The things I notice now (skivkonsten #26)

Tom Paxton fyller 70 år idag. De flesta av er känner honom kanske som mannen bakom en rad mer eller mindre fyndiga barnvisor med mer eller mindre politiskt budskap. Några kanske som en protestsångare som var ganska stor samtidigt som Bob Dylan och Phil Ochs på 60-talet. Någon kanske som mannen som skrev låten som Fred Åkerström översatte till Jag ger dig min morgon - I give you the morning. Det är i så fall bra. De där sakerna är värda lite uppmärksamhet. De är också min Tom Paxton men om jag skulle lyfta fram mina favoriter blir det några andra, eller I give you the morning ska förstås vara med, mindre kända saker i hans digra produktion. Jag har verkligen långt ifrån hört allt han gjort men ett tag var hans plattor väldigt billiga i reabackarna så jag köpte på mig några stycken och fastnade framför allt för plattorna han spelade in runt decenieskiftet mellan 60- och 70-tal.

På 1968 års The things I notice now är han ofta mer introspektiv och filosofisk än rakt politisk och det passar honom bra. Förutom redan nämnda I give you the morning så har jag nästan spelat vinylen grå i avslutande All night long. Den är nog egentligen inte så märkvärdig men den griper tag i mig och det är ju det allt handlar om. Tyvärr verkar plattorna från tiden runt 1970 vara dåligt återutgivna på cd men Rhino Handmade har gjort en utökad cd-version av liveplattan Compleat från 1970. Jag minns att jag köpte mitt vinyl-ex på biblioteket i Sumpan för 20 spänn och det får väl ses som prisvärdare men dollarkursen är låg och det är fler låtar på cd:n så är ni nyfikna på honom så. Fast nu när jag kollade upp det så är de 2 500 exemplaren visst slusålda. Hittade ett begagnat ex på amazon.com för 129 dollar (90 dollar över orginalpris, här skulle man spekulationsköpt om man var lagd åt det hållet).

Toms senare produktion kan vara svårare att ge sig i kast med eftersom han så ofta ser ut som Galne Gunnar klonad med Jon Skolmen på omslagen men ge Heroes från 1977 en chans om ni hittar den billigt. Låt två på andra sidan heter Phil och är en reaktion på beskedet om att generationskamraten Phil Ochs hade tagit sitt liv året innan. Om ni någon gång brytt er om de där folksångarna och deras gemensamma historia lär tårarna vara nära att trilla när ni hör den.

Trehundratrettiotre eller snarare 334

Den lilla del av mig som är mer inne på siffror än vad som är nyttigt är lite besviken över att den andra delen, som är större, missade att nämna i förra posten att det var nummer 333 sedan starten. Bara så ni vet.

Uppsamlingsheat XIII

Hösten är verkligen här nu. Löven har fallit så att vi kan se vilka av K:s kompisar som är i lekparken för tillfället. För det mesta är det tomt.



Jag mumlade ju lite om att fritidsgårdarnas varande eller icke varande kanske kan vara bra att ta med i allt tyckande kring ungdomsvåldet härom veckan. Idag tar länspolismästare Carin Götblad bladet , ähh nu blev det onödigt putslustigt, från munnen och säger något liknande i Ekot. Tack! Sen återstår det ju att se om det leder till något i förlängningen.

Jag muttrade även något om räntan och de ekonomiska experterna härförleden. Som ett brev på posten kom artikeln om att det nu kan vara dags att binda räntan och det kan det förstås även om det hade varit bättre att göra det tidigare men fundera en eller två gånger på varför tvåårsräntan och den rörliga ligger så nära varandra just nu. Kan det vara så att bankerna vill få oss att binda just nu och i så fall varför? Månar de om sina kunders nattsömn och ekonomiska trygghet eller sina egna framtida marginaler och hur mycket reflekterar de ekonomiska experterna och journalisterna kring det? Riksbanken höjde för övrigt som väntat reporäntan idag.

Jag läser Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh. Den är så här långt ett lättläst men inte lättsmält sammanflätande av ett personligt tomrum och politiskt vansinne i stor skala.



En JM hade två ex av Danny George Wilsons platta The Famous Mad Mile. Han skickade ett med posten och jag lyssnar på den nu. Det låter bra, lågmält, altcountry kan nog vara termen. Jag skickade ett ex av Pride on Pride med Steve Pride & His Blood Kin tillbaka. Förhoppningsvis har han den i morgon och gillar det han hör.

En gång intervjuade jag författaren Mikael Engström för en tidning som nog just då hette Söder om Söder. Han hade en skrivarlya i en lokal i Farsta inte långt från sitt hem. Den var belamrad med bland annat fiskegrejor och det var trivsamt. Han frilansade med artiklar om fiske och skrev barnböcker. Det kändes som något att vara avundsjuk på men jag vet ju hur många ensamma timmar det måste innebära också. Förra sommaren gjorde han ett bra och uppmärksammat sommarprogram i P1 och nu är han nominerad till ett August-pris för sin senaste ungdomsbok. Jag håller en tumme.

Conan ska börja extraknäcka! Följ vad bland andra han och hon som var hon-med-luggen-i-Filmkrönikan innan hon som nu är hon-med-luggen-i-Filmkrönikan skriver om TV och film på redaktionsutökade Weird Science. Weird Science är med bland länkarna nu. Det är Baristasnack också. Där handlar det mycket om ett kafferep som jag och K brukar bevittna emellanåt.

Turn back the hands of time (låttips #16)

Det var nog i ett gammalt nummer av Feber eller möjligen Jörvars Gosskör. Jan Gradvall skrev om soul från Chicago och gjorde mig våldsamt sugen på att få höra Tyrone Davis. Det var före nätet och nog också före den enorma återutgivningsexplosion vi just nu lever i så det var inte så lätt men så småningom (det kan faktiskt ha tagit år, jag minns inte) fick jag tag i en cd-samling. Jag spelade den som en tokig. Idag är ju allt på så många sätt annorlunda. Det mesta finns att köpa eller lyssna på en eller ett par knapptryckningar bort. Till och med för oss som inte laddar ned en massa bland hubbar och annat. Det kan ju ibland kännas som att det där förtar lite av mystiken men å andra sidan öppnar det så många dörrar och bakom varje dörr verkar det finnas en till och en till och en till så jag tänker inte just nu vara en gnällig gammal gubbe. Det är kanon med tillgängligheten, det gäller bara att kunna surfa på vågen så man inte sjunker. Till exempel är det fantastiskt att Tyrone Davis finns på YouTube. Jag skulle ha gett bra mycket för att ha haft tillgång till det här, med kavajväst och dasslockskragsnibbar och allt, när jag läste den där gamla musiktidningen.

This Is England (soundtrack bonus EP)

Vi såg till slut This is England förra helgen. Det var på Kvartersbion och det kanske kan föranleda en längre post lite längre fram. Soundtracket var alldeles utmärkt och har fått mig att spinna en del Toots & The Maytals men filmen gjorde även att några andra låtar dök upp i huvudets egen jukebox. En före detta brittisk premiärminister kan väl sägas förena dem. Ni har säkert fler förslag.

