Förbjud skiten nu!

Det var ju inte riktigt meningen att årets sista post skulle komma från en grinig gammal gubbe men ibland bara är det som det är. Jag är så vansinnigt trött på raketer och smällare i min stad. Hur kan det vara tillåtet? Det smäller var man sitter och var man står. Barn, ungdomar och fyllskallar tillåts bara för att ett år blir ett annat skrämma livet ur barn, hundar och människor som räddat sig hit från krigshärdar. Ja ur mig också. För några år sedan exploderade ett fyrverkerilager på Hornsgatan, ett annat år sköt de raketer längs med marken i Aspudden, i år har bussar i Södertälje beskjutits. Jag kan inte fatta varför det ska vara tillåtet att vara hobbydynamitard. Det är väl bara att förbjuda hela rasket? Miljöförstöringsaspekten borde ju vara skäl nog när ett hårt regn av plast och kemikalier följer på ljusspelet. Normalt är jag en stor vän av att låta rättssystemet sköta sitt men jag tänkte bara förvarna om att jag ska ut och gå med barnvagnen snart och om du träffar den med en raket eller smällare kommer det att bli garrotterings-VM.

Gott slut och gott nytt år!

Alla mår bra

Om ni missade den sista av Rainer Hartlebs dokumentärer om barnen i Jordbro, som han började filma 1972, och vad som blivit av dem senare i livet när den visades på SVT i kväll tycker jag att ni ska försöka hitta en repristid eller kolla om den går att se på nätet. Den är värd det.

Uppsamlingsheat XIV

Jag såg slutet på Fever Pitch på TV härom veckan. Ni vet hur huvudpersonen Paul spelad av Colin Firth, nu blev jag för övrigt sugen på att se om Another Country där han gör en fantastisk Tommy, ojar sig när Arsenal gjort mål. Att det bara är för att han ska få lite hopp igen. Att det ändå inte kommer att räcka. Något liknande känner jag inför Sirius greppande av det sista halmstrået i form av 4-4 mot Edsbyn. En viktig skillnad mellan Arsenal i filmen och Sirius är dock att de förstnämnda slogs om titeln och de andra kämpar för att komma upp på en placering som innebär chans att kvala sig kvar...

På tal om TV. Vi såg August. Jag tyckte att den bitvis var riktigt bra men det var slående hur en del repliker lika gärna hade kunnat vara med i Upp till kamp. Birro lyser igenom. Och när jag ändå skriver om Upp till kamp känns det skönt att äntligen få ur mig hur värdelöst slutet var. Helt meningslöst. En lärare jag hade en gång uppmanade till att alltid prova att ta bort sista meningen på en artikel för att se om den inte blev bättre då. De skulle haft honom som konsult på Upp till kamp.

Årets bild. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på den. Marie-Louise och många av hennes barn. Mamma får väl rätta mig om jag har fel men jag tror att hon var hennes farfars farmor. Själv född 1815 födde hon 17 barn mellan 1833 och 1860. Tolv överlevde till vuxen ålder. Bilden är tagen 1875 så den lilla gumman i mitten som ser ut att vara minst 80 är bara 60 år, sonen August som sitter bredvid med skägg och ser ut som en ålderman blott 40 år. Alarik, som mitt efternamn kommer ifrån, med mustasch och mörka slag uppe till vänster är bara 31 år. Inom 2 år ska han ha blivit pappa första gången och sen få ytterligare fyra barn. Det är så hissnande perspektiv så det snurrar i hjärnan.

Visst var vintrarna betydligt vintrigare förr? Jag brukar ju alltid hävda att snö är för vykort och hustak men det är så väldigt mörkt och ruggigt ute med denna höst som vägrar att släppa ifrån sig stafettpinnen.

Vi lyssnar på Paul Heatons Under the Influence. All 'n all med Al Green gick just igång. Vad bra den låten är.

Det känns inte riktigt rättvist att gå omkring och känna sig bakfull i ett dygn utan att vara det. Kan det vara ett virus?

Om ni vill ha fler förslag på världens snyggaste skivomslag går ni lämpligen in på Spengo.

Jag nämnde ju Gay Talese för några poster sedan men måste nog trycka lite hårdare på hur bra han och boken är. De inledande texterna i boken om New York och Frank Sinatra är helt fantastiska. Just nu läser jag den tredje om Floyd Patterson.

K går. Som hon går.

Mellandagar

Avslöjat berättande och långkörare

Bara för att jag ska få bort det ur huvudet. Varför stod det på framsidan av gårdagens kulturdel av DN att Virve Sutinen "avslöjar" vilka fem uppsättningar som förändrat hennes liv? Hade det inte räckt med att hon berättade det? Det var ju det hon gjorde.

En annan sak för er som eventuellt missat det. Micke på Mickes Skivor har börjat på sin ett år (!) långa serie där han varje dag skriver om en svensk platta.

Bigger, Brighter, Better (låttips #20)

Jag blev så till mig av att lyssna på Roddy Frame att jag måste dela ett minne. Det kan ha varit 1998 eller möjligen 1999. Jag ströjobbade på Hubopress som utgivarna av Mitti-tidningarna hette då. Timvikariat, huvudsakligen med feature och sport, var vad jag fått för en kvarts miljon i studieskuld så jag hade gott om tid för att bada, fika och försöka få pengarna att räcka till. Jag närde en vag plan om att börja frilansa inom musikjournalistik, trots den avskräckande anställningsintervjun på den stora kvällstidningens nöjesredaktion, så när jag såg att Roddy Frame skulle komma till Stockholm för showcasespelning och intervju ringde jag upp skivbolaget. I början var de artigt avvisande till en frilansintervju men när dagen var inne var de väldigt på. Intresset för Roddy var nog helt enkelt ganska begränsat. Intervjun skulle göras på Lydmar Hotell och när jag kom dit satt Roddy och skivbolaget fortfarande och åt i matsalen. Jag erbjöds att sitta ned men blev så nervös att jag gick ut ett slag med ursäkten att jag skulle ta ut pengar hellre än att bjudas på öl av Roddy. Stupid me. Lite senare satt vi mitt emot varandra i takvåningen. Roddy drack te och var mindre än jag tänkt mig. Jag drack te och fumlade med intervjubandspelare och block. Jag tror det tog drygt trekvart inklusive misslyckad fotografering (varför fanns det inte digitalkameror då). Vi pratade om hans första platta i eget namn, efter att ha droppat gruppnamnet Aztec Camera, om 30-something pop (han tyckte det var kul att se omslag med Stephen Duffy och Terry Hall som liknade hans eget men var inte så intresserad av Billy Bragg), om att singelbaksidan Rainy greys and blues lät väldigt mycket som Beach Boys, han var imponerad av att jag plockat det men påstod att det var en slump och att han nästan trillat omkull eller om det var kört av vägen när han lite senare lyssnat på plattan Surf's Up. Han var inte lika positiv när jag tyckte att introt på Bigger, Brighter, Better lät en del som The Smiths That joke isn't funny anymore. Långt senare insåg jag att han nog som en del av Postcard-eran ansåg att det var Smiths som var inspirerade av honom och inte tvärtom. Han var väldigt brittiskt artig och gjorde en fin spelning på O-Baren i samma veva. Jag kom mig naturligtvis aldrig för att försöka sälja intervjun men nu önskar jag att jag visste var jag hade den där intervjukassetten och de halvdana korten. Texten och bilderna skulle ju till slut ha kunnat komma till användning här eller på Spengo.

Världens snyggaste skivomslag?

En vän med ett projekt undrade om jag hade en lista i huvudet över världens snyggaste skivomslag. Det hade jag inte. Kanske är det ett friskhetstecken. Just nu är det dock ett litet minus också. Hon behöver dem. Världens snyggaste skivomslag. Jag lägger några förslag på sådana jag tycker är snygga på olika sätt (fast i ärlighetens namn undrar jag om något av dem verkligen kan aspirera på titeln) här nedan så kan ni väl fylla på mellan restinmundigandet av skinka, glögg och pepparkaka. Antingen bland kommentarerna eller på era egna bloggar. Jag valde bara vinylsinglar men formatet spelar tydligen ingen roll. CD, tiotummare och LP är lika välkomna och säkert ovanligare format också om ni har det.


Som vanligt blir bilden större om man klickar på den.

