söndag 22 juni 2008

Skrattet fastnar i krävan

Jag tyckte ju att det var roligt med Billys postning om att vidareförmedla alla mail till FRA men det innebär inte att jag på allvar tycker att det ska göras. Det var en kul protesttanke. Ett sätt att belysa det osunda i lagförslaget som blev en lag vi gärna varit utan. Ett skämt som visade på allvaret i frågan men som nu när det verkar vara allvar luktar skämt med annan innebörd. Ni som haft några som helst uppretade kund- eller allmänhetskontakter vet hur det är. Man drunknar i protesten men man i sammanhanget har inget eller mycket lite med saken att göra. Mer än sitt jobb. Nu sitter förstås en stackars byråkratregistrator där och administrerar sig ner mot ett vardagshelvete bland invektiv och sarkasmer medan ansvarsalliansen funderar på vad som ska göras på semestern nu när det blågula EM-äventyret är över. Själv sitter jag här med skrattet i halsen och hjärtat i halsgropen. Vart är vi på väg? Ni skickar ju förstås er e-post vidare vart ni vill men det finns garanterat bättre adressater om ni inte vill framstå som yra höns. Alla som röstade fram de som röstade fram lagen till exempel. Lite krångligare förstås. Inte lika lätt med den breda valmanskåren. Särskilt inte som vi med säkerhet fått en ytterst snarlik lag med socialdemokratin vid rodret. Det gör både revolutionsromantiken och liberalismförsvaret mycket svårare men det är där vi har det. Problemet. Vi vill avhända oss ansvaret men inte ta konsekvenserna. Vi intalar oss att demokrati är att rösta med årslånga mellanrum. Att vi gör vårt och då får banne mig de göra sitt. På det sätt vi vill. Nu. Och nu och nu och nu oavsett vad andra vill. Och om vi inte får som vi vill så slår vi vilt omkring oss. Lägger oss på marken med sparkande fötter och hamrande händer medan vi skriker. Vill, vill vill, vill ha. Vi saknar sjukdomsinsikt. Vi attackerar symptom istället för att se sjukan i vitögat och det bara förstärker i fall som detta. Så vill ni verkligen ha bort lagen och inte bara spela för gallerierna finns det bara en sak att göra och det är att bita i det där lite kartiga äpplet och ge sig in i partipolitiken. I de befintliga partierna eller i nya som ni startar själva om ni tror att det är en bättre väg att springa. Det är så vår demokrati fungerar. Det är det vårt samhälle vilar på även när grunden känns gungig och jag är säker på att ni behövs där som stöttor och stadgande fundament. Det andra vägarnas småaktiga protest är billigt självrättfärdigande, svaga ekon av stöveltramp och hemmabombstillverkning, och spegel, spegel på väggen där säg mig vem som mest integritetsälskande är. Det var väl mest bara det. I morgon är det måndag i ett nytt Sverige. Vilket vi ska få framöver kan du vara med och påverka om du inte är upptagen med att gnälla, känna dig förfördelad och leta efter skoputslådan.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hallå mannen! Har varit på landet och därför inte läst denna förrän nu.

Därför:

Jag läser vad du säger och ser naturligtvis nyanserna, men... Jag personvalsröstade aktivt just på en person som skulle sätta hälarna i marken när såna här frågor kom upp eftersom detta var på tapeten redan då. Men när omröstningen väl kom så visade det sig ju att den svenska partipolitiken inte är en särskilt stark demokrati. Det är egentligen helt omotiverat i dagens läge att ha 349 representanter i Riksdagen. Det vore bättre att ge stockholmsavdelningarna av vardera parti mandat att rösta för alla så skulle man slippa det logistiska i att ha alla här, för de individuella drivkrafterna spelar ju ändå ingen roll.

Så, nu är det bästa att göra det rakt motsatta. Varför gömma sig? Det är ett 40-tal namn som sitter på forward på min inbox. De vill ju ha dem, det säger de hela tiden. Och jag hjälper gärna till. Hellre det än motsatsen, d.v.s. att börja kryptera. En explosion av utvecklingen för privatkryptering står för dörren och det är klart att de skummaste av de skumma kommer att krypa in där direkt när det händer. Hos mig står det däremot vidöppet.

FRA får vad de vill ha. Är ett "tack för hjälpen" för mycket begärt?

Martin sa...

Välkommen tillbaka, jag har följt era äventyr i spenaten via den nya tekniken.

Det här svaret är väldigt svårt att skriva. Det här är minst fjärde försöket utan att bli särskilt bra och jag har formulerat fler i skallen fast vi tycker lika i grundfrågan. Vi borde inte ha den där lagen.

Riksdagen. Jag är inte beredd att ge upp den och tanken på att enskilda riksdagsmän kan gå emot partilinjen, även om de inte gjorde det i den här frågan, men jag är djupt oroad över att statsministern inte vill diskutera varför det var så viktigt att få igenom den här lagen just nu att enskilda riksdagmän skulle pressas att svika sina ideal och väljare och jag hoppas att alliansväljarna talar om för honom vad de tycker om det liksom att riksdagsmännen som profilerat sig i frågan får veta att de har väldigt bråttom med att starta ett nytt liberalt partialternativ där de kan rösta emot sitt tidigare beslut om de vill sitta kvar i riksdagen.

När det gäller att hjälpa FRA tror jag faktiskt inte att de vill läsa din e-post. Kanske är det naivt men jag tror inte det. Jag tycker också att det är förfärande att de utan brottsmisstanke (och jag är verkligen inte hundra på det vid brottsmisstanke heller) får filtrera informationen/kommunikationen och vad det kan leda till i framtiden, nu när det steget är taget, ger mig ont i magen men jag får ont i magen av det där massmailandet också. Av hur det för mig bryter mot något. Av känslan att det slår mot samhället istället för att försöka styra in det på en bättre väg. Av att det känns som om det missbrukar förtroendet som vi gett oss själva när det gäller att myndigheterna måste registrera inkomna handlingar och att vi som medborgare har möjligheten att begära ut dem som allmänna handlingar(även om de ju ibland kan vara löjligt fulla med överstrykningar). Det är ju inte olagligt att skicka in de där mailen och det är absolut fritt fram att anse att det är att göra vad FRA vill men jag får som sagt ont i magen av det. Av vad nästa steg är. Av vart det kanske leder.

Bättre än så blev det inte tyvärr. Svaret. Frågorna är ofta lättare. Vad jag ville i den ursprungliga postningen var att beskriva något mer än den oro jag tidigare luftat över lagen. Oron över vart en del av debatten och motståndet var och är på väg, över vad vi är beredda att göra och vad vi inte är beredda att göra och även om postningen kanske både blev för luddig och för spetsig känner jag den fortfarande, oron.