The Specials - Maggie's Farm

The Beat - Stand down Margaret

Morrissey - Margaret on the guillotine

Elvis Costello - Tramp the dirt down

Tetrisflytt

Jag har precis stuvat ett tolv kubikmeter stort lastutrymme fullständigt fullt. Kroppen är trött men det ligger en otrolig tillfredställelse i det där som ett gympass aldrig kan ge. Kombinationen av relativt hårt kroppsarbete, problemlösning, att arbeta tillsammans och att hjälpa vänner. En klunk öl direkt efter gör ju inte det hela sämre. Tyvärr glömde jag att fotografera innan vi slog igen dörrarna så ni får se en annan flytt istället.

Fredagskväll i Hornstull

Det blev libanesiskt från det utmärkta lilla stället på Långholmsgatan. Vi orkade inte mer. Sen struntade vi i den där vinfilmen och korkade upp en Raimat 2001 Merlot som inköptes i Barcelona för ett och ett halvt år sedan. Den smakar bra. På stereon en av de tre jazzplattor som brukar hamna där vid tillfällen som det här. Dave Brubecks Dave Digs Disney från 1957. Vårt ex är en snygg liten japansk cd-utgåva i replikaomslag. Jag köpte den när Sura Gubbarna slog igen. Tror den kostade 30 spänn men det är nog egentligen något för en framtida Här låg det en skivbörs-postning. K håller på att somna. Sen kanske vi slår upp ett glas till och läser lite, jag har fortfarande några sidor kvar i Waterloo Story av Peter Prince, eller tar ett parti schack. Hoppas att ni också har bra kvällar. De behövs ibland.

Don't Sleep in the Subway (låttips #15)

Hon var ju inte precis nummer ett bland 60-talets brittiska sångstjärnor. Hon tog sig nog inte ens upp på pallen. Sådant var reserverat för Dusty Springfield, Sandie Shaw och några till men hon kämpade alltid väl och några gånger, i några sånger, kunde hon mäta sig med de allra bästa. Det hände i Downtown och det hände igen i Don't Sleep in the Subway. Visst är hon värd en post. Petula Clark.

Det är klart att det inte är enkelt

Jag är inte så snabb. Det tar tid ibland. Men jag har ju läst samma saker som ni. Om våldet. Om dåden, om råden, de dyra. Tonårspojkarna som sparkade ihjäl och pappan som avfyrade hagelbössan. Om liven som släcktes. Om de som förstörde sig själva. I någon slags förlängning om fotbollshuliganerna jag aldrig tänker kalla supportrar och värdetransporterna som rånas. Men jag har läst annat också. Mellan raderna och på sidor som allt för sällan kopplas till det här. Där står det om fritidsgårdar som lagts ned och andra som hotas. Där står det om olika regler beroende på inkomst, utbildning, kön och bakgrund. Där står det om föräldrar som inte har tid, om avsaknad av positiva förebilder, om ett samhälle som gräver sin egen grav genom att tro att kortsiktig snålhet och rationalitet är samma sak. Ett samhälle som tror att det som inte just nu, nu och nu kan mätas i pengar inte är värt något.

Lekparken varje dag. Vi gungar och ser. Barn, barn, barn från olika dagis och fröknar, fröknar, fröknar av samma kön. Igår en jag inte sett förut. Han hade en skateboard. Några kanske skulle vara tveksamma till att kalla honom en manlig förebild men oj vad alla de där små killarna och tjejerna märkte att något var annorlunda.

För några år sedan var det tal om att parkleken eller biblioteket måste läggas ned i Hornstull. Lyckligtvis blev det inte så men bara att någon eller några kom på att det var de två verksamheterna som skulle spelas ut mot varandra säger en del. Alldeles för mycket.

Jag vet ju såklart att det inte är enkelt. Det går inte att räkna rakt av på ett par fritidsledarlöner och en lokalkostnad och sen på ett misshandelsoffer, en rättegång och ett fängelsestraff och säga att här skulle vi ha satsat så hade vi sparat i den här änden men jag vet också att det inte är så himla svårt att se att det vi sår också i någon mån är det vi skördar.

Det fanns, finns fortfarande, för er som tycker att det är för lite musik just nu, en låt som hette Staten & Kapitalet eller Den ena handen vet vad den andra gör. Orginalet gjordes av proggbandet Blå Tåget och covern av punkbandet Ebba Grön. Avståndet var inte alltid så långt. Det finns en rad i den där låten. En samhällskritisk rad där de sjunger Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften. Det är en kritik, var en kritik men nu är det något annat vi måste kritisera. Då var det fel att det var så noga med skaften men nu slarvas det med dem på annat sätt. Vi kommer att få sopa själva och som vi kommer att få sopa.

Inflygningen över Högalidskyrkan mot Bromma. Jag har ju själv gjort den för många gånger. Det är ett klent dövande av samvete men jag ska betala utsläppsrätter i efterhand. Det kanske är litet, futtigt och inte betyder något i det långa loppet men i så fall vad gör det? Vad gör det? De där inflygningarna. De där raderna av små hus. Vart jag såg, såg jag såg vid såg eller något liknande skaldade någon en gång i en annan tid. Nu ser jag studsmattor. En utanför varje hus. Allmänningarna gapar tomma. Var och en är sig själv närmast. Så är det ju men det behöver inte stå i motsats till gemenskap och solidarietet. Ibland känns det som att vi glömt bort det.

Orden ringer i öronen. Det är den unge Dylan. Det är klart att det inte bara handlar om ledarna som ljuger i Washington DC i låten Masters of War. Det handlar om oss också. All that money you made will never buy back your soul. På baksidan av skivkonvolutet till The Freewheelin' skriver han att han inte skriver låtar som önskar att männsikor ska dö, but I couldn't help it in this one. Han var ung, bara 21 år och han var förstås redan smartare än så.

En liten pojke har gungan bredvid oss i parken. Jag ger honom fart också. Han berättar om sina huggormar. Han har en hemma. Jag frågar om det inte är farligt. Han säger att den är i tyg. På landet finns det riktiga under ett träd. Det hörs att det är självklart för honom att det finns ett land. Det hörs att det inte är självklart att vuxna lyssnar och är intresserade när han pratar. Eller så övertolkar jag.

Två flickor ger K skjuts i en skrinda. De kör så försiktigt de bara kan. Jag går bakom. K håller i sig i en hand och vinkar. Jag undrar var det går snett? Var ligger brytpunkten? När slutar vi vara så försiktiga? På bussen låtsas ett par mammor inte se att vi vill på med vagnen. De sitter kvar istället för att fälla upp sätet så en till får plats. Vi har inte bråttom, vi kan vänta på nästa, men jag undrar var det går snett? Var ligger brytpunkten? Varför slutar vi vara försiktiga?