Rapport från en julafton

Tre generationer är ute och går. Jag har badat, skickat elektroniska julkort, lyssnat på Roddy Frames fina Live at Ronnie Scotts (han har en ny platta, Live at The Blue Note, Osaka, ute nu) och läst The Gay Talese Reader samt flyttat tjälknölen från ugnen till ett salt- och kryddbad som den ska simma runt i i fem timmar. Det är grått ute även om molnen spricker lätt borta över Liljeholmen. Jag hade tänkt skriva att för några av oss är det nog nästan alltid något lite melankoliskt över julen men så slog jag upp ordet och insåg att det, även med ett skyddande lite framför, var starkare än det jag ville beskriva. Vi kan väl bara säga att det är bra att julen får vara så här lugn och avslappnad.

Merry Christmas Everybody

Det finns jul-TV-traditioner för nästan alla åldrar och smaker. Från Kalle Anka och hans vänner, via Karl-Bertil och framåt. Själv har jag numer svårt att tänka mig en jul utan Dexys Midnight Runners som framför Merry Christmas Everybody. God Jul på er!

Uppesittarkväll

Statstelevisionen har inte tagit sitt ansvar med uppesittarkväll i år. Inga bleka artister, dåliga rim och menlösa samtal. Vi ordnar vår egen istället. Den går mer i matens tecken. L gräddar pepparkakor, jag ska snart ta itu med älgfärsbullarna och mormor är här för att övervaka igångsättandet av tjälknölen. Det ser ut att kunna bli en smaklig jul.

Complete Recycling

Jag spelade Clash på eftermiddagen idag. Jeppes första samling. Men det var först nu jag kom på hur bra det passade. Sånger från nedre botten har Joe Strummer Extravaganza. Det är fem år sedan Joe dog. Förra året var det följaktligen fyra och då körde jag bilden nedan. Jag tycker den kan få vara med i år också.

Please come home for Christmas (låttips #19)

K sover. L är ute. Sirius förlorade igen. Jag har just insett att det inte blir någon julsamling i år. Får ta nya tag nästa år. Börja i bättre tid. En låt som garanterat kommer att vara med då är Please come home for Christmas med Johnny Adams. Så länge hittar ni den här.

Nästan samtidigt på Brännkyrkagatan

Nu är det jul igen

Jag har ju full förståelse för om ni inte delar min förtjusning i Wild Billy Childish och om sanningen ska fram gör jag det själv bara i ganska små doser men jag är ändå övertygad om att han tillsammans med kompbandet The Musicians Of The British Empire har gjort årets julskiva i form av Christmas 1979. Alla som läste föregående post förstår förstås att jag inte hört den än.

Mitt klena skivår och några konserter

Förra året var jag extremt ambitiös med årsbästalistorna men i år blir det sparlåga. Jag har köpt för lite nytt, tankat för lite nytt och hört för lite nytt. Tio album till Hi-Fives årsbästaomröstning kändes svårt att få ihop. Tio singlar närmast oöverstigligt. Jag lyckades med dem men föll på tio i min egen kategori för återutgåvor, arkivrensningar och boxar. De enda musiklistorna som är någorlunda lätta att göra är den över årets konserter och den över plattor som jag nog kanske borde ha lyssnat på.

Årets konserter blir en bra början. Jag har bara sett tre. Vilken tur att alla var bra.

1. Jonathan Richman på Debaser Medis
2. Florence Valentin på Trädgårn
3. Confidence Men och Able på Kritans 40-årsfest

Årets plattor där jag i ärlighetens namn nog bara har verkligen har lyssnat på de fyra, fem första. Resten har jag mer hört.

1. Säkert! - Säkert!
2. Mark Olson - The Salvation Blues
3. Nick Lowe - At my age
4. Stephen Duffy & The Lilac Time - Runout Groove
5. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
6. Jens Lekman - Night falls over Kortedala
7. Golden Smog - Blood on the Slacks
8. Rilo Kiley - Under the black light
9. Pelle Carlberg - In a nutshell
10. Feist - The Reminder

Årets singlar är knepigt eftersom det väl knappt görs singlar i traditionell mening längre och om så måste de sökas på nätet. Ändå har jag faktiskt fyra av dem nedan på vinylsjuor och två som cd-singlar.

1. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
2. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt
3. Andy Lewis & Paul Weller - Are you trying to be lonely?
4. Stephen Duffy & The Lilac Time - Driving Somewhere
5. Hold Steady - Stuck between stations
6. Hästpojken - Shane MacGowan
7. Babyshambles - Delivery
8. Paul Weller & Graham Coxon - This old town
9. Johnny Clash - Old Clash fan fight song
10. Pelle Carlberg - Middleclass Kid

Årets återutgåvor, arkivrensningar och boxar är normalt något av en paradgren för mig men jag har verkligen inte hunnit med eller inte orkat uppgradera. Visst vore det fint med en remastrad Two Sevens Clash eller rent av något överskattade Colossal Youth men jag kan vänta tills jag hittar dem begagnat och Motowns boxar för 1968 respektive 1969 kommer ju att låta precis lika bra efter årsskiftet.

1. The Complete Motown Singles: 1967
2. Jim Ford - The Sounds of Our Time
3. The Beautiful South - At the BBC
4. Neil Young – Live at Massey Hall 1971
5. Dexys Midnight Runners – The Projected Passion Revue

Jag tycker att mycket som kommit och hyllats 2007 verkat för tråkigt för att kolla upp vilket bara bekräftas av till exempel Musikbyråns snabbgenomgång som jag kastade ett öga på på TV härom kvällen men ändå är nog årets missat-att-höra-plattor för många för att rymmas ens på hela Internet. Ett axplock kanske kommer i en senare post så jag vet vad jag ska hålla utkik efter framöver. Om det var värt att inte höra så mycket nytt för att rota i tiokronorsbackarna, lyssna på gammalt med L och gunga med K? Ni behöver nog bara en gissning. Nästa år kanske jag rent av är mogen att skita i det här. Eller så har jag fått en nytändning.

Young, Gifted And Black (Soul Monday #7)

Det är helt otroligt vad det går att hitta på YouTube vid någon timmes rundsurfning. En konsert med Nina Simone från Harlem Festival 1969 till exempel. En där hon framför en just nyskriven To Be Young Gifted And Black. Som en bonus har hon matchat frisyren med sina örhängen på ett fantastiskt sätt. Då gör det inte mycket att synkningen mellan ljud och bild är sådär eller att det står HT-26 mitt i rutan samt att tidskoden hela tiden ses rulla. Ännu bättre blir det här klippet av att hon direkt efter spelar Revolution. Och sen finns det fyra klipp till från samma konsert. Det är i sanning lilla julafton redan idag. För den som vill slippa gå fel i julklappsdjungeln är för övrigt dubbel-cd-samlingen I want som sugar in my bowl, som sammanfattar Nina Simones 1967-1972, ett säkert julkort där To be young, gifted and black finns med. Ett alternativ är Four Women som betar av åren just innan på Philips och ger er glädjepiller som Gimme some och Chauffeur. High Priestess of Soul? Jag säger inte emot.

Datageniet har slagit till

Jag hade precis skrivit klart en post och skulle bara fixa till en länk när K tryckte på en knapp, eller några i kombination, på datorn och lyckades radera allt. Det är andra gången det händer. Jag fattar inte hur hon bär sig åt men satsar på att glädjas åt att hon uppenbarligen är ett teknikgeni snarare än att bli arg. Pappor som är hemma ska trots allt lägga mer tid på att leka med sina barn än att blogga. Visserligen skrevs merparten av den postningen igår kväll men det var ju just nu K ville räcka en cd-skiva fram och tillbaka hellre än att pappa skulle finputsa. Vi får se om jag orkar återskapa veckans Soul Monday-postning till eftermiddagen. I så fall blir det medan K sover middag. Nu ska vi förbereda oss för lekparken.

Uppdatering: Precis när jag skrivit klart texten i posten ovanför den här upptäckte jag att den tidigare nämnda posten inte var raderad. Den var publicerad. Några av er kanske hann läsa den där den låg på 1 december.

En ny vår väntar!

Det går ju minst sagt lite trögt för Sirius i bandyn. Även om det är långt kvar än kan jag inte låta bli att glädja mig lite åt att det stundar en fotbollssäsong när bandyn är slut. Sirius preliminära matchprogram ligger ute på Studan. 11 maj verkar det vara läge att ta pendeln till Södertälje. Sist jag var där förlorade Sirius klart mot Assyriska och barnen i publiken slängde saker på den lilla siriusklacken. Det kan bara gå uppför jämfört med det. Fjärde juni är det dags för BP borta också vilket ju blir en hemmamatch för, inte helt uppdaterade, Stockholms Sirius Supporters. Och alla matcher på Studenternas (ja så många jag nu orkar ta mig till) på det. Kan vi snabbspola oss förbi jul, nyår och påsk nu?

