. Inte heller finns de ord för den ödmjukhet jag känner inför vad Europas, om inte världens, bästa händer har gjort med blodkärlen längst inne i hjärnan på P. Om jag ändå ska försöka blir ordet tack. Tack.

Hon får förmodligen åka hem redan i kväll. Den närmsta tiden kommer det att komma lite läsning här om tiden mellan den där dagen då vi fick veta att en fransman också skulle se på bilderna och den dag som är i dag. Den läsningen är inte precis en skrattfest men när ni läser det tänk på att mellan skrivandet av de där texterna fanns många ljusa stunder av förvånansvärt vardaglig vardag. Tänk på det här ögonblicket med P sovande bredvid mig i sängen. Tack.

Till nästa PAL

Söndag i Hornstull

Vi stod en dryg meter ifrån en hare. Den gömde sig bakom en sten. Innan räfsade vi löv. Efter också. Familjen kom hem i går morse. Hem från norr. Sirius vann med 5-1. En omgång kvar och ett mål från kvalplatsen. Jag spelade skivor i går. På Pet Sounds Bar. Det gick bra. Det var kul. Kanske kommer en låtlista. Det finns mer men det får komma senare. Kvällsfika stundar.

Lite indirekt reklam

Samtidigt handlar det om morgondagen över på Spengo.

Ge mig lite mer tid (Låttips #129)

Jag har inte riktigt tid så helt kort bara. Det gick bra. Pop Quizet. Vi kom trea. Av 22 lag. Jag kunde rent av hjälpa till med några saker. Och klara en låt, den ni kan spisa med helt annat intro nedan, av 25 i introdelen som ingen annan i mitt lag kunde. Så. Kul.



Nu. Annat. Jag lämnar er med de här texterna så länge.

Det är det som är den djupaste tragedin i detta. Samhället har blivit så som borgerligheten vill ha det: Allt är privatekonomi och privatmoral i en demokrati som blivit en åskådardemokrati.

Sorgen man känner över den spillra av sitt forna geniala jag han har blivit bleknar när man hör de allra första tonerna av nästan vilken sång som helst från de första 15 åren av The Beach Boys karriär.

Rapport från en lunchrast

Jag gick själv till Åhléns. Luften var höstkall och jag höll Christoffer Carlssons Den enögda kaninen i handen. Kön till kantinen var lång så jag tog ett varv. Kollade barnböcker, leksaker. Väl tillbaka var den fortsatt lång. Läste i kön, fick min mat, betalade, hämtade rårivna morötter och märkte att mängder av kollegor anslutit. Boken fick vila. Ärtsoppan var bästa hittills i år men pannkakorna degigt sämst. I kväll ska jag begå Pop Quiz-premiär på Pet Sounds Bar. Jag vet. Ni har hört det förut. Men den här gången tror jag faktiskt att det kan bli av. Sirius leder öppningsmatchen i bandyns World Cup med 4-0 i halvtid.

Onsdag kväll i Hornstull

K ringde just från norr. Det är fyra dagar dagar sedan vi sågs. Hon berättade att hon saknar mig. Att hon vill att jag ska läsa för henne. Att hon snart kommer hem. Att hon längtar. Som jag. Det kan ha varit det finaste telefonsamtalet i mitt liv. Snart fyller hon fem.

Det måste verkligen finnas någon väg ut

I morse. Jag gick Järnvägsgatan fram. I Sumpan. Jag och alla de andra morgonjäktade pendlarna. I går kväll. Jag gick Järnvägsgatan fram. I ett hav av orange. De holländska supportrarna hade av någon anledning valt Falconer som pub och parkerat en orange dubbeldäckarbuss utanför. Det var folkfest. Sen vann Sverige. Vi är i EM. Det kändes bra i går kväll framför TV-apparaten. Nu känns det ganska likgiltigt.

Jag följer inte partiledardebatten mer än via sporadiska utrop på Facebook och Twitter. Juholt. Jag vet inte. Det är som att så väldigt mycket i svensk politik just nu känns som överblivet extramaterial från Parlamentet som TV4 försöker kränga till mängdrabatt. Jag hatade verkligen Parlamentet. För hur de försökte förlöjliga männsikor som vill något med vårt samhälle. För hur deltagarna där pekade finger och gjorde långnäsa medan allt de själva gjorde var att inkassera skratt, applåder och lönecheck. Bildt. Lundin Oil. Annie Lööf och Thatcherismen. Jag vet inte. Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna som tror att det blir bättre om de byter partiledare. Jag vet inte. Inte mer än att det gör mig så trött och att jag vill att någon ska krossa narrspegeln med en vilja till förändring där inte de enda drivkrafterna heter pengar och egenintresse.