När jag var liten fanns det skolbibliotek, kurator och skolsköterska. Det fanns skolvärdar, vaktmästare och lite senare fritidsledare som hade tid att sitta ned och prata. Det bara slog mig att det inte är så länge sen. Det bara slog mig att det kanske är där vi borde satsa pengarna? Samhällsnära tjänster? Hur känns det? Är det värt att betala för? Att avstå en egen studsmatta för? En hushållsnära tjänst? Är det värt att sopa framför egen dörr för och sen bjuda in någon för att vi ska få ett samhälle som lite grann skiljer sig? Jag vet inte. Ni får bestämma själva. Men jag vet att vi kan välja det. Valfriheten fungerar åt det hållet också. Än så länge. Om vi vill.

Jag tar bort bottnen på plåtburkarna och trycker ihop dem innan sopsorteringen för att spara plats. För att spara transport. Jag vet, det är fåfängt. Ett fåfängt försök att göra något bra av det lilla i vardagen. K sitter bredvid på golvet. Hon tittar upp på mig. Ser vad jag gör. Kanske, kanske, kanske kan det betyda något i ett längre perspektiv, i det långa loppet. Att jag är hemma, att jag sorterar burkarna, att jag tänker på transporterna, att jag försöker. Det finns sämre sorters fåfänga. Jag tröstar mig med det. Små, små steg leder också någonstans. Precis som när jag går bakom henne med böjd rygg och håller henne i händerna.

I geografins värld

Jag gillade alltid geografi i skolan. Det var något tillfredställande med att trycka in alla Afrikas huvudstäder i huvudet och sen rabbla upp dem igen. Tyvärr verkar många dem ha försvunnit sedan dess. Åtminstone från mitt huvud. Jag gillade geografi så mycket att jag en gång till och med skrev in mig på Kulturgeografiska Institutionen i Uppsala. Jag skulle läsa a-kursen men något som kanske var Idé och lärdomshistoria (undrar om det fortfarande går att resttenta mina fem medeltidspoäng?) kom emellan. Detta apropå att jag visst har placerat mig på något som heter bloggkartan genom att klistra in texten nedan. Hornstull fanns inte som geografiskt val så jag körde på Stockholm.

Jag har placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Alternativ - Gör det själv (Skivkonsten #25)

Idag är jag över på Spengo och rotar i skivhyllan igen. Ibland brukar jag fundera på hur det skulle vara att ha skivorna sorterade kronologiskt istället för alfabetiskt men det skulle förstås vara i krångligaste laget. Fast just i sådana här fall när det gäller att plocka en platta från 1971 så hade det ju underlättat. Det kunde ha blivit någon av plattorna bakom glas och ram, som förstås har djur som en gemensam nämnare, eller Margie Josephs Makes a new impression eller William Truckaways Breakaway eller David Bowies Hunky Dory eller, eller, eller men det blev ett annat alternativ.

K-märkt (Skivkonsten #24)

Det är någon annans dag idag. Men ni hittar säkert massor av läsvärt genom att klicka på länkarna ute till höger.

There's a touch (låttips #14)

Ibland kommer de där låtarna som berör en allra mest från oväntat håll. Proclaimers har säkert varit bättre än på den här cd-singeln från 2001 men de har aldrig träffat mig hårdare. Melodin, rösterna, passionen i framförandet och så texten om saknad men också om en tro på att allt ska ordna sig. En tro som bara knappt kan dölja det faktum att hon är förlorad för alltid. Musik som verkligen låter som att den betyder något. Det finns säkert någon därute som behöver höra den i höstrusket. Själv är jag så väldigt glad över att kunna sitta inne i värmen med familjen. Det är viktigt att ge sig tid att känna den glädjen om man har chansen.



Vill ni ha mer musik kolla in Soulsides Aretha Franklin special över hos uber.

Seriösa tider närmar sig

Fotbollen är visserligen inte slut än men eftersom Sirius redan klarat kontraktet i Superettan med bravur och inte har en chans att nå Allsvenskan så börjar det bli dags att blicka framåt. Det ska bli spännande att se hur det nya systemet i bandyn med en rak Elitserie från start faller ut. Kommer vi som alltid gnällt om att det är mycket lättare att nå Elitserien från södergruppens allsvenska att få rätt så det blir övervikt av gamla norrlag i topp eller får vi äta keps? Sirius börjar hemma på Studan mot Fosshaug, förlåt Tillberga, på klassisk bandytid söndag 11 november klockan 13.15. Det är ju faktiskt bara tre veckor dit. En glädjande sak med det nya seriesystem är att det garanterat blir en match på promenadavstånd från Hornstull i år. Sirius brukar ju ha svårt mot Bajen i det där köldhålet som är Zinken men vi kan väl hoppas att den försvagning som förra årets turbulens hos köpelaget orsakade leder till lite jämnare siffror i år även om den knappa försäsongsförlusten på Studan kanske inte är någon riktig värdemätare och Bajen visade sig vara mycket starkare än väntat uppe i Edsbyn och till slut vann Svenska Cupen.

Uppsamlingsheat XII

Jag lyssnade på Veedon Fleece igår och nu känns det som att Van borde ha haft en platta med på den där listan med sju plattor jag inte kan vara utan. Astral Weeks antar jag.

Varje morgon vi halvnio, nio när jag och K har lekplatsen och gungorna för oss själva pekar hon glatt upp i luften och säger däh när ett flygplan kommer svepande över Högalidskyrkan på väg mot landningsbanan på Bromma och varje gång säger jag flygplan och tänker klimathot, global uppvärmning, översvämningar, ökenspridning och oj vad tätt de kommer, flygplanen och larmrapporterna.

Ni som har koll visste förstås redan att det har kommit en ny Rankin för över en månad sen. Jag som är lite mer saktfärdig funderar just på om jag ska beställa den inbunden eller ge mig till tåls till i februari när pocketen kommer.

Visste ni att det nästan blir halva priset om man klipper itu tomaterna själv i grytan istället för att köpa krossade? På så sätt blir de ekologiska lika billiga som de andra. Fast egentligen är ju de andra dyrare. Om vi räknar in miljöeffekterna alltså. Det är ju bara så svårt att vänja sig för någon som stenhårt gått på prislappsbilligast förut istället för att se hela slutsumman. Jag tror att vi måste lagstifta mer och hårdare. Om utsläppen, transporterna, ekologin och allt annat som vi bör räkna in i vår konsumtion. Om jag som har en liten tjej som snart är ett år och en dag ska ta över tycker att det tar emot ibland att köpa prislappsdyrare och har svårt att låta bli att unna mig något som rest över halva jorden har jag svårt att inse hur vi ska få det att gå ihop annars.

Tomaterna apropå att vi lagade 15 portioner tomatsås härom dagen. Jag kom till och med ihåg att slå av spisen och puttra på eftervärme efter att det kokat upp. Det kanske finns hopp. Gott blev det åtminstone. Vitlök, lök, peppar, buljongtärning (K:s njurar väntar gärna med salt), basilka och lite honung tillsammans med tomaterna. Vi skivade i en någorlunda snäll korv och tog ett glas Boira' till. K nöjde sig med vatten.