Uptown Top Ranking (balkongerna #9)

Jag och K tog tåget till Uppsala i tisdags. Vandrade på gator som både är desamma och andra. Jag vet inte hur många gånger jag sagt eller hört - vi ses utanför Expert. Det går inte längre. Eller möjligen går det men då blir det någon annanstans. Expert på Stora Torget är ett minne blott. Skopunkten har tagit över. Sen är det husen. De är så mycket lägre än när jag växte upp bland dem. Även de allra högsta. Jag kommer snart att bo högre upp än deras takåsar. Annat är sig som sagt likt. Balkongerna på Strandbergska Huset till exempel. Tänk att sitta där en morgon om sommaren och äta frukost medan staden vaknar till liv.

Lördag eftermiddag och översteglögg

Minusgraderna har greppat Hornstull. Jag har tofflor, tekopp och sittplats i soffan. Ronnie Lanes Slim Chance snurrar på vinylspelaren, Kjell Erikssons uppsaladeckare Mannen från bergen är uppslagen på sid 123. Senare i kväll ska jag puttra ihop årets översteglögg och se det På Spåret jag spelade in igår. Det är liv så som alla borde få ha det. Mer än så blir det inte förrutom receptet jag använder då.

Översteglögg

33 cl porter
15 cl konjak
70 cl okryddat brännvin
2 fikon
3 katrinplommon
2 msk brynt socker
1 - 1,5 dl sötmandel
1 pommeransskal
1,5 dl kärnrussin
8 cm kanelstång
4 kardemummakärnor med skal
1 nejlika
1 - 1,5 dl socker

Kryddorna kokas in i portern på låg värme. Brännvin slås på. Socker tillsätts till lagom sötma. Värm upp. Det brynta sockret och konjaken slås i. Bränn av ångorna (var beredd att slänga på locket snabbt). Låt svalna över natten (använd gladpack eller tätslutande lock). Sila upp i flaska (frukten kan sparas för att läggas i glöggkopparna). Värm och njut.

Är ni helt säkra?

De har lagt till en funktion på Bloggtoppen, eller om den funnits länge utan att jag sett den, som tipsar om bloggar jag som läsare kanske kan gilla om jag gillar en viss blogg. Enligt den funktionen, som nog skulle må bra av att trimmas lite, är det mycket möjligt att ni kommer att bli glada för länkarna nedan om ni gillar Herr Alarik. Fan trot men vad vet jag...

Dr Dahlqvists blogg
Blondinbella
Veronica
Evamy

Tolv för lurar och golv

Utmaningen kom ju från Sånger från nedre botten. De tolv låtar som betytt mest i år. It ain't easy som David Bowie skulle ha sjungit. Minnet är som ett såll och jag kommer säkert att tappa minst ett par men här nedan har ni försöket, föga förvånande blir det en hel del låtar som föddes före 2007. Jag tar dem i total inbördes oordning. Med lite tur blir det en motivering eller länk till det flesta också.

Bob Dylan: Working Man's Blues
Den fick min värld att skälva lite. Jag körde den på repeat på eftermiddagen igår när jag gick längs St: Eriksgatan. Ingenting har egentligen förändrats. I sleep in the kitchen with my feet in the hall, sleep is like a temporary death.

Säkert!: Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Det hade varit väldigt lätt att vara trött på Annika Norlin vid det här laget om hon inte vore så bra när hon är bra. Ska jag bara nämna en låt från säkertplattan blir det Och jag grät mig till sömns efter alla dar för att den så perfekt sammanfattar en del av hur det var att växa upp och vara precis lagom utanför för att kunna odla ett utanförskap lite längre fram om allt går bra. Den som tror att det är en låt som handlar om hur det är att växa upp som tjej har bara fattat hälften.

Jan Johansson: Liksom en herdinna
Av någon anledning har jag alltid varit lite rädd för trippelboxen Musik genom fyra sekler men när den nu finns på en fin remastrad dubbel-cd slog jag till. De lugna partierna i Vem kan segla förutan vind kan vara den finaste versionen av den jag hört sedan min farmor sjöng den för mig när jag var liten och vad han gör med Liksom en herdinna måste verkligen höras. De invändningar som kan finnas mot plattan är att Johansson och det fantastiska band han har bakom sig ibland, likt ett förtida Wilco, verkar känna ett tvång att förfula lite, slänga in något dissonant (eller vad det kan heta) när de kommer för nära något av det vackraste som spelats in i Sverige. På Liksom en herdinna motstår de den impulsen och det är som att höra solstrålar sakta vandra runt väggarna i rummet.

Kevin Rowland & Dexys: It’s OK Johanna (demo)
Nytt material med Kevin. I min värld räcker det. Att hans vidareutveckling av en av de bättre låtarna på Moneybrothers debut dessutom är så bra gör ju inte det hela sämre. Enda frågetecknet är när plattan kommer?

Florence Valentin: Pokerkväll i Vårby Gård
Mitt konsertgående i år har rört sig från lågprioriterat till helkasst men jag kom iväg på Florence Valentin på Trädgårn i somras. Jag kan nästan förstå om några blir irriterade på hur de frontalkrockar Ebba Grön med Dexys och The Clash men bara på ett teoretiskt plan. När jag hör dem har det samma effekt som alltid. Mungiporna på väg upp mot himlen.

Lloyd Cole: Woman in a bar
Jag kunde ha valt vilken låt som helst från Antidepressant. Vi spelade den som besatta efter årsskiftet och hela våren. Jag har nynnat nästan varenda fras i örat på K när hon ska somna. Jag och L har försiktigt valsat över golvplankorna till den. Jag kan ha fel men tror att skivan i mycket handlar om att växa upp och acceptera vem man egentligen är och har varit. Om att ompröva men behålla det som var bra. Att det blev just den här låten beror nog på att det är väldigt snyggt med fraser som No longer driven to distraction/ Not even by Scarlett Johansson.

Sam Cooke: Nothing can change this love
Kevin Rowland: The way you look tonight
Jeff Perry: Love don't come no stronger (yours and mine)
Det tog nästan ett år efter bröllopet men vi hade fest när våren började leta efter vägen till sommaren. De tre låtarna närmast ovan öppnade dansgolvet efter middagen. Jag är ju part i målet men skulle nog vilja kalla dem för ett perfekt soundtrack.

Dandy Livingstone: Right on brother
Sanslöst bra b-sida på Trojan från 1972. Själfull reggae precis i min smak.

Diane & Carole & The Watchamacallits: The Fuzz
Vi dansade nog nästan som tokiga till den här som jag hittade på Office Naps också (gå in där och kolla postningen från 2 oktober 2006). Jag vet inte ett skit om den mer än vad som finns att läsa där och att den svänger.

Mark Olson: Clifton Bridge
Jag har redan skrivit om den här men varför inte göra det igen. Plattan The Salvation Blues är ju trots allt på väg mot toppen av min lista över 2007 års skivor. "Some people come here to die/We came here to live/ There´s hope in our hearts/ There's future in our souls".

That's about it. Mina låtar från året. Fast de flesta var ju förstås äldre. Tidlösa kanske eller bara rätt just under 2007. Ni har fortfarande några timmar på er att följa den ursprungliga uppmaningen. Behöver ni mer inspiration hittar ni det säkert via den här posten och kommentarerna där. Nu ska jag börja gruva mig för vad jag glömde bort.

Rosa, ljusblått, brunt - spelar det roll?

