Skrattet fastnar i krävan

Jag tyckte ju att det var roligt med Billys postning om att vidareförmedla alla mail till FRA men det innebär inte att jag på allvar tycker att det ska göras. Det var en kul protesttanke. Ett sätt att belysa det osunda i lagförslaget som blev en lag vi gärna varit utan. Ett skämt som visade på allvaret i frågan men som nu när det verkar vara allvar luktar skämt med annan innebörd. Ni som haft några som helst uppretade kund- eller allmänhetskontakter vet hur det är. Man drunknar i protesten men man i sammanhanget har inget eller mycket lite med saken att göra. Mer än sitt jobb. Nu sitter förstås en stackars byråkratregistrator där och administrerar sig ner mot ett vardagshelvete bland invektiv och sarkasmer medan ansvarsalliansen funderar på vad som ska göras på semestern nu när det blågula EM-äventyret är över. Själv sitter jag här med skrattet i halsen och hjärtat i halsgropen. Vart är vi på väg? Ni skickar ju förstås er e-post vidare vart ni vill men det finns garanterat bättre adressater om ni inte vill framstå som yra höns. Alla som röstade fram de som röstade fram lagen till exempel. Lite krångligare förstås. Inte lika lätt med den breda valmanskåren. Särskilt inte som vi med säkerhet fått en ytterst snarlik lag med socialdemokratin vid rodret. Det gör både revolutionsromantiken och liberalismförsvaret mycket svårare men det är där vi har det. Problemet. Vi vill avhända oss ansvaret men inte ta konsekvenserna. Vi intalar oss att demokrati är att rösta med årslånga mellanrum. Att vi gör vårt och då får banne mig de göra sitt. På det sätt vi vill. Nu. Och nu och nu och nu oavsett vad andra vill. Och om vi inte får som vi vill så slår vi vilt omkring oss. Lägger oss på marken med sparkande fötter och hamrande händer medan vi skriker. Vill, vill vill, vill ha. Vi saknar sjukdomsinsikt. Vi attackerar symptom istället för att se sjukan i vitögat och det bara förstärker i fall som detta. Så vill ni verkligen ha bort lagen och inte bara spela för gallerierna finns det bara en sak att göra och det är att bita i det där lite kartiga äpplet och ge sig in i partipolitiken. I de befintliga partierna eller i nya som ni startar själva om ni tror att det är en bättre väg att springa. Det är så vår demokrati fungerar. Det är det vårt samhälle vilar på även när grunden känns gungig och jag är säker på att ni behövs där som stöttor och stadgande fundament. Det andra vägarnas småaktiga protest är billigt självrättfärdigande, svaga ekon av stöveltramp och hemmabombstillverkning, och spegel, spegel på väggen där säg mig vem som mest integritetsälskande är. Det var väl mest bara det. I morgon är det måndag i ett nytt Sverige. Vilket vi ska få framöver kan du vara med och påverka om du inte är upptagen med att gnälla, känna dig förfördelad och leta efter skoputslådan.