Snookersäsongen är visst igång men det är lugnt. Jag kan ju alltid kolla på Gladiators istället. Apropå sport och Tv ska det bli spännande att se vad det blir av Tour of America som Babylon By Bike rapporterade om förra veckan.

Ok jag har inte hunnit lyssna men nya plattan Runout Groove med Stephen Duffy & The Lilac Time ska ligga på hemsidan för lyssning nu! Tänkte att jag skulle tipsa er innan jag går dit själv och kollar om det är hela låtar eller bara smakprov.

Blogguppdatering (låttips #13)

Om ni ibland klickar på de där blogglänkarna ute till höger som jag inte lyckas få att öppnas i nya fönster, så ser ni att det är väldigt olika hur ofta de uppdateras. Den som just nu ligger mest efter med inlägg är Totally Wired som fortfarande ståtar med 2006 års årsbästalista som senaste inlägg. Men det är ju helt ok. Alla uppdaterar i sin egen takt. Mannen bakom TW skickade dock ett mail nyligen till en mailinglista jag är med på med ett tips om en blogg som uppdaterar oftare. Det är enligt uppgift journalisten Kjell Häglund som utökat sitt imperium och nu utöver TV-bloggen Weird Science även har musikbloggen K.H. Han kan bli lite väl teoretisk för mig, även om jag tycker att det är kul med en musikskribent som har kunskaper om musik som sträcker sig längre än till pressmeddelanden och rocklexikon, och en del av de supermusikaliska utflykterna är jag inte redo för men jag gillade verkligen att hans text om Dylans New Morning-platta fick mig att ta fram skivan i förrgår och han har ju helt rätt när han nämner låtarna Day of the Locusts och Sign of the Window som favoriter. Smakprov lägger han ut också. Det innebär att sidan från och med nu ligger med under musikbloggar ute till höger.

Historiskt sett har det snackats mycket skit

Ni är kanske som jag. Ni kastar någon gång en blick på ekonomisidorna eller lyssnar lite på ekonominyheterna. I så fall har ni nästan säkert hört det eller läst det. Det brukar formuleras ungefär som i nästa mening. Historiskt sett har det alltid varit fördelaktigt att ha lån med rörlig ränta. Det är en av de dummaste klyschor jag känner till. Ändå upprepas den gång på gång av ekonomiska experter och journalister. Det är som ett mantra, en snuttefilt, en anledning att slippa reflektera och göra de verkliga expertuttalandena.

Vi lägger just nu om en del av vårt bostadslån. I två års tid har vi haft en fast ränta på det lånet på 3,05%. I stort sett sen den dagen vi band lånet har räntorna ökat. Idag är den rörliga räntan ungefär 5%. Vad tror ni, har det under den här historiska perioden varit fördelaktigare för oss med fast eller rörlig ränta? Precis.

Om det trots allt någon gång händer att de ekonomiska experterna och journalisterna stannar upp och säger något annat än det vanliga, historiskt sett har det alltid varit fördelaktigt att ha lån med rörlig ränta, och istället pratar om att det kan vara dags att binda räntan är det i lägen som det vi har nu. Eftersom den rörliga räntan och den fasta ettårsräntan i stort sett är densamma, den fasta kanske rent av är något lite lägre, tycker de att det kan vara dags att binda. Jag vet inte hur det ser ut i er värld men hos mig känns det som att de har helt fel perspektiv. De tittar på hela världshistorien (eller ja efterkrigstiden åtminstone, vår efterkrigstid, vi som inte var med i krigen som brukar räknas, andra krig pågår ju fortfarande) och på det lilla, lilla nuet. Men så är det ju inte för de flesta som har lån. Vi lånar inte för en evig historisk tid och inte för det lilla, lilla nuet. Vi lånar för perioder som sträcker sig över 1, 2, 3, 5, 10 eller kanske 20 år. Sen flyttar vi och lånen ska ändå lösas och då är det sannerligen en fördel med rörlig ränta.

Experterna och journalisterna borde ha stått för två eller ännu hellre två och ett halvt år sedan och skrikit bind, bind, bind om du ska bo kvar ett tag. De borde ha varit löpsedlar och påannonseringar som skrek ut att historsikt sett har det varit svårt att binda lån till en så låg ränta som just nu men istället var det som vanligt. Historiskt sett har det alltid varit fördelaktigt att ha lån med rörlig ränta. Men det beror ju alltså på vilken historisk avgränsning man gör också. Om ni ska binda nu? Fråga inte mig, jag är ingen ekonomisk expert. Däremot är jag helt säker på att det historiskt sett var rätt att binda lånen för två år sedan.

Onda sagor och fula böcker

Det är som ni säkert förstår verkligen inte min sak att racka ned på skönlitterära strävanden. Jag tycker helt enkelt att det är ganska bra att Bonnier utnyttjar sina kanaler (oavsett om det är Expressen eller TV4 med understöd från andra och fler) till att kränga sina klassiska böcker. Möjligen skulle jag kunna ha vissa invändningar mot några journalistiska vinklar, eller avsaknad av, kring det hela men jag orkar inte gnälla om det får fler att läsa Steinbeck eller vem det nu vara månde. Ok jag har i princip redan kört det här retoriska knepet tidigare men jag frågar ändå om ni inte trots allt väntar på en invändning nu? Det är klart att ni gör, så den kommer här och det handlar inte om varför de kallar böckerna inbundna när de inte är det. Istället varför, varför, varför måste de där böckerna de kränger med Expressen vara så erbarmerligt fula? Är tanken att de ska stå som negativa stilmarkörer hemma hos folk? Att de så kallade bildade (bildningsbegreppet kan vi diskutera en annan gång) ska kunna peka och säga kul att du är litteraturintresserad medan de nickar åt varandra och ler i mjugg? En gång i tiden gav ju Bonniers faktiskt ut böcker som var så snygga så, så, så orden fattas mig.

Vilket för oss in på början på dagens rubrik. Minnesgoda läsare vet att jag lite lätt ångrat inte utlånandet av men väl bristen på återlämnande av två böcker. Onda Sagor och Tysk Höst. I ett antikvariat jag brukar gå förbi ibland har den förstnämnda bligat mot mig de senaste veckorna medan jag väntat på att procentsatsen på rean ska öka och öka. Jag är inte typen som betalar 500 spänn för en bok ens om den är bra, saknad och snygg. Inte ens om det är en förstautgåva från 1924 av Pär Lagerkvists Onda Sagor. Jag vill åt texten i första hand. Men jag har väntat, bidat min tid och hoppats att ingen annan skulle vara ivrigare. Igår stod det 70% rabatt på fönstret. Jag såg direkt att samme författares Ångest var borta. Den hade kostat 1000 spänn men alltså nu varit nere på 300 kronor. De onda sagorna låg dock kvar. Ni ser boken nedan. Den är hemma hos mig nu. Det är inte sagor för K i dagsläget men det kan bli en dag. Jag hoppas att den dyker upp bland böckerna Bonnier langar via Expressen också men även om den då blir 91 kronor billigare kommer jag att tycka att mitt exemplar var prisvärt. Det är ju som ett litet konstverk i jämförelse.