Jag köpte en Undisputed Truth-platta med en dryga 10 minuter lång version av Temptations Ball of Confusion (That's What the World is Today) i veckan. På andra sidan har den en cover på Dylans Like a Rolling Stone också. Den känns onekligen som ett ganska perfekt soundtrack till denna onsdag i oktober 2011.

White Pony (Låttips #128)

Jag hittade den här fina nya låten med Roddy Frame på Lokkos blogg och sen var det ju inte mycket snack. Den rösten. Klart det är dags för ett låttips igen. Jag önskar att jag kunde få se någon av spelningarna han gör i England nu men läget är, som vi säger, inte helt optimalt. Jag tröstar mig med den här och minnet av spelningarna på Hultsfred och O-baren. Samt den där gången när vi drack te och pratade för en intervju som aldrig blev till artikel i takvåningen på gamla Lydmar Hotell. Jag önskar att kameran hade fungerat bättre då och att jag inte hade varit för blyg för att tacka ja till en lunch. Jag ångrade mig redan i kylan ute på Stureplan.

Två omgångar kvar

Den huvudlösa huvudstaden

Vi pratade om det i veckan. Om bilden av Stockholm. I oktober 2011. Om att den var en buss där människorna sitter en och en på dubbelsätena och stirrar stint på sina smarta telefoner. Om blickarna som aldrig höjs. Om löven som skiner gula, brandgula, röda, där utanför. Senare. Jag fick revidera den. Bilden av Stockholm. I oktober 2011. Den är en illaluktande toalett där ljuset lyser blått för att nålen inte ska hitta sitt kärl. Den är en man med nedhasade byxor vid pissoaren. Strålen som träffar plåten och den andra handen som oupphörligt fingrar på iPhonen. Blicken som varken höjs eller sänks. Dansgolvet där utanför. Ljusen som skiftar i gult, brandgult och rött.

Söndag i Hornstull

Familjen for norrut. Jag vinkade av dem på tunnelbaneperrongen. Gick på Parker Lewis på Strand. Det var bra. Uppsalabekanta Rigas också. I morse vaknade jag sju fast inga barn bökade i sängen. Läste tidningen tog det lugnt. Jag tar det fortfarande lugnt. Sirius vann. Två gånger om. Damerna är klara för uppflyttning. Herrarna ligger trea. En poäng från direktplatsen till Superettan med två omgångar kvar. Jag gick en sväng i höstkylan i eftermiddags. Passerade Dellon och gick in på Mickes. Kom ut med 29 singlar. Vissa av oss är bara som vi är. Det är tomt här utan familjen. Så tomt att jag ännu inte haft hjärta att städa bort garaget K byggde i går kväll. Fast snart kommer jag att vilja lägga en av de där filtarna över benen. När jag sätter mig i soffan för att läsa Den enögda kaninen. Den här hostan som flyttat in i min hals får gärna röra sig vidare.

Rapport från två lunchraster

I går på lunchen. Stod på Stadsmissionen efter maten. Klockan var kvart i ett. Senare på kvällen var jag ganska säker på att jag sett en cd där Stina Ekblad läste Tomas Tranströmer. Mannen som en halvtimme efter mitt skivbläddrande mycket välförtjänt fick nobelpriset i litteratur. I dag var jag tillbaka. Skivan var kvar. Det var Edith Södergran hon läste. De spratt minnet spelar oss.

Både i går och i dag föll ett episkt regn över Sundbyberg när jag skyndade tillbaka till jobbet. Hösten är tillbaka.

Herr Alarik vänder plattor för dig

I går på Myrorna i Sundbyberg. Loppislunch. Jag bläddrade lite hågöst bland vinylsinglarna. Bläddrade förbi något. Reagerade. Bläddrade tillbaka. Skildes från fyrtio kronor. Gick ut med Squeeze fantastiska Is that love i påsen. Med Greg Kihns fina cover på Bruce Springsteens For You också. Och Daniel Sjölins bok Oron bror. Den förstnämnda av dem kommer definitivt att kunna höras på Pet Sounds Bar i Stockholm lördagen 15 oktober. Närmare bestämt någon gång mellan klockan 20.00 och 01.00 när jag gästar mannen vi brukade kalla Skånemagnus den store men som i de här sammanhangen går under namnet DJ Skåne bakom skivspelarna. Jag lovar banne mig att spela minst 90% vinylsinglar och inte så mycket som en endaste mp3. Jag kommer inte heller att deklamera ur Oron bror men kommer nästan säkert att spela For You. Jag kommer garanterat att spela för dig. Kom dit.