K jagar golvplankorna med sin lilla vagn. Emellanåt lyfter hon fjärrkontrollen till örat och utstöter korta fraser, tystnar och utstöter nya. Lika obegripliga för oss som vår telefonsamtal måste vara för henne. Hon låter som svenske kocken i mupparna fast mycket gulligare. Det är så otroligt tydligt att de små barnen studerar och imiterar oss. Hur de präglas. K kommer säkert inte att tala i fjärrkontroll hela livet men andra saker lär sitta kvar. Minspel, tankemönster, traditioner och regelverk. Tydliga och dolda om vart annat. På den stora klädkjedjans galgar hänger det rosa på ena sidan och ljusblått på andra. Söta tjejer åt ett håll och tuffa killar åt ett annat. I lekparken undrade en pappa varför hans dotter alltid smutsade ned sin fina rosa overall. Han säger det högt till mamman. Över dotterns huvud. Hon kanske är fyra. Tror ni hon hör? Jag ville säga åt honom att han skulle vara glad att hon är aktiv och framåt. Jag ville säga att han skulle köpt en mörkblå så smutsen inte syns så tydligt om det är viktigt. Jag gav K extra fart på gungan istället. Feghet och ovilja att stöta sig. Ärver de den? I kassan frågor de vad K har för kön (hon bär ju brunt den dagen). Jag skulle vilja skrika att hon är ett barn men så gör man ju inte. Det har jag i mig. Det är så otroligt svårt att springa med cement runt fötterna. Vi tar små, små steg. Förhoppningsvis fungerar kompassen.

Luciavaka revisited

Ni minns hur det var. Åtminstone om ni är i rätt ålder för att minnas. SVT körde någon tysk rockgala som uppesittaralternativ till mer alkoholstinna luciavakor på gator och torg. En Kim Wilde i kvalitativ utförsbacke var oftast med känns det som. Gärna lite pudelfriserad hårdrock på det. Kanske skulle det kunna vara modernt med en repris nu när 80-talet sägs vara inne men jag tvivlar. SVT nobbar åtminstone. Jag luciavakar med att försöka få ihop den där listan på tolv favoritlåtar från i år. Mitt minne är kort och skulle behöva defragmentariseras. Ändå dricker jag O'boy istället för glögg eller barskåpsblandning. Precis som på 80-talet när jag såg de där konserterna från Rockpalast eller var det kan ha varit. Vi var verkligen svältfödda på rörliga konsertbilder på den tiden. Nu finns ju alltid YouTube. Kims 80-tal finns där också.

Långa dagar, upphackade nätter

Jag gissar att det inte bara är jag som har en hel del just nu så för att bespara både er och mig läsning och skrivning tycker jag att vi nöjer oss med att uppmärksamma att det är Sam Cookes dödsdag idag. Spinn några spår på stereon om ni hinner. Han om någon är ju värd det.

100 dagar, 100 nätter (Soul Monday #6 )

Ibland vill man ha sin soul gammal, ibland ny och ibland är det nygammalt man vill åt. I det sistnämnda fallet är Sharon Jones & The Dap Kings ett så kallat säkert kort.

Tolvlåtarsuppmaning

Det börjar bli bråttom nu och jag oroar mig för om jag verkligen kommer att hinna eller inte men jag kan ju åtminstone ge er andra chansen. Chansen att lista enligt utmaningen som kommer från Sånger från nedre botten alltså. Ni ser hans text här nedan. Kom igen nu. Har ni ingen egen blogg står kommentarfältet öppet.

Är det nån som är på på årets 12 bästa låtar. Det vill säga vilka tolv låtar som har betytt mest för dig under 2007. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

Tillvarons små mysterier

Det finns onekligen större och viktigare saker att gnälla om och över men ändå - hur är det möjligt att det kan vara så svårt att tillverka badkarsfronter som är lätta att ta bort, lätta att sätta tillbaka och stabila när de sitter på plats? Min inte alltför vågade gissning är att männen, förlåt mig om jag är fördomsfull men mycket talar för att det är män, som hittat på de där upphängningsanordningarna väldigt sällan städar under badkaret.

Dieser Charmante Mann

Ja vad ska man säga. Jag tycker att det är smått fantastiskt. Jag hittade fram till Perrecys MySpace via Untouched By Work Or Duty. Det är Smiths och Morrissey tolkat på tyska, ukulele och trummaskin (och det kanske redan är allmängods i hippare popkretsar, men jag har det bakom mig om jag någonsin varit en del av det) och har alldeles just precis hört det som måste höras för att kunna tros. Jag misstänker att man skulle kunna välta ett indiedisko eller två med en del av de här bitarna. Der Himmel Weiss att tyskalektionerna i gymnasiet hade kunnat bli bra mycket roligare med låtar som Preussish Blut, Bayrich Herz, Bitte, Bitte, Bitte eller Haarschneider Auf Flamme att plocka satsdelar ur.

It's a Motown Christmas

Nu har jag börjat halka efter. Trots att Soulmusic.com sänkt priset på box nummer åtta i Hip-O-Selects utgivningsserie med alla singelsidor på Motown med underetiketter har jag inte fått iväg någon beställning. Den mindre Magnus från Skåne har dock meddelat att den är väldigt bra. Och om bara en vecka är det dags för box nummer nio att börja skeppas till Europa, i USA kom den visst redan igår. Året är nu 1969. Ni som redan har järnkoll på Soupy Sales och The Rustix kanske inte tycker att det verkar så spännande men det gör jag. Men jag får väl börja med åttan. Tur att dollarkursen fortfarande inbjuder till julklappsköp.

It's The Long Ryders Extravaganza!

Det är några år sedan nu men jag såg faktiskt Long Ryders frontman Sid Griffin spela gratis i två och en halv timme på puben Akkurat i Stockholm en söndag. Och trots att inträdet var noll kronor hade bara ett knappt femtiotal kommit för att se honom. Tråkigt med tanke på att Sid var utmärkt i den här inramningen även om konserten förstås hade svackor. Bra låtar, fyndigt (om än ganska självironiskt bittert) mellansnack och allmänt schysst. Att flertalet i publiken var män mellan 28 och 38 med förmodat överdimensionerade skivsamlingar och flyende hårfästen behöver väl egentligen inte påpekas. Sid själv var torrlagd men erbjöd sig att guida intresserade bland ställets imponerande utbud av whiskyflaskor i pausen. Detta apropå att jag fick för mig att söka på Long Ryders på YouTube. Ni har resultatet nedan. Tyvärr hittade jag inte min favorit Good times tomorrow, bad times today, från plattan State of our Union men ni får bland annat deras största hit Looking for Lewis and Clark.

Tiokronorsfestival II (Skivkonsten #27)

Jag var in på Mickes Skivor igår. För er som missat det har han kommit igång så smått med sitt bloggande igen. Inte helt oväntat resulterade besöket i några tiokronorsskivor. De var av varierande slag men bra. Först ut till vänster i den här tiokronorsfestivalen, som inte håller ihop så bra utseendemässigt men tiokronorsfestivaler gör sällan det, har vi en gopselplatta med The Golden Gate Quartet. Den är i EMI:s gamla Portrait-serie som jag tror var något slags lågprisserie. Perfekt skick och tokbra musik. Bara versionen av öppningslåten Sweet Georgia Brown var värd pengarna. Dessutom ser de väldigt coola ut på omslaget. I mitten har vi en tolva med Slippery People. Jag köpte den dels eftersom jag nämnde dem i den här texten på Spengo nyligen och dels för att den utmärkte soulsångaren Leroy Burgess är med. Det är inte helt min grej med houserelaterat med jag tycker att den var klart hörvärd. Låten heter Sweet Thing och får jag välja väljer jag a-sidan framför remixerna. Sist men inte minst Bob Hinkle och hans katt med plattan Ollie Moggus. Året är 1971 och det börjar nästan kännas som en klar köprekommendation även om det kom mycket som var sådär också. Jag har aldrig hört talas om Bob innan men det här är riktigt bra utan att på något sätt vara fantastiskt. John Sebastian kan nog vara en referenspunkt. Det är lite country, kanske något jug band, en del folk, några nypor soul. Anledning till att han förmodligen är närmast helt okänd som artist är förstås att han bara är bra där så många andra var bättre. Lite letande på nätet visar att han dels har en skådespelande namne och att han varit manager för kändare artister som Chris Stamey, J. Geils Band och Manfred Mann. Säkert ett klokt yrkesval men det känns som att han kanske skulle ha gett den egna karriären någon mer chans. På så sätt hade världen kanske dessutom sluppit skivor från The Olsen Twins.

Råbiff någon?

Såg just veckans Uppdrag Granskning om fusket med kötthanteringen i några av landets största Ica-butiker. Köttfärs som märks om med nya datum om den inte sålts. Måttligt aptitretande. Det är inte utan att man undrar var handlarna själva köper maten de äter i de miljonvillor de köpt för lurade kunders pengar? Och vad hände egentligen med Icander och Monica?