Driving Somewhere II

De flesta av er, undrar hur många det innebär, ibland blir jag sugen på att skaffa sådana där kontrollfunktioner, men minst lika ofta är jag glad att jag inte vet, kanske tycker att jag ägnar onödigt mycket tid åt att skriva om Stephen Duffy men åtminstone Jonken kommer att bli glad så här har ni äntligen den tämligen hemkörda videon till Driving Somewhere. Singeln med Stephen Duffy & The Lilac Time är ute nu. Stephen har utlovat att det är tjock och fin vinyl och billigaste sättet att beställa den verkar vara via Rough Trade. Min beställning går iväg idag.

There's future in our souls

Jag publicerade en text för någon timme sedan som var så tråkig att den efter lite eftertanke fick gå direkt i fängelse utan att passera gå. Jag borde ha vetat bättre men sånt händer ibland. Sånt händer ibland. Jag skulle förstås ha skrivit något om den skiva som dominerat den snart gångna helgen istället. Jag gör det nu. Mark Olsons nya skiva Salvation Blues figurerade lite i The Magnificent Seven-texten och sen har den varit datalyssnad och nu är den inhandlad. Det var igår på Pet Sounds. Den europeiska utgåvan som var billigare och hade fler låtar. Vi har spelat den konstant sen dess. Eller... nja det var inte riktigt sant. Vi har stuckit emellan med så oväntade saker som allt från Kjell Höglunds Undran till Joan Baez Diamonds & Rust efter lite bläddrande i en skivhög men vi har snabbt gått tillbaka till Salvation Blues igen. Den kommer med all sannolikhet att ligga högt när jag ska sammanfatta mitt skivår. En pallplacering kan rentav vara inom räckhåll. Jag ska inte börja rapa citat i massor eller skriva för mycket om hur glädjande det är att han samarbetar med Gary Louris igen, hur bra han sjunger, hur melodierna porlar som fjällbäckar och texterna griper tag med fraser som "My love for her is like a speckled bird/ An animal bleeding in the snow" och så vidare men jag måste få sticka in ett smakprov från YouTube. Det är andra låten på plattan. Den som heter Clifton Bridge. Den där han sjunger "Some people come here to die/We came here to live/ There´s hope in our hearts/ There's future in our souls".

Evig ungdom någon?

Grannarna spelar Alphavilles Forever Young på en volym som inte har några problem med att gå genom taket just nu. Jag känner mig allt annat men den skickade mig väldigt snabbt tillbaka till Sävjakyrkans ungdomsfik och TV-programmet Bagen. Det är intressant hur vissa låtar oavsett om vi gillar dem eller inte så tydligt är en tid och plats.

Motownboxen, Haggis Inn och Gusti

Det bör ha varit tio år sedan. Jag hade ganska nyligen flyttat till Hornstull för första gången. Ett halvår i Stockholm och redan min tredje adress efter lägenhetsdelande på Skeppargatan och lånbyte på Erstagatan. Jag hade aldrig tidigare hört talas om Hornstull tror jag. Området var inte riktigt i ropet. Dock slog Café Dello Sport och Mickes Skivor upp sina portar i ungefär samma veva och jag föll som en fura för att allt bara var. Jag bodde med renoveringskontrakt på Heleneborgsgatan. Mitt första stamhak blev Haggis Inn tvärs över gatan. De hade öl och en TV som visade fler kanaler än SVT1, SVT2 och TV4 vilket var vad min hyresvärd tyckte var ett lämpligt utbud. TV:n var liten, vit och satt i ett hörn i taket som syntes ganska ok från bortre kortsidan på bardisken. Jag såg en del fotboll där och förmodligen något ishockey-VM. Trummisen i Stars on Mars som bodde i min trapp brukade också gå dit och kolla sport. Han hade ett riktig kontrakt men den dåvarande värdens pappa hade om jag minns rätt försökt vräka honom för att han hade långt hår.



Men den här gången satt jag där med min klasskompis Magnus. Några kanske känner honom närmare som SkåneMagnus den mindre och några kanske har läst hans alster under pseudonymen Gusti på Spengo. Om ni hade tillgång till min inbox skulle ni kunna läsa mail som skulle räcka till minst en daglig blogg om han bara tog tag i det. Hur som helst satt vi vid bardisken. I högtalarna spelades motownboxen. Det kan vara svårt att komma ihåg idag när boxarna från Motown står som spön i backen men på den tiden fanns det bara en. Motownboxen. Den var en uppenbarelse. Fyra cd, ett hundratal låtar och hjälp mig gud så mycket jag spelat den. Oavsett hur många andra boxar de släpper kommer den alltid att vara motownboxen.

Vid bardisken satt jag och Magnus. Vi visste förstås bägge att det var motownboxen vi lyssnade på. Vid den här tiden satt låttordningen stadigt förankrad i ryggmärgen. Jag tror att det var Magnus som sa det först. Den här boxen vann jag i första numret av tidningen POP. Följaktligen bör det ha varit jag som replikerade. Det gjorde jag också. Både replikerade och sa det gjorde jag också. Till saken hör att i det första numret av POP, som kom strax före julen 1992 om jag minns rätt, lottades tre motownboxar ut och där satt vi, två av vinnarna. På Haggis Inn i Hornstull. Jag undrar fortfarande var den tredje av de där boxarna hittade ett hem?

Ingenting särskilt

Det är för mig som för andra. Det tar emot ibland. Orden flödar måttligt fritt. Regnet pressar inte bara löven mot marken. Därför bara en ödmjuk liten önskan idag. Snälla, snälla, snälla låt mig slippa höra ordet tankesmedja en gång till den närmaste tiden.

VM i världscup

Jomenvisst det är lite orättvist. De gör mycket bra i P1 på morgnarna och ändå. Jag hakar upp mig på en skitsak en dag som idag. Ett litet inslag från Sydafrika. Det pratas rugby. Gång på gång nämns världscupen. Fast det handlar om VM. Det är ju knepigt det där med engelskans World Cup. Men hade det varit fotboll hade de väl aldrig kallat World Cup för världscupen istället för VM? Kunde de inte bara ha ringt radiosporten och kollat om de kände sig osäkra? De där små felen sagda med självklarhet och tyngd sabbar så mycket trovärdighet.

Hornstulls bästa lunchställe

Idag vid köksbordet. K hade ätit klart sin lunch och varvade ned med ett smörgåsrån. Jag åt havregrynsgröt. Med den hemkokta lingonsylten som L:s morfar skickat ned från norr. När gröten var slut lutade K sig fram med en del av sitt rån och räckte fram mot min mun för att mata mig. Jag började nästan gråta.