Right in the eye of the right

Billy Bragg släpper en ny platta nästa vecka. Bara sådär. Out of the blue fast han verkar lika röd som vanligt. Jag har ingen aning om hur den låter, fast jag kan klara en kvalificerad gissning om jag blir pressad, men den ser åtminstone väldigt fin ut. Så nu är det väl bara för mig att gå in på hemsidan och beställa Fight Songs.

Tisdag morgon i Hornstull

Löven i Tanto skiftade i rött och luften var så tidig oktober som den blir. I morse i parken. Jag och K. Stora gungan. Vi tog den högsta farten någonsin och satte snurr. Vi hade 20 minuter före förskolelämningen. L och P var på annat. Vi pratade. Hon funderar så mycket kring att börja skolan och kring sitt kalas. Hon fyller fem år om några veckor. Hon är så underbart nyfiken på världen och så förståndig när hon får tid. Vi såg en hund och hon skojade om att den skulle äta upp henne. Hon är så underbart fantasirik och snabb i vändningarna. Det var en fin liten stund. Vi ska göra det oftare. Ta högsta farten, sätta snurr. Ta oss den tiden i vardagen. På vägen till förskolan höll hon mig i handen.

Lord Uptown and rockers meets in Hornstull

This is for all you club heads and kids among the readers! Skojade bara. Men faktum är att det kan vara värt att masa sig ned till Judit & Bertil här i Hornstull i morgon kväll. Baktakt utlovas av trevliga människor. Om barnen somnar snällt kanske rent av Herr Alarik kan ses barhänga lite med Lord Uptown.

Rapport från en lunchrast

Tallriken med havregrynsgröt lekte atombombsprov i vänstra micron men jag kan titta ned på byggandet av tvärbanan från fönstret och den här ljuder ur högtalarna så jag tycker nog ändå att vi kan säga att veckan börjat ok.




Att lägga ett baktaktsbeat på Edwin Starrs 25 Miles och kalla skivbolaget för Skamla Motown. Om inte det är genialt så vet inte jag vad som är. Kanske att lägga en reggaeversion av Temptations Papa was a Rollin Stone' på b-sidan och kalla den Papa was a Rolling Stoned, Vinylsjuan ska via vänlig bulvan vara på väg med posten.

Söndag morgon i Hornstull

K och L försvann iväg för en stund sedan. K är på sitt livs första organiserade sportaktivitet. Fråga inte mig hur tiden kan gå så fort. Jag minns fortfarande så tydligt hur hon låg på min mage och övade sig på att lyfta huvudet. Jag och P hänger. Hon vid dockskåpet, jag vid datorn. I morse när jag sjöng sången om henne sjöng hon med själv, som om det varit Lilla Snigel eller Pippi Långstrump. Fråga verkligen inte mig hur tiden kan gå så fort.

Vi hade vänner här på middag i går. Jag har blivit bättre på att dillstuva potatis. Innan dess gick jag Hornsgatan fram. Det var morgon och jag slogs av hur sent affärerna öppnar. Jag hann ta en kaffe med F på Rival i väntan på att köpa en cykelventil. Tänk att det fanns en tid när vi fikade i stort sett varje dag. Jag fick en deckare som ska vara bra. Annars läser jag till slut Underdog. Den är bra.

Sirius har fortfarande chansen i Norrettan men jag tror att den försvinner borta mot Väsby på måndag.En liten lite fånig del av mig hoppas att jag genom att ha skrivit den menigen något har jämnat ut oddsen. Allt kan inte förklaras.

Jayhawks ger bort konsertupptagningar på sin hemsida. Jag ser fram emot konserten i mars.

Vi såg första delen av Bron/Broen och tyckte att det hade varit bra om danskarna hade fått göra den själva men sen såg L del två också och tyckte att den verkade vara värd en chans till så den ska få det.

På tal om Pippi Långstrump så slog det mig i morse att av all fantastisk musik som Jan Johansson skrivit och spelat så är det den melodin som kommer att leva längst. När ingen längre minns ens Jazz på svenska så kommer det att stå något litet barn där och hålla sig i håret för att markera flätor och sjunga om Herr Nilsson och Villa Villekulla. Det finns sämre saker att bli ihågkommen för. Mycket.

P hojtar i hallen. Vi ska magsurfa lite på golvet och sen städa toaletterna. Solen är på väg att bryta igenom någonstans ovanför SÖS.