Kalla mig gärna Dubbelräven

Jag var på julmiddag i måndags med jobbet jag är föräldraledig från till vardags. Det var trevligt och gott. Inget fantastiskt julbord men gott. Särskilt det rökta renhjärtat. Bäst var dock aktiviteten innan. Jag har äntligen provat på snooker. Inte är det lätt. Men kul. Att jag vann mina två försök gjorde det inte tråkigare. Vi körde dock med lite till mycket modifierade regler. En gång fick jag känna mig som Ronnie the Rocket. Jag sänkte svarta med kön bakom ryggen. Den låg väldigt nära hålet ska sägas och det var inte långt för den vita för att träffa den. Men ändå. Mest var jag dock Ken Doherty. Nervöst darrande och lite defensivt fegande när jag väl ledde. Men hej jag har alltid gillat republikens hopp. Om ni vill kan ni kalla mig Dubbelräven. Ska vi ta en bild på en dubbelcementsilo också? Ja i brist på dubbelräv tycker jag att vi gör det.

Skateboard backen ned

För några veckor sedan skulle jag flytta bort lite saker. Tunga kartonger, ett skrivbord och lite annat. Sånt som går bra om man är många men är jobbigare på få. Lösningen fanns på Kungsholmen. Precis invid Fridhemsplan finns en butik som säljer och hyr ut rullbrädor av proffsmodell. Plötsligt går sju flyttkartonger på några minuter om hiss finns i huset. Femtio spänn kostade det att ha brädan ett dygn. Jag kommer aldrig mer att riskera ryggen vid flytt i Stockholm. Ska jag flytta härifrån langar jag nog upp sjuhundra och köper en. Nu undrar jag bara varför jag och mina vänner som flyttat så mycket varit så korkade att vi inte haft sådana här alla gånger?

Vad kommer först?

Efter en rubrik som den ovan brukar det ju komma något om höna och ägg men jag lyssnar på demos från någon av Billy Braggs boxar och en nog så viktig fråga fastnade i huvudet. What comes first - the country or the land? Den frågan är betydligt lättare att svara på än den om hönan och ägget och ändå är det så många som inte ens verkar fatta den.

Holy Ghost (Soul Monday #5)

Jag är ju ingen Doktor Funkenstein precis. Mitt soulintresse avtar ofta i takt med de funkigare takterna. Inte för inte är min favoritplatta med James Brown den magnifika samlingen Ballads. Men det innebär ju inte att jag är helt avigt inställd till sånt som funkar. The Bar-Keys till exempel. Holy Ghost var en av de första soul/funk-singlarna jag köpte. Inte när den kom ut men begagnat ganska många år senare. Jag tycker fortfarande att det är en dansgolvsrökare av format. Tyvärr finns den inte med rörliga bilder på YouTube men som en kompensation får ni den i den långa versionen och dessutom Son of Shaft från Watt-Stax. Den videon borde ligga på alla modebloggar också.

En plats i solen (låttips #18)

Regnet öser ned över Hornstull och första advent. Det är inte läge för så mycket mer än att kura i soffan, lyssna på musik och drömma sig bort till en varmare plats och dag. Jag har tyvärr ingen skiva med Marine Girls så det blir nog Tracey Thorns första soloplatta på stereon istället. Den hon gjorde innan Everything But The Girl. På YouTube finns det dock A Place In The Sun.

En skitmatch bland andra

Jag begick ju säsongspremiär igår. Bandy på Zinken. Det var sådär. I första halvlek helt ok. Vi låg under med 3-2. I andra kom raset. En klen tröst var att jag kommit ihåg att ta med ett par extra strumpor som jag bytte till. Det luktade spya på toaletten men det är skönt med torra strumpor när fötterna börjat frysa. Däremot hade jag glömt att ta med en tidning att stå på. På en betongläktare. Amatör. Det var kallt på Zinken och korven var vattnig. De största glädjeämnena var att schäfrarna inte hade några problem att nosa reda på Bajens snölager, att deras målis hade rosa tröja och att vi fortfarande har fem, låt vara antika, SM-guld och de inte ett endaste. Det var de största glädjeämnena men de var inte särskilt stora. Vi tröstade oss med ett par Kilkenny på Haggis Inn i Hornstull efter matchen. Vi kunde nästan lika gärna ha gått dit direkt. Jajustja. 9-3 blev det till slut. Vi slapp tvåsiffrigt men en skitmatch var det.

Tonight we're gonna party like it's...

1994! Åtminstone i skivhyllan över hos Spengo. I verkligheten ser vi väl förmodligen Sirius få spö på Zinken. Klockan sju. I snålblåst och regn. Men hellre det än i en hall.

Ett gott dagsverke eller två och Andy

Jag har ju egentligen inte gjort så mycket men det lilla känns bra. Jag är bra på att skjuta upp men nu har jag tagit tag i några saker. Surdegar kanske någon skulle kalla dem. Inte så att jag bakat men jag har knådat klart. Kontaktat de som ska kontaktas. Banken, försäkringen, bredbandet. Allt löste sig till det bästa. Det är så skönt när saker funkar. Apropå goda dagsverken stekte jag 18 älgfärsbiffar igår. Älgfärsen är billig nu. Inte som norröver men för att vara i kungliga huvudstaden. Hemgjort mos till. Jag unnade mig en folköl också. Det var inte dumt. Frysen är välfylld.

Idag har jag förutom att leka och lösa saker lyssnat på Andy White. Han är underskattad. Av någon anledning vill han inte att videon till Religious Persuasion ska synas här nedan men klicka på den här länken så får ni se och höra den. Jag har inte följt hela hans karriär så noga men debuten Rave On är väldigt värd att ha och Speechless från plattan Out There är en favorit.

Vasastan (balkongerna del 8)

Jag är verkligen löjligt svag för sådana här små ensamma balkonger. De under, över eller bredvid fick klara sig utan men de i den här lägenheten kan lufta sig på balkongen. Fast just idag skulle det nog vara kallt. Det var inget annat.

Åk kollektivt!

Jag och K på bussen i morse. Vi delade utrymme med ett gäng ungdomar i tolv eller kanske trettonårsåldern. Vad tror ni att de diskuterade? Idol? Helgens festande? Senaste dataspelen eller karatesparkarna? Julklappar? Fel, fel, fel. De stod där med sina ishockeyklubbor i händerna, både killar och tjejer, och pratade miljöproblem och växthuseffekt. Talade om köttindustrin och flygresor. Om hur korkat det är att sitta en och en i bilarna när det går att åka kollektivt. Någonstans kändes det hoppfullt.

Stick Up (Soul Monday #4)

K sover, L tränar. Jag letar material till framtida Soul Monday-poster. Gissar att det inte gör mig till familjens bäste tidsutnyttjare men när jag snubblar över sånt här kan jag verkligen vara beredd att ompröva den gissningen. Honey Cone med sin hit Stick Up! En av mina absoluta favoritlåtar. De låg på Holland-Dozier-Hollands Hot Wax etikett som startades efter att låtskrivargenierna lämnat Motown och kan väl ses som det bolagets motsvarighet till Martha & The Vandellas om jag nu nödvändigtvis ska göra en sådan jämförelse. Jag blir alltid så ofantligt glad av att höra den här gruppen och låten. Att tänka sig att jag skulle vända plattor för ett dansgolv utan att spela den är idag nästan omöjligt. Jag köpte den första gången på en vinylplatta med trasigt omslag på Skärholmens Loppmarknad för ett tiotal år sedan men ni hittar den kanske enklast på en dubbel-cd som heter Soulful Sugar. Den är så sanslöst upplyftande att ni får två Soul Monday-poster samma dag. Jag kan inte hålla på den här.



Uppdatering: Vännen Magnus (den mindre modellen från Skåne) undrade i ett mail om inte plattorna gavs ut på Hot Wax istället för det bolag jag av obegriplig anledning nämnt. Han har förstås rätt och nu är det rätt i texten också.

People get ready (Soul Monday #3)

Jag har ju redan gnällt om att jag såg lite på Idol i helgen men jag kan inte riktigt släppa det än. Särskilt inte den lilla snutten med någon kille som i ett tidigare program sjungit Curtis Mayfields och Impressions People Get Ready. Han tyckte att det var det bästa han gjort. Kul för honom men nog om det nu. Här har ni en betydligt bättre version. Al Green släpper visserligen låten långt ifrån sig emellanåt i sin totala avslappning men han visar också, inte minst på slutet, varför han är så sanslöst bra. Jag ångrar fortfarande lite att jag inte tog mig ned till Roskilde det året han var där.