The Magnificent Seven (Skivkonsten #23)

Det kom en utmaning från Sånger på nedre botten. De sju viktigaste plattorna i mitt liv. De som jag alltid vill ha med mig. Det är förstås omöjligt och det är förstås oemotståndligt. Jag måste åtminstone försöka även om jag kanske kommer att ångra varenda en så snart jag tryckt på publiceraknappen. Det är svårt med plattor. Jag är egentligen mer en låtmänniska. Sjutumssingeln är min ljudbärare. Nästan alla plattor, hur bra de än är, har någon eller några låtar som drar ned helhetsintrycket som Heatwave på Setting Sons, God morgon smärta på Historier från en väg, Train Train på Talking to the Taxman About Poetry eller... ja listan kan göras mycket, mycket längre. Mycket av den musik jag gillar mest var heller aldrig särskilt albuminriktad. Det gäller 50-talets rock n’ roll, 60-talets soul, 70-talets punk och mängder av pop och reggae. Men det är ju som sagt en oemotståndlig utmaning så här, utan inbördes rangordning, kommer The Magnificent Seven.



Dexys Midnight Runners: Don’t Stand Me Down
Jag skulle nog nästan exakt kunna datera det. Jag låg alltid efter med Dexys. Det tog mig kortast tid att komma in i Searching for the Young Soul Rebels men Too-Rye-Ay hade jag nog i ett år innan den grep tag och Don’t Stand Me Down ännu längre. Det måste varit hösten 1988. Jag har ett gammalt brev någonstans i källaren. JS var i England på utbytesår, jag hade just gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån. Jag satt i en övermöblerad etta med avhoppade litteraturstudier efter en sommar med brevbärande och visste inte riktigt vad som skulle hända nu.

Jag spelade The Style Councils Café Bleu och Dexys Midnight Runners Don’t Stand Me Down om och om igen. Jag skrev ett brev till JS eftersom utlandssamtal kostade skjortan och det här var före e-mail. Dagen efter fick jag ett tillbaka med ungefär samma innehåll. Vi hade bägge nått fram till Don’t Stand Me Down samtidigt och oberoende av varandra och vi hade bägge blivit så tagna att vi var tvungna att skriva om det. Det var och är den sortens skiva.

Don’t Stand Me Down var den första skiva jag köpte på cd. Det var på Domus skivavdelning i Uppsala som då låg i källaren på andra sidan gågatan och det bör ha varit 1990. Det var över ett halvår kvar till jag köpte cd-spelare men den hade en instrumental version av This is what she’s like som annars bara fanns på en promomaxi och jag var en besatt ung man. Jag har köpt den på cd två gånger till sen dess för att den släppts i olika versioner med olika bonusspår och nya linernotes och jag har fortfarande två ex på vinyl för säkerhets skull. En gång övervägde jag att köpa sju till på Skärholmens Loppmarknad men ekonomin var just då för skral.

Det är svårt att säga vad det är som är så bra. Här finns långa talade partier som kan skrämma bort den bäste, här finns en millimeterpetig produktion och religiösa och allmänna grubblerier och ett allvar som kan ta emot men här finns också vad som i brist på bättre ord nog måste kallas själ. Här finns en människa som vrider ut och in på sig själv och brottas med det som kommer fram. Tidigt på skivan sjunger Kevin Rowland "Compromise is the Devil talking" och man förväntar sig att han ska vända honom ryggen men istället kommer det mycket tystare "and he spoke to me". Mindre än en timme och åtta låtar senare avslutar han skivan med att sjunga "Here is a protest, here is a protest". Där emellan ryms kanske inte hela livet men väl en del av ett levnadsöde som kommer att räcka resten av mitt.



Jan Johansson: Jazz på svenska
Det är svårt med svenska. Inte för att vårt språk som vissa vill påstå skulle vara fattigt, till exempel i jämförelse med engelskan, utan för att vi kan det så väldigt bra. För att det kommer närmare och griper tag mer när det är som allra bäst men för att vi också så mycket lättare genomskådar plattityder och pretentiöst dravel. Det som ena veckan kan låta som det bästa du hört kan nästa låta så oerhört platt och löjligt. Sen spelar det ingen roll om det är Lundell, Latin Kings och Tant Strul eller Tomas Ledin, Kent och Eva Dahlgren. Eller jo det gör det nog förresten. Men det finns också i svensk musik saker som griper tag just för att de är en så oseparerbar del av vår förförståelse. Det bara ligger där som en självklar del av en genetisk kod och kanske ingen annanstans så vackert som när pianogeniet Jan Johansson utan ord tolkar den svenska visskatten.

Det är något med hans anslag mot pianotangenterna. Jag läste något om att han ligger lite, lite fel i tajmingen vilket gör att det automatiskt hörs att det är han men det är för teoretiskt för mig. Jag vet bara att jag älskar det han gör oavsett om det är på en tidig platta som Younger than Springtime eller bland hans sista inspelningar som En herdinna från Musik genom fyra sekler men allra mest här på hans mest kända skiva. Det ligger ett dis över fäbodar och vallängar i musiken men det är inte enbart en romantisk nutidsbild för i klangerna hänger umbäranden och hunger kvar. Det är generationer som passerat men deras verk och liv finns kvar och syns i en stenmur, en glänta där trädgårdsväxter fortfarande gror eller en stig som leder in från allfartsvägen.

Bob Dylan: Desire
Det kunde åtminstone lika gärna ha varit Blonde on Blonde, kanske Blood on the Tracks men det är Desire som jag tar med till den där öde ön. Jag tror att det beror på det avspända men nerviga svänget i kombination med låtar som pendlar från det djupt personliga till det dagsaktuellt politiska. Och så är det förstås den där zigenarfiolen som i kombination med några av Dylans bästa sånginsatser lyfter plattan ytterligare ett snäpp. För bara några dagar sedan läste jag någonstans att han sjöng in avslutande Sara till hustrun som var på väg att bli ex i en enda tagning medan han hela tiden stirrade henne i ögonen genom studiofönstret. Kanske är det bara är en myt men oj vad fantastiskt det är när han sjunger "Stayin' up for days in the Chelsea Hotel, Writin' "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" for you." Sen gillar jag att omslaget så ogenerat är inspirerat av John Phillips platta Wolfking of L.A., en skiva som om jag haft den längre och känt mig säker på den mycket väl hade kunnat platsa här.



Stephen Duffy: I love my friends
Ni får klicka er över till Spengo för att läsa texten om Stephen Duffy och hans platta I love my friends. Visst kan det vara lite irriterande med cross promotion men det är sådana tider nu så kom igen. Länken öppnas i ett nytt fönster och allt.

Jonathan Richman: Jonathan Sings!
Kanske är jag präglad av konserten i helgen men Jonathan måste vara med. Han öppnade mina ögon för det positivt naiva där jag tidigare bara kisat. Han har gjort många och ojämna plattor under sin karriär med Modern Lovers och på egen hand men här träffar han rätt över ett helt album. Från den nostalgiskt tillbakablickande starten med That Summer Feeling och framåt. Det svänger, det spretar och det håller på något märkligt sätt ihop. Precis som en konsert med Jonathan. Många tycker att han bara är en lustig parentes men det är förmodligen för att de inte lyssnat ordentligt eller för att de inte kunnat se ögonen bakom hans mest clowniga miner. För mig är han en av de stora för att han vågat ta ett steg åt sidan och strunta i reglerna, begränsningarna och de förutfattade meningarna. Och för att han svänger så fantastiskt förstås. Lyssna bara på vad han gör med sin kärleksförklaring till musiken i den här skivans andra spår This kind of music.

'Til Tuesday: Everything’s Different Now
Skilsmässoskivor. Det är ett särskilt kapitel i rocken. De stora, tunga elefanterna brukar göra dem. Dylan har sin Blood on the Tracks, Springsteen sin, felproducerade, Tunnel of love, Marvin Gaye sin Hear, My Dear och vår egen Ulf sin Den vassa eggen. Jag hittar bra saker på alla de där skivorna men inget som i helhet kan mäta sig med det Aimee Mann och hennes dåvarande grupp 'Til Tuesday gör på Everything’s Different Now. Det är hennes uppgörelse med separationen från polarbjörnsmannen Jules Shear och det är svidande vackert, insiktsfullt, sårbart och väldigt, väldigt mänskligt. Om Don’t Stand Me Down var den första skiva jag hade på vinyl som jag också köpte på cd så kom den här nog åtminstone in bland de tio första. Jag minns att det var i London och att det var tre cd för 10 pund. En av de andra var Billy Braggs samling Back to Basics men den tredje försvinner. Kanske Waterboys första med de fantastiska låtarna Gala och It should have been you. Aimee har gjort mycket bra efter den här, kanske rent av bättre plattor i Whatever eller Bachelor no. 2 men nu handlar det ju om skivor jag inte kan vara utan och då är det här vi hamnar.

Jayhawks: Tomorrow the green grass
Visste ni på tal om skilsmässoplattor att Mark Olson separerat från Victoria Williams och gjort en ny skiva? Jag läste en kortrecenssion och måste nog se till att skaffa den. För dryga tio år sedan stod Mark på gränsen till det stora genombrottet med Jayhawks countryrock men han tog också det där steget åt sidan. Kärleken fick bestämma. Han skulle bo i en liten stuga vid ett vattendrag och odla plantor på bakgården och plattor i skjulet. Tillsammans med Victoria gjorde han en av de mest anarkistiska spelningar jag sett på Södra Teatern men det var i Jayhawks jag föll för hans musik. Och den var inte bara hans utan lika mycket Gary Louris. Gary som fortsatt att göra fina plattor under namnet Jayhawks men aldrig riktigt lika bra som här och på föregångaren Hollywood Town Hall. Det är lekfullt och allvarigt, rotat och frisläppt och det är stämsång från en alternativ himmel. Sen valde de att lägga titellåten som bonusspår på singeln Blue också istället för att ta med den på skivan. Jag är svag får sånt.



Det är förstås alldeles för många som inte fick plats, som inte kom med. Jag kommer att vrida mig i vånda och min hjärna kommer att skrika javisstja mitt i natten men så här ser det ut just i detta nu. Någon som inte fick plats skrev en gång på baksidan av en platta om en annan platta som hade kunnat vara aktuell för listan: "I wanted it perfect, but settled for good, oh well!". Nu är det er tur.

Spisa plattor

Jag trodde verkligen att den skulle vara klar nu men jag måste nog lyssna in mig lite till. Jag fattar inte varför jag ska tycka att sådant här är så knepigt. Det är ju bara att plocka ut sju skivor. Jag kommer ju ändå att ångra mig.

Söndag i Hornstull III

Ok jag är nästan klar med mina sju plattor för utmaningen från SFNB och jag har nästan skrivit klart min första skivhyllanpost till Spengo (även om lite länkar behöver fixas) men solen bröt just igenom så ni får, i den mån ni finns därute just nu, vänta en dag eller två. Jag ska ta på mig en varm jacka och hitta en parkbänk eller kanske ett kafé. Jag ska läsa, varför hade ingen tipsat mig om den, Waterloo Story av Peter Prince och jag ska lyssna på nyutgåvan av Duffys självbetitlade solodebut från härom året. Lite ska jag ångra att jag inte gick med L och K på promenad till morfar men jag behöver nog faktiskt den här stunden för mig själv. Om ni undrar så var Jonathan Richman bra igår. Lite nedtonad men bra.

Jakten på nollpunkten

Det var något på Gudmundssons blogg. Något hos en av Sveriges hundra mest inflytelserika. Det var något som skavde och gnagde. Något som länge legat och grott. Något som revs upp. En sårskorpa som pillades av. Det var det gamla liberala dilemmat. Det var marknadskrafternas oopererade blindtarm. Det var något som brände och rev mitt bland muslimskt fundamentalistiska drev. Något med bilden och ägandet. Något med var vår tideräkning ska börja. Något vi sällan vill diskutera men som kanske river i drömmen när nätterna börjar bli få. Gudmundssom skrev ”… att hela västvärldens vänsterkultur är uppbyggd omkring ett antagande om den egna skulden: att vår rikedom är orsaken till andras fattigdom, att terroriströrelser är restprodukter av vår kolonialism”. Det kan nog ligga en del i det. Det är en fixering det ibland kunde vara bra att släppa. Skuld är sällan realpolitiskt nyttig annat än möjligen som katalysator. Men det finns ju annat det kan vara bra att släppa också. Eller kanske ännu hellre. Det finns ju annat som kan vara bra att greppa också. En annan gång på Gudmundssons blogg (jag hittar tyvärr inte posten). En gång innan han var en av Sveriges hundra mest inflytelserika. Kanske för ett halvår sedan. Kanske längre sedan. Han publicerade en bild utan lov. Tog bort den sen förstås, men han publicerade. Tog sig rätten fast han naturligtvis visste att han inte hade den. Att han inte ägde rätten. Tog en chans helt enkelt. Vi gör ju så. Han satte fingret på det där liberala dilemmat. Var börjar och slutar ägande? När är det rätt att ta något och när är det fel? Vem har bestämt lagarna som reglerar det och med vilken rätt? Vem får tänja på dem och hur mycket? Varifrån i historien ska vi räkna? Vilka ska få räkna? Hur ska vi definiera det privata ägandet? Var ligger nollpunkten? Jag förstår ju att det är omöjligt. Jag förstår ju att det inte är möjligt. Vi kan inte börja om från noll. Kan inte bara en dag säga att alla jordens resurser ska fördelas om, ska fördelas lika, och köra därifrån. Det funkar ju inte. Så funkar det inte. Så kan man ju inte göra. Inte kan man det? Men vi kanske kan göra tankeexperimentet? Vi kanske kan låtsas för en sekund att alla jordens människor fick rösta samtidigt om den saken. Att vi hade en sant demokratisk omröstning. Jo på riktigt, vi låtsas. Låtsas att vi alla fick rösta på om jordens resurser skulle fördelas lika eller inte. Vilken sida tror du skulle vinna? Hur tror du att de runt omkring dig skulle rösta? Det är de svaren som gnager och skaver i mig. Svaren som kanske kan vara anledning till lite ödmjukhet. Till lite mer eftertanke. Jag skulle så gärna se att det diskuterades lite mer. Att vi kunde släppa våra fixeringar vid vänsterns röda skynke och högerns gamla höga hattar och vrida på huvudena och se att det inte finns några landsgränser där. Jag begär inte att nollpunkten ska nås eller ens siktas men jag önskar, önskar, önskar att blickarna ska lyftas aldrig så lite.