En värmande kopp te

Kopp Te. Vad vi har skrattat åt det artistnamnet. Ibland är det vad men behöver. Skratt och en värmande kopp te. Till exempel när det är så där novemberruggigt som det är nu och Sirius ligger under med 2-0 efter sju minuter i Motala. På TV går det minst sagt trögt för de svenska stafettkillarna. Jag bäddar ned mig i soffan med varm dryck och en bok. Kanske tittar jag fram igen i morgon. På fredag är det Bajen-Sirius på Zinken. Om jag någon gång uttryckt en förhoppning inför den matchen tar jag tillbaka det nu. Det blir nog stryk som vanligt. Jag tycker att vi siktar på att undvika tvåsiffrigt.

Öla hos Sjöhästen

Det har verkligen varit för mycket ett tag. I kväll skulle jag ha gått på en "guilty pleasures"-kväll (jag vet verkligen inte riktigt vad jag skulle ha spelat men kanske soundtracket från Streets of Fire och något med Björn Afzelius) men jag orkade inte. Det har verkligen varit för mycket. Är fortfarande. Lägenhetsaffärer kan tära som få saker fast jag vet att allt ordnar sig och blir bra. L och K och släkt och vänner gör det lättare. Särskilt K i rutschbanan. Jag tog två öl, Murphys Irish Red eller nåt liknande, på Sjöhästen i Hornstull med en vän och hans vän. Jag behövde det insåg jag efteråt. Vi pratade om sånt man pratar om med musikintresserade vänner och vänners vänner. Varför Stooges andra är bättre än den första, Swamp Dogg, John Cales för- och nackdelar, att en klubb borde startas, om det var Gladys eller Millies version av If loving you is wrong som hördes i högtalarna och så vidare. Sånt som skingrar andra tankar. Sånt som säger mer om vem jag är än kvadratmeterpriser. Hemma i bortahemmet väntade en fisksoppa och ett glas rött. Samt min nyköpta Jayhawks Live at the Women's Club 2. Jag behövde det med. Kanske ännu mer.

Spisa hos Seyhmus

Jag har bott nästan tre år i Hornstull den här omgången och ändå var det första gången jag var på Seyhmus på Varvsgatan igår. Damn man is stupid. Inte Seyhmus, jag. Visserligen måste man vara öppen för kraftigt dreadade bordsgrannar och andra som pratar om distanstelepatisk meditation med parismän vars fruar inte är avundsjuka men det ligger i marginalen. En lunch kostar hela nittio spänn fast det var den verkligen värd. Både jag och K fick under ett par timmar äta tills magarna på ett behagligt sätt stod i fyra hörn och då missade vi ändå sopporna. Nästa gång fixar vi det. Det var buffé, det var supergott, det var nyttigt, det var kravmärkt, det fanns barnstol och K älskade spenatpannkakan med hommus och ingefärsdrickan. Tyvärr saknades skötbord men det vägdes upp av vänlig personal och avslappnad stämning. Bordet intill där det så ivrigt diskuterades meditation på engelska måste ha stått i Brooklyn och köket låg bakom Kurdistans osynliga gränser fast vi befann oss i bottenvåningen på en sextiotalsbetongkloss i det som hotade bli snöslaskets Stockholm och Sverige. Nästa gång det är snöblandat regn i luften vid rätt tid på dagen går vi dit igen. Om det dröjer går vi dit ändå.

Utanför musiken

Det finns en gammal serie av Berglin där ett par sitter på en strand och lider av de andra semesterfirarna. En av dem undrar vad de gör där och den andra tror att det är en övning i demokrati eller möjligen folklighet. Jag hade något liknande igår. Jag satt i en lånad lägenhet med få TV-kanaler och zappade. På en kanal var det musiklek ledd av den store från Tripple & Touch på en annan roliga timmen lett av Peter Jihde och en jury som måste gått på tunga droger. Shit vad erbarmerligt det var. Artisterna var bäst och det säger väldigt lite. Det var tema rock. Japp. Tema rock. Hade det inte talat om det hade jag nog trott att det var julpyssel. Lite senare såg jag Musikbyrån. Det var bitvis intressant men musiken, den nya moderna, var verkligen sådär. Jag känner mig nästan helt frånkopplad från vad som händer inom musiken just nu. Både den populära, den alternativa och den övriga. Jag orkar inte. Allt har redan varit och visst kan jag höra en bra låt här och en där även från nya band men väldigt lite får mig att gå igång. Det är synd men säkert mitt eget fel. Jag har lyssnat för mycket för länge. Då kommer svackorna. Rätt vad det är kanske jag är tillbaka igen. Musikaliskt avslutades kvällen med studentkorridor. I tre närliggande lägenheter förfestades det och ljudet av dålig hårdrock, dålig techno och eventuellt bra opera blandades till en basvibrerande helvetesmix under bäddsoffan. Tidigare under dagen höll den bärbara på att spränga mina öron när Inglan is a bitch med Linton Kwesi Johnson (gå in på Crying Chip Chop och leta fram posten från 11 juli i år) gick igång på alldeles för hög volym. Det var väldigt behagligt jämfört med kvällens övningar.

The days of wine and Stone Roses

Jag vet inte om ni hunnit uppmärksamma att det har diskuterats indie borta på Spengo. Om inte kan det vara värt att kolla om ni en gång i tiden spenderat för mycket tid på att försöka få tag på Blurs Popscene-singel och nu undrar varför? Shit vad den singeln var svår att få tag på. Nu kom jag just att tänka på att en kille som spelade skivor alldeles för högt för att man skulle kunna konversera vid kaffedrickandet på Street för några veckor sedan gick direkt från Elasticas Connection till Martha & The Vandellas Nowhere to run. Det gav en rejäl flashback till Kalmar Nation i Uppsala och alla de där kvällarna som försvunnit.

Men snälla goa gubbar

Jag har ju hela tiden varit säker på att det varit ett dåligt skämt. Att ingen kan ha menat allvar med det på allvar. Vi pratar förstås om att flytta SM-finalen i bandy från Sirius hemmaplan Studenternas i Uppsala till Göteborg. Jag har inte alls så mycket emot Göteborg som jag en gång trott att jag haft. Efter ett antal besök gillar jag tvärtom Götet. Jag har hittat mina kvarter. Att de är bra på att arrangera stora evenemang råder det heller inget tvivel om (även om jag skulle vilja ta ett snack med den som bokade artisterna till invigningen av EM i friidrott och ännu mer den som inte insåg att det behövs toaletter på ett inhängnat område - särskilt om man tar ifrån de som går in deras passerkort efter att ha bjudit dem på öl). Att ta betalt för trådlöst bredband i pressrummet känns också sådär men på det hela taget är de väldigt bra på att få ihop det i Göteborg. Men SM-finalen i bandy? Det är en dag. Här hade jag tänkt skriva något om hur de tänkt sig att folk ska åka ned från Edsbyn och Sandviken för det men helt plötsligt förstår jag att innevarande säsongs traditionslösa flytt av herrfinalen från den klassiska söndagstiden till lördagen är ett förberedande. Ok så ni har tänkt på det. De ska ta en helhelg i Götlaborg. Smart av Göteborg som evenemangsstad om de gör det men oj vad dyrt det blir för bandyfansen att se sina lag spela final. Fast eftersom några redan gör allt de kan för att göra bandyn till något den inte är (alla lag ska spela i hallar - men hallå det är inte ishockey!) ska man väl inte förvånas. Jag har ju sagt att jag inte ska se någon bandyfinal förrän Sirius spelar en igen. Just nu känns det ganska bra. Vid det laget borde väl västkustexperimentet vara över. Kanske är bandyn då rent av så marginaliserad att vi kan få se finalerna spelas på Fyrisån igen.

Happy Birthday Herr Alarik

Ett år idag. Bloggen. Herr Alarik. Den som började någonstans mitt i och med ett 10-årskalas (grattis till elva år Mickes Skivor!). Jag hade inte så mycket tankar, planer eller målsättningar. Jag hade satt ihop en blogg åt K så att hennes avlägsna släktingar och vänner kan följa utvecklingen och hade så mycket tid över när hon sov att jag startade en egen också. K sover mindre idag men bloggen rullar på. Jag hade en vag tanke om att försöka hålla den vid liv ett år. Jag hoppades på någon kommentar (kanske rent av från en för mig okänd läsare) och tänkte att ett inlägg om dagen ska jag nog kunna snitta (det här är nummer 367 så jaghade till och med skottårsmarginal). Efter ett tag ville jag gärna få till en månad med minst en post per dag. Jag kanske siktade för lågt för här är vi idag med dagliga läsare, ganska frekventa kommentarer (ni som aldrig kommenterat får gärna göra det vid något tillfälle som känns bra), ettårskalas som kommer att firas med något sött på stamlokuset, oktober med dagligt bloggande och till och med ett mediaomnämnande. Tack till er som länkat hit! Tack ska ni ha för att ni läst! Hoppas att ni fortsätter göra det om jag fortsätter skriva.