Back in your life (Skivkonsten #22)

Ibland är det så lätt med glädjen. Det räcker med att jag tänker på att Jonathan Richman ska spela på Debaser Medis i morgon för att jag ska börja le. Det spelar igen roll att det kliar i halsen och att regnet faller. Jonathan spelar ju i morgon. Klart att han ska ha en skivkonstpost. Bara tecknade omslag. Back in your life, Rock n' roll with the Modern Lovers och Jonathan Sings!

Gårdagen i dag

Varför säger vi gårdagen? Det är ju dagen som är idag som går. Gårdagen har ju redan gått. Fast gåttdagen låter inget vidare förstås.

Tack så mycket...

21:00 Born to run

Amerikanskt drama från 1993. En laglös drag racing-förare försöker rädda sin bror från det kriminella gäng som styr vadslagningen i Brooklyn.

Uppsamlingsheat XI

Idag hade vi strömavbrott i 3-4 timmar. Under hur bra vi skulle klara oss om den försvann lika många dagar, månader eller år?

xxxx

När hade vi senast en så fin höst? K och jag njuter av fantastiska dagar. Igår hittade vi dessutom barnböcker med tjocka sidor på biblioteket. Alfons egna saker och Max boll. Tror ni att det är en slump att vi är besatta av konsumtion och ägande?



xxxx

Mats Odell. Andra har redan varit bättre på att kommentera ministern, och hans medarbetare, som ska rea ut våra gemensamma tillgångar . Jag skulle bara vilja föreslå att vi låter en hund ligga begraven nu. Låt pudeln vila i frid! Odell har varken gjort en hel eller halv pudel. Han och andra i liknande situationer medger att de gjort fel, säger att de tar ansvaret, ber om ursäkt, idkar självkritik och så vidare. Ni kan välja själva eller använda andra utifrån vinkel och ideologi men släpp den där jycken. Den var töntig från början, den förminskar vad det handlar om och den är mer uttjatad än ungdomarnas liksom, asså och bah.

xxxx

Artistnamnet Moby. Hur tänkte han egentligen? Det enda det kan associeras till är ju efternamnet Dick.

xxxx

Edwyn Collins är tillbaka och Herr Bergström tipsar om en liten YouTube-snutt. Jag ska se den snarast.

xxxx

Visste ni att det finns en akustisk systerplatta till Jay Bennett och Ed Burchs The Palace at 4am som heter Palace 1919 och att den även innehåller två covers på John Cale låtar från Paris 1919? Puzzle Heart är en av de bästa låtarna den förre Wilco medlemen Benett skrivit och det gäller även i den akustiska versionen. Jag hittade Palace 1919 på Mickes härom dagen tillsammans med en cd med tidiga Decibels inspelningar som jag heller aldrig hade hört talas om.

xxxx

Varför griper just Burma tag så mycket? Varför oroar jag mig så mycket mer över en massaker där än all död på andra håll. Jag vet inte men det är nog värt att fundera på.

xxxx

Jag orkar inte länka idag. Ni får googla, altavista, yahooa eller nåt.

xxxx

Igår kom det ett brev från Fortum. Vi fick 515 kronor till godo för att de gjort en sen mätaravläsning. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Odell är säkert glad. Elen är ju bortrealiserad för länge sen. Vinsterna går till höga chefer och eftersom det är bolagiserat är det effektivt... eller? Snart är det väl bara vattnet kvar av de tunga infrastrukturposterna vi äger tillsammans. Tänk när det avregleras för att kunderna, medborgarna, motståndarna ska få konkurrensutsatt vatten ur kranen. Hur mycket tror ni literpriset kommer att gå upp eller ned? Hur mycket oftare tror ni att det kommer att stängas av för att någon utlokalisrerad kundtjänst med låga löner och hög personalomsättning är den enda det går att komma i kontakt med? I parken står för övrigt Televerkets stolpar kvar som fornminnen eller vägvisare mot framtiden.

xxxx

Känsliga läsare varnas. Unikt mediaavslöjande på gång. Jag har aldrig läst Alex Schulmans numer nedlagda blogg.

I'm ready for Motown!

Senaste boxen i Motowns år för år serie tog så lång tid på sig för att anlända över Atlanten så det känns som att jag knappt hunnit hämta mig och ändå är det redan dags för nästa. Året är nu 1968 och som vanligt är det varje A- och B-sida på Motown med underetiketter. Från I Can't Give Back The Love I Feel For You med Rita Wright till Don't Make Hurting Me A Habit med The Marvelettes. Hösten ser plötsligt ovanligt ljus ut. Det är som vanligt Hip-O-Select som satt samman och för den som inte orkar vänta på det europeiska släppet langar Soulmusic till just nu förmånlig dollarkurs vilket kan behövas eftersom de börjat lägga på mer pengar i förhållande till ursprungspriserna hos Hip-O-Select än tidigare. Om ni ändå beställer därifrån se till att få med återutgåvan på Sister Sledges första platta Circle of Love också. Den är väldigt mycket mer värd att äga än ni tror.

Här låg det en skivbörs (del 1)

Det började i mitten på 80-talet. Vi tog tåget till Stockholm från Uppsala på lediga dagar. Skivbörs efter skivbörs skulle betas av. Oftast gick vi för att spara tunnelbanepengarna till skivor. Vi hade väl egentligen tre stråk. City och Gamla Stan, Södermalm och Vasastan/Kungsholmen. Benen var trötta efter en sådan dag men oj vad det var härligt på tåget hem när vi gick igenom våra fynd. Skivbörsen som låg i den här lokalen på St: Paulsgatan alldeles intill Multi Kulti och Götgatsbacken är inte mer. Precis som kebabstället i gatukorsningen där vi ibland lunchade har den fått ge vika för något annat. Av någon anledning minns jag tydligt att jag köpte Ulf Lundells Längre inåt landet och Elvis Costellos Blood and Chocolate där. Det var före cd-skivornas intåg. Costelloplattan var den svåra kassettutgåvan med fodralet som såg ut som en chokladask. Är det någon minnesgod läsare som kan tala om vad den här skivbörsen hette? Själv minns jag inte alls.

Thick as Thieves (Mod Monday #13)

Om ni klickade på länken till Vinlusen i går vet ni att Thick as Thieves framfördes akustiskt på festen i lördags. Med tanke på hur besatt jag varit av The Jam, kanske fortfarande är efter normala måttstockar, är det lite märkligt att de inte fått någon Mod Monday-postning förut. Kanske beror de på at de delvis stod utanför och framför allt över den mod revivalvåg som sköljde fram 79-80, kanske kändes de bara för självklara. Här kommer hur som helst två gånger Thick as Thieves. En från när det begav sig med Jam och en med Paul Weller från förra året.