Hur många har du hört?

Brittiska The Guardian listar just nu 1 000 plattor att höra innan vi dör. Jag hoppas att jag har ett bra tag kvar så jag kan skjuta upp lyssnandet på några av dem. Än så länge har de kommit till bokstaven S men fler plattor väntar i morgon. Jag hittade listningen via Stephen Duffys MySpace sida. Nu ska jag sätta mig och kolla vilka jag hört och hur jag ligger till procentmässigt.

Helt apropå

Croneman fick förmodligen till det bättre i dagens Dagens Nyheter än vad jag fick igår två poster ned men så är det. Läs Sven Lindqvists "Myten om Wu Tao-tzu" förresten trots att Croneman eller DN valt att skriva Lindqvist's.

Draken (balkongerna #7)

Lägenheten bredvid min mormors sista på Odensgatan i Uppsala var lite märklig. När alla andra hade balkonger in mot gården hade den även en ut mot gatan. En ensam balkong högst upp på husväggen. Det berodde på att de som skulle flytta in i huset själva fick vara med och påverka utformningen av sina lägenheter och den som skulle bo där var uppenbarligen beredd att betala lite extra för en balkong till. Det där känns inte så konstigt eftersom huset är gammalt och regleringarna kanske inte hade hunnit bli så hårda än. Desto konstigare känns det att det finns en motsvarande balkong i 60-talskomplexet Drakensberg i Hornstull. En enda av alla de hundratals lägenheterna har begåvats med en balkong som pekar åt annat håll än de andra. Jag undrar lite över hur det gick till.

Känner du trycket?

Skattetryck, skattenivå, solidaritetsgrad. Olika ord för samma sak. Prova att byta ut dem mot varandra ibland och fundera på vilka det är som vill att du ska tänka på det som ett skattetryck. Att du ska känna ett tryck. Grunna lite på vilka som vill att du ska uppleva ett tryck som hindrar dig från att konsumera en massa saker som inte fyller tomrum. Saker som får oss att vilja ha ännu mer av det vi inte behöver. Saker som ställer sig ivägen. Som står mellan oss och våra medmänniskor. För det är några som vill. Att du, jag, vi, ska känna trycket. Några som dunkar in ordet - skattetryck - i våra medvetanden varje gång de får chansen. Och det ordet är bara ett exempel.

Jag läste en bostadsbilaga i helgen. En läsare hade skrivit in. En läsare som sett en man gå och lägga sig i en blå sandlåda för att sova. En läsare som upplevt obehag. En läsare som tittat i lådan på morgonen men då var mannen borta. En läsare som inte bjöd in mannen i lådan till sig, eller lånade honom en filt, eller bredde honom en smörgås. En läsare som kände obehag men lät en medmänniska sova i en blå sandlåda. Jag och L pratade om den där insändaren. Vi tror tyvärr att vi också hade låtit bli att bjuda in mannen i sandlådan. Av något slags rädsla förmodligen. Om vi är snälla mot oss själva. Av bekvämlighet och likgiltighet om vi är lite rakare och ärliga. Många av oss är nämligen tyvärr den där läsaren. Vår rädsla, bekvämlighet och likgiltighet ställer sig i vägen för vår direkta medmänsklighet och solidaritet. Jag hoppas att vi åtminstone hade fixat den där smörgåsen åt honom men jag är inte säker. Jag skäms å mina och mitt samhälles vägnar men är inte säker. Varför har vi blivit sådana? Vilka ord, tankemönster och valörer har format oss till sådana bleka avbilder av medmännsikor? Till sådana skuggvarelser?

If loving you is wrong (Soul Monday #2)

If loving you is wrong (I don't want to be right). Luther Ingram. Karln står på en fotbollsplan inför hur många människor som helst men får det att kännas som en liten intim klubbspelning. Nästan som att han sitter på hennes sängkant och orden bara är för henne. Det ser onekligen ut som att en del i publiken uppfattar det så också.

Styla, staga, städa

Helt slut. Vi har burit, plockat undan, packat och stått i. Att säga att vi stylat eller stagat är verkligen att ta i men vi har städat. Grundligt. Lagom till andra halvlek av Spanien-Sverige var det klart. Idag har vi vilat ömma kroppar och trötta huvuden. K har fått komma tillbaka till centrum. Hon gillade det. Jag med. När hon skrattade som en toklycklig i gungan släppte klumpen i magen. Det är mycket pengar i en lägenhetsförsäljning och ett köp men det är inte allt. Det finns många vägar hem. Jag försöker lära mig det.

Bortamatch

Det gick ju bra i premiären till slut trots att Sirius darrade och tappade en 4-0 ledning. Men jag är inte den som gnäller över en uddamålsvinst. I morgon är det dags för första bortamatchen. Villa står för motståndet och tiden är fel. 17.00. Fem matcher i elitserien en söndag och bara en spelas 13.15. Kanske går jag förbi utanför Zinken då och tar en korv bara för att få lite bandykänsla.

Veckans ord

Fiktionssamhället

Hanging on the telephone (låttips #17)

Jag tyckte nog att Mojos new wave-special för några nummer sedan var sådär men den fick mig att spela de två power pop-samlingarna i serien DIY igen och det är ju alltid trevligt. Jag hade därefter tänkt att jag skulle bjussa på lite Plimsouls inför helgen men så i letandet på YouTube blev det uppenbart att det var Nerves och Blondies versioner av de förstnämdas Hangin on the telephone som behöver luftas.

Herr Alarik on public satellite

Det blir Uppsala idag igen. Föranlett av ett telefonsamtal. Men först lite bakgrund. Likt till exempel en mer eller mindre känd författare kommer jag aldrig att helt kunna lämna lärdomsstaden. Den har präglat mig för hårt. Olikt författaren är jag född och uppvuxen där. Jag bär bägge sidorna av staden inom mig. Öster och väster om ån. Arbetarkvarteren och universitet. Domkyrkan och värmeverksskorstenen. Jag bär faktiskt mer än så. Jag bär landsbygden också. Den gamla av bondgårdar och fattigare stugor och den moderna av radhus och villor. Mina släktingar vilar både på gamla kyrkogården i stan och invid små landsortskyrkor. Jag bär planritningar och möblerade rum inom mig. Jag behöver bara sluta ögonen för att veta precis hur det såg ut på nedre botten på Salagatan 45C, i den stora lägenheten längst ned på Öfre Slottsgatan, i villan på Konsumvägen eller innanför dörren på vår Vilangård. Idag var det Salagatan. Det bruna huset. Ett stenkast från farfars jobb på Vaksalaskolan. Radion stod på extrafrysen i köket. Tomatplantsuppdrivningen mot väggen där köksbordet brukade stå. Kaffepanan var röd och hade en skåpknopp som handtag till locket. Radion spelade P4. Radio Uppland. Farmor kanske nynnande med medan hon trillade köttbullar eller plattade till tekakor. En bild av Uppsala. En bild inifrån mig. Föranledd av telefonsamtalet. Det var min pappa som ringde. Han har också flyttat därifrån. Jag söderut till Stockholm, han norrut till Östhammar. Det är lättare att få in Radio Uppland där än här. Han sa att jag varit på radion i förmiddags. Eller rättare sagt Herr Alarik. Bloggen. Någon hade läst något från texten om de röda fanorna. Det känns märkligt. Om min farmor hade levt hade hon kanske hört det i sitt kök. Det slår mig att jag fortfarande minns telefonnumret fast så många år har gått. Det hade varit fint att kunna ringa henne.

Mina drömmars natt II

Jag minns inte så mycket av vad hjärnan gjorde med slaggprodukterna i natt men jag kommer ihåg en sekvens där jag stod vid kylskåpet och frågade K vad hon ville ha. Det var en så kallad retorisk fråga eftersom K inte kan prata än och alltså tar vad hon får. Men i drömmen i natt sa hon artigt, klart och tydligt: En korv med bröd tack.

Sommarens sista suck

Jag har burit och flyttat på saker mest hela dagen. Trots att det egentligen bara är småplock för att underlätta den kommande flytten var jag rejält slut när jag slog mig ned i soffan för en stund sedan. Ännu mer slut var en nyckelpiga som damp ned på mitt knä och somnade eller dog. I år är det inga i fönstret. Förmodligen är det den nya isoleringen som stoppat dem.

En snäll läsare såg till att Babyshambles låg på hallmattan i går morse. Tack Vince! Det låter bitvis riktigt bra men jag måste nog ge den fler chanser än jag hunnit innan jag kan börja gissa på hur den klarar sig på årsbästalistan.

Av någon anledning, som just nu verkar otroligt korkad, lyssnade jag aldrig på deluxe-utgåvan av Bob Marley & the Wailers Catch a fire när den kom. Nu har jag lånat den från biblioteket och den jamaicanska versionen av plattan snurrar på repeat. Kompet, låtarna, produktionen. Bobs röst.

Jag har till slut börjat läsa min första James Sallis också. Dum som jag är är det bok fem eller något sånt i serien om Lew Griffin. Ghost of a flea heter den och redan på tredje sidan nämns Charlie Patton och replikerna är av typen "Tradition. Right. Ain't what it used to be" eller "....watched the storm go from dog paddle to channel swimmer as I walked home. Jag är bara på sid 21 men det känns som att jag kommer att läsa fler böcker av Sallis.

Den där vintern och Mary

Jag har ju redan gnällt om snön. Nu faller den igen. Den här gången ska jag vara vuxen och uppskatta den lite. För K:s skull. Hon har faktiskt aldrig gungat i snö förut. I förmiddags gjorde vi det. Hennes ögon var lika stora som flingorna som föll. Det var vackert. Jag nynnade till och med lite på Ja se det snöar. Hon verkade uppskatta det med.



Såg i morgontidningen att Den där Mary visas på en kanal i kväll. Jag har sett halva. Det var vinter då med. Jag var i Åre. Alpina-VM avgjordes. Det var i februari. Snö och kallt. Jag hade för länge sen tänkt att den inte var något för mig. Inte min typ av humor. Hade undvikit att se den fast jag visste att Jonathan Richman var med. Nu började jag kolla. Den var ganska bra, smårolig. Halvvägs in försvann bilden. Det var ganska irriterande. I kväll ska jag se klart den. Vi kan väl kalla det ett rejält tillfälligt avbrott.

Till uppror manar vår röda fana

Ett litet tag trodde jag att jag förflyttats i tid och rum till inbördeskrigets Barcelona. För en sekund hörde jag Bob Hunds Nu är det väl revolution på gång starta upp i huvudet. Jag vred på huvudet och från fönster efter fönster hängde röda fanor, tygstycken och handdukar. Det var ett surrealistiskt ögonblick men än märkligare var att allt var kvar när jag blinkat. Från fönster efter fönster runt Odenplan i Stockholm, Sverige, 12 november, 2007. Revolution kunde det väl knappast vara men kanske en manifestation för Burma hann jag tänka innan jag mindes det lilla anslaget på dörren till en bokhandel jag gått förbi. Protesten gäller en galleria som planeras i området. Samtidigt som det kändes lite löjligt slog det an något. Jag är delvis uppväxt med protester mot byggplaner. Väldigt lite delvis men ändå. Varje första advent var det Öfre Slottsgatans dag med loppis, dockteater och kamp för bevarande av några av Uppsalas kulturkvarter. De lyxrustades förstås till slut men med fasaderna bibehållna. De öppna innergårdarna och deras gemenskap stängdes däremot till. Nu gällde det Odenplan och en galleria. Jag har ju lätt för att vara cynisk, även om jag försöker kämpa emot den impulsen, och hann tänka att de väl är rädda för att allt byggeri, damm och trafikkrångel ska sänka värdet på bostadsrätterna under många år men sen tänkte jag på alla de små butikerna, på själen i ett område, på hur många gallerior det kan behövas, på den som planeras här i Hornstull, på att människorna åtminstone bryr sig om något även om det är ganska litet och egoistiskt. Jag beslöt mig för att gilla det. Det kanske är lite fånigt men det är något. Lite liv och färg i allt det gråa.

För vad det är värt (Soul Monday #1)

Jag skulle väl inte vilja säga att Mod Monday-serien är helt nedlagd men man behöver ju inte vara någon alltför uppmärksam läsare för att märka att den går på extrem sparlåga just nu. Men istället för att vara butter över att jag inte hittar så mycket spännande på YouTube i genren så slår jag till med en ny musikserie istället. Ladies and gentlemen I give you - Soul Monday! Beröringspunkterna blir förstås många och vissa av posterna hade nog lika gärna kunnat gå under det tidigare samlingsnamnet men det känns lite nyare och roligare så här. Först ut är, föranlett av att jag de senaste dagarna spelat Mavis Staples soloplatta Only for the lonely ganska mycket, Staple Singers med en cover på Buffalo Springfields For what it's worth. Jag såg Staple Singers på Lollipop ett år. Pops måste ha varit urgammal och döttrarna var inte heller helt unga men de svängde bra så länge kompbandet hölls i strama tyglar. Fast coolast kanske var att se att två av systrarna stod bredvid oss under Johnny Cashs spelning. Om jag minns rätt hade de sina scenkläder på sig och diggade hårt. På tal om Cash såg jag idag att Live at Österåker till slut kommit på cd men det hade ni väl förstås redan koll på.

For sale by owner II

Japp, nu är den ute på nätet. Lägenheten med utsiken. Den som än så länge är vårt hem. Det blir visning till helgen. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är jobbigt med försäljningar innan det är klart. Det bara är så. Vill ni kolla går ni in här.

Fars dag ska väl inte vara någon fars?

Det är fars dag idag. Jag fick den bästa presenten av alla. K somnade på mig i förmiddags. Med sin lilla näsa inborrad mellan min hals och haka. Med en suck som nog betyder att hon kände sig trygg. Lite tidigare och lite senare läste jag om fars dag och föräldraledigheten i DN:s söndagsbilaga (jag skulle ha länkat till artiklarna om jag hittat dem härute på nätet men det gör jag inte). Jag är inte helt säker på den nya söndagsbilagan. Jag förstår ju hur de tänkt men jag är inte helt säker på att det är rätt. Men det är en annan sak. Det var ju fars dag jag var inne på. Det känns fortfarande lite märkligt, eller snarare mycket märkligt, att den här dagen gäller mig. Att det är jag som är far. Det stod i DN att 60% av männen fortfarande inte tar ut en enda föräldradag under sina barns första levnadsår. Det stod om att knyta an. Om att papporna, fäderna, farsorna totalt fortfarande tar ut mycket färre dagar än mammorna. Det stod om att släppa taget. Det är väl kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör, med tanke på hur vårt samhälle ser ut, men det känns väldigt sorgligt. Att vi inte kommit längre. Att det fortfarande är så mycket fars över farsornas delaktighet. Men det finns ju ett enkelt sätt att sätta lite fart på det där. Så kom igen nu och individualisera, ni gillar ju individen, föräldraförsäkringen Fredrik, Jan (jag höll på att skriva Lars), Maud och Göran! Ge oss anledning att förändra våra vardagar och vår ekonomier utifrån tanken att papporna ska vara med på lika vilkor. Vem vet på lite sikt kan det kanske rent av leda till bieffekter kring andra villkor som behöver bli mer lika. Säkert är att den presenten skulle leda till fler barn som somnar tryggt ovanpå sina pappor och det spöar slips och tofflor inhandlade av stressade mammor ganska rejält.

Sonja Åkessons spår & Eva Beckmans hår

Jag hade tänkt skriva något om Eva Beckmans lilla TV-film om Sonja Åkesson. Jag läste om den i morgontidningen men glömde bort den under dagen. L hade mindre glömska i sig. Vi missade början men det som var kvar var så värt att se. Leta efter en repris på någon av alla SVT-kanaler. Själva ska jag leta hennes böcker. Det känns just nu vansinnigt ignorant och snudd på korkat att ha missat henne. Johan Croneman skrev bra om programmet i morse i DN. Han fick nog med allt jag ville skriva utom möjligen att det är fascinerande att Eva Beckman aldrig verkar ändra sin frisyr. Möjligen kunde han ha nämnt att hon och doktoranden var med onödigt mycket också men det är en så kallad randanmärkning och om det hade varit tvärtom kanske jag hade gnällt på det.